De vuxnas samspel är familjens hjärta och näring

Ett kärleksförhållande mellan två vuxna liknar på många sätt vänskap eller en långvarig arbetsrelation: vårt välbefinnande är avhängigt det som vi ibland kallar ”kemin” mellan parterna. Den stora och avgörande skillnaden är att det som sker mellan parterna i ett kärleksförhållande väldigt fort går mycket djupare än i andra relationer.

Jag använder ordet ”djupare” för att göra läsaren uppmärksam på att både de konstruktiva kvaliteterna i samspelet och de destruktiva får oss att komma i kontakt med det mest grundläggande i vår existens och den personlighet som vi har format under vår uppväxt. Varje kärleksförhållande till en annan människa bidrar till att forma vår existens och personlighet – hela livet.

Det börjar med våra föräldrar och eventuella syskon och fortsätter med partner, barn och i lyckligaste fall barnbarn.

Därför är vi alltid medansvariga för kvaliteten på vår partners liv. Inte för att det är ett moraliskt påbud utan för att det helt enkelt är en av konsekvenserna av och bli älskad.

Vi får – bara i kraft av vårt sätt att vara i världen – tillgång till den andras allra sårbaraste inre, helt oberoende av hur väl skyddad den andra tror sig vara.

När man lever i ett förhållande är det svårt att bedöma om samspelet existentiellt sett är konstruktivt eller destruktivt. Ibland är det som är mest smärtsamt för ögonblicket det mest konstruktiva på lång sikt. Det betyder inte att ett samspel inte kan vara både konstruktivt och kännas ljuvligt. Det kan det visst. Det händer till exempel när vi, kanske för första gången, verkligen känner oss ”sedda” av en annan människa, när vi smälter samman i ett slags tidlös harmoni eller bara märker att vi med gemensamma krafter får saker att lyckas precis som vi hade tänkt oss. Problemet med dessa ögonblick. Timmar eller dagar är att ingen vet hur man kan få dem att inträffa. Det inget recept på hur man blir lycklig och man kan inte skriva vetenskapliga artiklar om det. Man kan bara göra musik eller skriva poesi.

Det som vi kan skriva om är hur man bäst förhåller sig och hur man möter de konflikter och problem som ligger latenta i varje kärleksförhållande. Inte för att undgå smärta och olycka, utan för att komma ut på andra sidan som klokare och mognare människor.

Något av det som händer i vår ursprungsfamilj är att vi lär oss vissa bestämda sätt att bete oss på- både på ett inre och på ett yttre plan. En del av dem är självdestruktiva. Det betyder att vi gör saker som inte ligger i vårt eget djupaste intresse och som hindrar oss från att få vårt liv att blomma.

Vissa av dessa beteelser blev vi lärda eller tvingade till av våra föräldrar och av den kultur vi växte upp i: att vara rädda för vår egen sexualitet, att under trycka all inre smärta, att undvika alla konflikter av rädsla för våld, att ta ansvar för hela familjen eftersom de vuxna inte klarade det, och så vidare. Andra beteenden lade vi oss till med själva därför att vi samarbetade och anpassade oss så mycket vi överhuvudtaget kunde.

Kontentan är att vi lärde oss att dessa slags inre och yttre beteenden är nödvändiga om man ska få föräldrarnas kärlek och bli accepterad av sin omgivning. Och därför för vi dem vidare till nästa – vår egen – familj. De blir helt enkelt en del av vårt sätt att älska och känna oss värdefulla på.

Men så händer det intressanta I (och besvärliga!) att våra självdestruktiva mönster efter några år visar sig vålla vår partner smärta. Det kommer nästan alltid som en överraskning för oss. Vi har glömt hur högt pris vi själva betalade då vi var barn. Vi har glömt smärtan och betraktar vårt beteende som en viktig del av oss själva. Det är ju också sant i den meningen att vi har varit sådana i många år och haft goda skäl till det.

Men detta är inte helt sant. Det är beteenden som var viktiga och nödvändiga i ett bestämt sammanhang, men som inte är längre är det. Vårt ”själv” inte något fixt och färdigt – det förändras under inflytande av våra viktigaste relationer. Inte som en kameleont ändrar färg efter omgivningen, utan därför att olika relationer lockar fram olika kvaliteter hos oss.

Om jag till exempel är en typisk man, uppvuxen som de flesta pojkar, spelar min förmåga att arbeta och försörja min familj en mycket viktig roll för min identitet och min upplevelse av att vara värdefull för min familj och för samhället.

Min partner upplever det efter en tid som om jag inte prioriterar vårt förhållande eller förhållandet med barnen och anklagar mig för det. Jag blir förvirrad och olycklig. Om hon inte kan förstå att jag gör så här just för vår familjs skull, hur ska jag då alls kunna få henne att förstå vem jag är?

Min partner är å sin sida uppvuxen med generationers kvinnliga dygder i ryggsäcken och har lärt sig att närheten till barnen och samvaron med dem är det viktigaste. Samtidigt har hon höga krav på sig själv att skaffa sig utbildning och jobb, just för att inte vara beroende av sin man och för att få en självständig identitet. Hon tycker därför att hon måste dubbelarbeta och känner sig ensam i vårt förhållande.

I en sådan livsavgörande konflikt är ingen skyldig och det tjänar inget till att jämföra de båda parternas situation. Det är som att jämföra äpplen och päron. I stället måste vi omväxlande reflektera över oss själva – individuellt och i ensamhet – och gå in i de (många) nödvändiga dialoger som krävs innan vi kan se det fruktbara i att förändra våra automatiska prioriteringar av hänsyn såväl till oss själva som till den andra och till gemenskapen – i nämnd ordning. Det lönar sig inte att ta till snabba och ytliga kompromisser för att få lugn och ro.

Men hur blir det om den ena har vuxit upp i en familj där man pratade om saker och ting och den andra i en familj där man var ensam och tyst?

Den ena lever med ett omedvetet motto som säger: om man älskar varandra talar man öppet om saker och ting. Den andras motto säger: när man älskar varandra måste man klara sig själv utan att besvära de andra med sina problem.

Svaret är detsamma: båda parter måste komma till insikt om att det de lärde sig i sin ursprungsfamilj inte är tillräckligt som grund för ett kärleksfullt samspel i deras nuvarande familj.

Ingen är skyldig – båda har ansvaret.

Personlig utveckling är en del av betala för att leva i ett parförhållande, där likvärdighet eftersträvas och där rollerna inte är givna på förhand. Ingen kan överleva i ett kärleksförhållande till en vuxen partner och barn med samma identitet och personlighet som han eller hon hade vid tjugo års ålder. Man kan också säga att det är första priset i kärlekens hinderlopp.




De vuxnas samspel är familjens hjärta och näring

Jesper Juul

Ort: Danmark

Visa profil

Kommande evenemang/kurser

11 februari 2025 Zoom
Starta eget
6 mars 2025 Malmö/LiveStream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
8 mars 2025 Malmö/LiveStream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
26 april 2025 Online Live
Utbildning till Föräldracoach & Familjecoach
3 juni 2025 Göteborg/LiveStream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
5 juni 2025 Göteborg/LiveStream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
18 september 2025 Stockholm/LiveStream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
20 september 2025 Stockholm/LiveStream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare

Se alla händelser

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Dela