Av Jesper Juul
I en familj är det de vuxna som har makten – socialt, ekonomiskt, fysiskt och känslomässigt. Kulturellt förhåller sig föräldrar mycket olika till detta faktum. De flesta i Nordeuropa föredrar att underbetona makten framför att överbetona den, medan föräldrar på andra håll – särskilt pappor – till och med kan njuta av att demonstrera sin makt offentligt.
Det mest avgörande för barns trivsel och utveckling är hur föräldrarna väljer att använda sin psykologiska och fysiska makt och i artiklarna på denna sida handlar i grunden om vilka riktlinjer som enligt min erfarenhet är lämpligast att följa i detta avseende. Oavsett barns genetiska arv och eventuella sjukdomar, handikapp eller syndrom är det först och främst hur föräldrarna handhar denna makt som avgör om barn får möjlighet att utnyttja sin personliga och sociala potential fullt ut. Det är på många sätt en skrämmande makt att ha och den får lyckligtvis också fler föräldrar att känna sig mer ödmjuka än maktfullkomliga.
Det enda vi föräldrar med säkerhet har gemensamt är att vi inte alltid är lätta att leva tillsammans med för våra barn. De får mycket men de förlorar också något av sig själva under resans gång. De utvecklar egenskaper, talanger och beteenden i vår närvaro som de kanske inte hade kunnat utveckla i en annan familj. Detta finns det ingen anledning att känna sig vare sig skyldig eller stolt över.
En av de mest destruktiva formerna av makt är vanmakt. Det är den som oftast leder till maktmissbruk och kränkningar av barns personliga integritet och om den inte gör det leder den till resignation, passivitet och kontaktlöshet och därmed till det vi kallar bristande omsorg. Det är varken ovanligt eller farligt att känna sig maktlös av och till, men om man märker att känslan växer och lägger beslag på allt större delar av samvaron med barnen har man behov av hjälp. Den ömsesidiga smärtan är motivet, och vägen till förändring är föräldrarnas personliga ansvar och integritet.
Det finns som tidigare nämnts en relativt ny form av bristande omsorg som uppträder när föräldrar av olika skäl inte vill använda sin personliga auktoritet och makt i förhållande till barn, utan hellre överlåter båda delarna på dem. Detta är en till sin natur defensiv strategi som i längden skapar precis de individuella och familjemässiga problem som man hade hoppats undvika. Den praktiseras ofta av mycket känsliga, engagerade och kärleksfulla föräldrar som ytterst sällan skulle vålla sina barn skada om de bara vågade ikläda sig makten och auktoriteten.
Barn kan inte alltid förstå varför det är just föräldrarna som ska bestämma det ena eller andra och det behöver de inte heller. Om föräldrarna kan hantera sin makt i någorlunda överensstämmelse med de grundläggande värden integritet, autenticitet, likavärde och ansvar så lär sig barn att vara trygga med föräldrarnas maktposition, och det är mycket viktigare än att kunna förstå den eller vara ense i detaljerna. Som föräldrar fattar vi ofta beslut som vi egentligen inte kan ge en förnuftig förklaring till förrän dagar, månader eller år senare eller också slutar det med att vi beklagar dem och bägge delar är helt i sin ordning. Ledarskap är en kontinuerlig, ömsesidig läroprocess tillsammans med dem som ska ledas, oavsett om det är ett enskilt barn eller ett företag med många anställda. Det handlar om att bli medveten om sina värden och mål och utöva sitt ledarskap i överensstämmelse med båda. Problemlösning är en del av ledarskapet, men om den kommer att helt dominera finns det skäl att återvända till värdena och friska upp dem.
