Av Jesper Juul
Samarbetet med både vuxna och barn kräver att man intresserar sig för vilka de är. Vad står de för, hur tänker och känner de, vad driver dem, vilka är deras behov och var går deras gränser? Detta låter kanske självklart för dagens föräldrar – vem är inte intresserad av sitt barn? – men realiteten är att vi har få traditioner när det gäller att omsätta detta intresse i praktiken. I generationer har det nästan uteslutande kommit till uttryck i form av frågor, intervjuer och förhör och till och med då handlar frågorna bara undantagsvis om vem barnet eller den unga är och mest om vad de gör.
Nordiska förskollärare kan berätta att många föräldrar ställer samma stereotypa frågor till sina barn varje dag när de hämtar dem:
Har du ätit ordentligt?
Vad har du gjort idag?
Har du haft en bra dag?
Om barnen var tillräckligt snabba i repliken skulle de kunna svara:
Är min mage viktigare för dig än resten av mig?
Det kommer jag att berätta för dig när vi har fått kontakt med varandra igen och om jag har något viktigt att säga. Jag bryr mig inte om att avlägga rapport.
Vad är en bra dag? Och om jag nu tycker att det har varit en riktig skitdag idag är du intresserad då också – eller frågar du bara för att lugna dig själv?
Frågor lämpar sig bäst när den som frågar behöver konkret information. Som uttryck för personligt intresse har de begränsat värde och främjar framför allt inte den likvärdiga dialogen. Den som frågar kan dölja sig bakom sina frågor medan den som blir utfrågad måste öppna sig och avslöja sig. Det är inte utan skäl som journalister talar om ”intervjuoffer”. Men det största problemet när det handlar om att utveckla och nyansera privata relationer är att man oftast bara får svar när man ställer frågor. Man får svar på det man frågar om och det har bara genom en lyckträff något att göra med det som barnet är uppfyllt av. Detsamma gäller i stor utsträckning vuxna parter. I förhållande till barn är resultatet ofta efter tio-tolv år att de helt enkelt slutar svara på föräldrarnas frågor – eller ger svar som är lika rutinmässiga och tomma som frågorna. När utvecklingen har gått dithän blir föräldrarna naturligtvis förtvivlade, eftersom de ju djupast sett verkligen är engagerade, och frågar (!): ”Jamen vad ska jag göra då? Om jag inte frågar får jag ju aldrig veta något? Allting ska dras ur honom.”
Det finns ett eller två konstruktiva alternativ. Det ena är att föräldrarna censurerar sina frågor hårt och antingen ersätter de bortsorterade med personliga uttalanden eller inte säger något alls. Det andra och bästa är att möta barnen med personliga uttalanden – det vill säga att berätta något om sig själv. Det handlar inte om att föräldrarna ska ”avbörda sig” på barnen utan att de helt enkelt öppnar påsen och berättar om samma små och stora händelser, tankar och upplevelser som de skulle göra för varandra eller goda vänner. I början får detta de flesta att känna sig fruktansvärt självcentrerade, men det är faktiskt det motsatta som händer: att man delar ut av sig själv till sina närmaste. (Det finns onekligen människor som ständigt pratar på om sig själva, men de behöver inte varnas för att ställa frågor. De frågar helt enkelt aldrig).
Om vi återvänder till situationen när föräldrar hämtar sina barn på dagis och jag skulle formulera ett alternativ till de tomma rutinerna blir det därför så här:
– Hej Kristoffer! Så roligt att se dig igen!
Därefter en (tanke)paus som används till att förnimma och uppfatta Kristoffers sinnesstämning och vad han är upptagen av och så det praktiska med att avsluta hans aktiviteter, få på honom kläder och så vidare. Om han inte redan helt frivilligt har börjat berätta om sig själv och sina upplevelser när ni sitter i bilen eller står vid busshållplatsen är tiden inne att berätta något om dig själv och din dag. Innehållet är inte viktigt i sig, men det ska vara viktigt för dig att dela det med honom. Han kommer snabbt att kvittera genom att berätta om det som upptar honom, antingen det är dagens upplevelser eller vad som ska hända under veckoslutet. Eller kanske ni båda är skapta så att ni behöver vara tysta för att få arbetsdagen på avstånd och komma varandra närmare. Vad som helst, bara inte tomma rutiner som enbart tjänar till att upprätthålla din bild som intresserad pappa eller mamma.
Barn lär sig att tala språket genom att man talar med och läser för dem och senare lär de sig att läsa och skriva korrekt i skolan. De första sex-sju åren lär de sig primärt att uttrycka sig i familjen – eller också lär de sig inte det.
Denna dagligen uppdaterade kunskap om vem barnet är betyder naturligtvis mycket för båda parters upplevelse av närhet och kontakt, men den är också viktig som en del av grunden för de många små och stora beslut som föräldrar ska fatta varje dag på hela familjens vägnar som en del av sina ledarfunktioner.
