Barn och stress
- Del 1 av 3
Texten behandlar problematiken kring barns ökande stress i Norden. Forskning visar att många barn visar stresssymptom, vilka kan variera från fysiska besvär till beteendeförändringar. Även om debatten ofta fokuserar på föräldrars ansvar, poängterar texten att stress är ett ”systemiskt fenomen”, där samhället i stort, arbetsplatser och gemenskaper spelar en roll. Stressen smittar och kan skapa en ond cirkel inom familjer. Lösningen föreslås vara att individer tar ansvar för sina egna liv och därmed skapar en bättre miljö för barnen.
Åsa Schill
Jesper Juul skriver:
Familjer upplever det och ledande forskare uppmärksammar ett fenomen som det finns all anledning att ta på allvar och kanske ägna tid åt att reflektera över.
”Sandras mobiltelefon ringer. Det är mamma som vill kolla om den 10-åriga flickan har vaknat och ätit frukost. Mamma har sedan länge gått till jobbet. Sandras mage börjar dra ihop sig – igen. Två gånger har läkarna varit nära att operera. Men Sandra är inte sjuk, hon har stress. Hon delar detta tillstånd med ett snabbt ökande antal barn.
Var tionde barn i Norden har stresssymptom. Det slår en av världens ledande forskare om barn, smärta och stress fast, barnläkaren Gösta Alfvén från Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.”
Barn reagerar som vuxna på stress, och av samma anledning.
De vanligaste symptomen är huvudvärk, muskelsmärtor, magsmärtor och ledsmärtor, svimningsanfall och synstörningar, men innan det går så långt ser vi ofta till synes meningslös aggression, irritabilitet, minskad eller kraftigt ökad aptit, ”trots” och envishet och barn som plötsligt säger NEJ! högt och tydligt, där de normalt är samarbetsvilliga. Och ännu tidigare börjar barnens energinivå sjunka märkbart. Barn reagerar alltså precis som vuxna, av samma anledning: det har uppstått en kronisk obalans mellan deras behov av att behålla sin personliga integritet (gränser och behov) intakt och deras behov av att samarbeta (kopiera, anpassa sig) med föräldrarnas beteende/omgivningens krav och förväntningar. När detta sker över längre tid börjar den förutsägbara utvecklingen av signaler och symptom som nämnts här.
Ett ”systemiskt fenomen” och inte bara föräldrarnas ansvar.
Den offentliga debatten om ”barn och stress” har under några år varit mycket mer förenklad än ämnet förtjänar. Man har klandrat föräldrarna för att de stressar för mycket med jobb och karriär och inte tar sig tid (det magiska ordet!) att vara med sina barn, eller för att de har för höga ambitioner för ”projektbarnen” och ställer alltför höga krav på fritidsaktiviteter, skolprestationer o.s.v. Många föräldrar har blivit mycket stressade av att läsa detta (skuldkänslor och dåligt samvete är betydande stressfaktorer).
Fenomenet stress är betydligt mer komplext och det är tveksamt om någon överhuvudtaget är skyldig. Stress är det som i mitt fackspråk kallas ett ”systemiskt fenomen”. Det betyder att när det finns i de gemenskaper vi är en del av och också är beroende av krävs en betydande personlig insats för att inte bli smittad. Detta gäller oavsett om vi ser på privata gemenskaper som familj och nätverk eller på arbetsplatsen och samhället. Ingen undgår helt att påverkas, men vissa blir det mer än andra och påverkar därmed också sin omgivning i större eller mindre grad.
Stress smittar och stress leder till mer stress.
Systemet fungerar i ömsesidighet: mina kollegor är stressade, därför blir jag stressad och påverkar i sin tur mina kollegor med mer stress. Min man är stressad, frånvarande och bidrar bara lite i familjen. Det stressar mig, vilket igen stressar honom med krav och kritik som i sin tur stressar våra barn, vars symptom ytterligare stressar oss båda, så att vi förlorar lusten till sex och därmed upplever en otillräcklighet som lägger stress på stress.
Denna ömsesidighet är både en naturlag och en produkt av vår sociala programmering, vilket gör att vi alltför ofta väljer samarbete/anpassning/konformitet framför att ta hand om våra egna gränser och behov.
Vägen ut ur stress – ett val varje vuxen har, men inte barnen. Därför finns det en väg ut ur den onda cirkeln men endast en: att ta ansvar för sitt eget liv. Vi kan inte hoppa av systemet, men vi kan insistera på vår individualitet och få någon form av kontroll över det pris vi i alla fall måste betala för att vara en del av en större gemenskap, men som bör vara i rimlig balans med det vi får ut av gemenskapen.
Detta val har varje vuxen, men barnen har det inte. I detta sammanhang (som i många andra) kan man bara ta ansvar för sina barns liv och välbefinnande när man har tagit ansvar för sitt eget. Det är därför både oklokt och känslosamt när moralisterna bland oss uppmanar föräldrar att göra något ”för barnens skull”.
Det råder ingen tvekan om att samhällets fäder och mödrar (politikerna) kunde göra mycket mer och bättre än de gör, och detsamma gäller både offentliga och privata företag och institutioner, men mer om det senare. Det hjälper emellertid inte att skylla på ”samhället” och det hjälper bara lite att lämna över ansvaret till detta ”samhälle”, som ju också består av dig och mig och alla andra stressade. Därför är det upp till oss själva som individer, fäder och mödrar, egenföretagare, anställda, vinnare och förlorare. I detta avseende har de nordiska välfärdssamhällena inte kunnat uppfylla förväntningarna.
Det är vår uppgift som medborgare och föräldrar att ge våra barn bättre förutsättningar och att ta ansvar för vårt eget och deras välbefinnande.
