Barn och stres
I uppföljningen av det senaste blogginlägget och de mer allmänna betraktelserna om barn och stress handlar detta inlägg om stress i en mer konkret mening och om vad föräldrar kan göra för att förebygga eller bota den stressade familjen de kanske tillhör.
Låt mig börja med att upprepa att detta inte handlar om hur synd det är om barnen att de är stressade. Barn är inte stressade om inte hela familjen också är det. Det innebär bl.a. att familjens inbördes relationer utsätts för långvarig eller kronisk stress och då reagerar relationerna på samma sätt som våra kroppar: de bryter helt eller delvis ner, utvecklar symptom och hindrar oss från att leva det liv vi önskar. Familjens inbördes relationer börjar reagera symptomatiskt i form av: distans (istället för närhet), ett ökande antal irrationella konflikter, ensamhet, avsaknad av sexuell lust, impotens (maskulin såväl som feminin), en upplevelse av meningslöshet (kan leda till klinisk depression) och ömsesidig isolering som de mest vanliga. I värsta fall självmord och mord.
Omfattning och kvalitet i omsorg och närhet är avgörande för om barn kan “stressa ner”
När vi talar om barn och stress är det viktigt att förstå att det inte bara handlar om inre eller yttre prestationskrav. Det handlar om alla kroppens och själens stressreaktioner: ångest, rädsla, otrygghet, osäkerhet, sorg, ilska, skuld, frustration, smärta, hunger o.s.v. Varje gång ett barn är i larmtillstånd – akut eller ihållande – är det stress. Det händer på dagis, i skolan, bland vänner, när mamma och pappa skiljs åt, när de får nya partners o.s.v. Ohälsosam stress handlar sällan om mängden av krav och förväntningar, utan om hur vi förhåller oss till dem.
I verkligheten kan barn tåla nästan obegränsade mängder stress om de “bara” får hjälp, omsorg och närhet i en omfattning och av en kvalitet som kan hjälpa dem att “stressa ner” igen. Allt fler hjärnforskare blir överens om att en väsentlig orsak till felutvecklingar i små barns hjärnor är stress, vilket faktiskt menar stress som inte avhjälps. Därmed händer två viktiga saker: barnens stress blir permanent och de lär sig inte av närstående vuxnas beteende hur man hanterar de stressreaktioner som ett helt vanligt liv är fullt av. Detta är särskilt allvarligt under de första 2 levnadsåren.
Många barn får inte den absolut nödvändiga hjälpen för att stressa ner
Det gör de inte, eftersom många föräldrar så att säga möter stress med stress. Det sker inte bara i familjer där vuxna är generellt stressade av jobb, studier o.s.v., men den stress som föds av osäkerhet, rädsla för att göra fel, perfektionism, fattigdom o.s.v.
Det kan lika gärna vara en hemarbetande mamma eller pappa som en karriärdriven förälder som möter barnets stress med sin egen och därmed inte kan hjälpa barnet att varva ner, lugna ner sig och känna jordförbindelse. Detta är nästan oundvikligt i de skandinaviska länderna, där vi har vant oss vid att det är okej för barn strax under eller runt ett år att tillbringa dagen på institutioner, som – oavsett hur utmärkt personalen är – ofta inte har tillräckligt med personal för att se till att det finns en vuxen i närheten som barnet känner sig tryggt med och som kan hjälpa det att återfinna balansen. Även i institutionerna samarbetar en stor del av barnen och accepterar de begränsningar som finns. För äldre barn, vars hjärnor har klarat sig genom de första två åren, handlar det inte längre så mycket om att kunna stressa ner, men om att uppleva de vuxna som närvarande när de är i närheten. Men under resten av uppväxten behöver barn förstås vuxna förebilder som kan visa hur man i allmänhet kan hantera all slags stress. Det är därför det bästa föräldrarna kan göra för sina barn (och sig själva) är att leka med dem ungefär en halvtimme om dagen till skolåldern och gärna så länge därefter som de själva vill.
Underhållning, videofilmer och datorspel kan aldrig ersätta detta eftersom de bara ökar antalet externa stimuli som redan stressar barnen.
Lek är alltid avstressande oavsett om det är pappa och son som leker med trädgårdsslangen eller mamma och pappa som älskar varandra i dubbelsängen. Några få vuxna har turen att ha ett yrke som är en lek, men för de allra flesta av oss måste vi göra en insats för att skapa detta avstressande utrymme i våra liv.
