Av Jesper Juul
Att föräldrarna har intresse för vem barnet eller barnen är utgör en förutsättning för att de ska kunna erkänna deras åsikter, känslor, drömmar och mål och det är först då föräldrarna kan inbegripa eller inkludera dem i sina överväganden och beslut.
– Aha, nu tror jag att jag vet vad du tänker på, Maria! Det är inte så mycket tanken på att komma på ett nytt dagis som du är ledsen över. Det är för att du tänker på hur mycket du kommer att sakna att leka med Nicholas varje dag?
– Ja, han är min bästa vän.
– Ja, det förstår jag. Det måste kännas hemskt. Det skulle jag också vara ledsen över. Jag är glad att du säger det, för då kan vi också tänka igenom det innan vi bestämmer vad som ska hända.
Maria har nu blivit sedd och hörd och hennes pappa har hjälpt henne att sätta ord på sina känslor och tankar. Oavsett vilket beslutet blir kan föräldrarna nu ta hänsyn till Marias viktiga relation till Nicholas och bara praktiska förhållanden avgör om de ska hjälpa henne att skiljas från honom eller hitta ett sätt för dem att fortsätta träffas och leka. Det blir en smärtsam förlust för Maria, men hon behöver inte bära den ensam. Det skulle bli resultatet om erkännandet ersattes av tröst:
– Jag förstår verkligen att du tror att du kommer att sakna Nicolas, men du kommer säkert att få nya vänner på ditt nya dagis.
Detta är ett självmotsägande, löst påstående som antingen får Maria att resignera eller kämpa med näbbar och klor. I båda fallen blir hon isolerad från gemenskapen och riskerar att bli stämplad som antingen ”medgörlig och förnuftig” eller ”helt hysterisk”.
Inbegripande garanterar att barn och unga upplever att de är med om att skapa och forma sin egen verklighet och det är både en viktig förutsättning för att likvärdigheten och ömsesidigheten ska fungera och en betingelse för att de tar ett aktivt medansvar – det vill säga också känner sig personligt ansvariga för att få besluten att fungera i praktiken. Dessutom hjälper det dem att få ny insikt om sig själva, att utveckla sitt personliga språk och att ge dem en upplevelse av att det är viktigt för föräldrarna att de finns till.
För en generation sedan skulle barn ”ses men inte höras”. Det var på den tiden. Motsatsen är att låta dem tala hela tiden, oavsett kvaliteten på det de säger. Alternativet är erkännande.
