Föräldraledarskap och personlig auktoritet

Av Jesper Juul

Autentiska känslor bildar grunden i den personliga auktoriteten men ofta måste den byggas på med personligt ansvar och integritet – det vill säga den vuxnes omsorg om sina egna behov, gränser och värderingar – som naturligtvis förlorar sin genomslagskraft och trovärdighet om den inte också omfattar omsorg om barnets integritet. När barn som tidigare nämnts beskriver vuxnas utskällningar som att bli ”slagen med tungan” riktar de uppmärksamheten mot just det missförhållandet att de vuxna kräver respekt för sina gränser och samtidigt kränker barnens.

Därför är det personliga språket och det personliga uttrycket, där den vuxna definierar och uttrycker sig själv, bäraren av den personliga auktoriteten. Så snart den vuxna börjar använda sin definitionsmakt och talar om eller kategoriserar barnet upphör likvärdigheten och resultatet blir maktmissbruk. Det gör stort intryck på barn, som reagerar med att känna sig misslyckade, skyldiga eller skamsna, ledsna och/eller arga, men det skapar inte respekt, trygghet och tillit i förhållande till den vuxna auktoriteten. Detta betyder inte att allt vad vuxna säger ska uttryckas med ett hänsynsfullt eller diplomatiskt språk och tonfall. Det betyder bara att det i uttryckets alla betydelser ska komma från hjärtat. Barns integritet kränks inte av föräldrarnas känslor. Det är orden som kränker, inte musiken.

Jag har i många år letat efter ett ord eller begrepp som skulle kunna inrymma det karakteristiska i den nya föräldrarollen och har tills vidare fastnat för ett uttryck som ironiskt nog kommer från professionell boxning. När en titelförsvarare eller titelutmanare ska förbereda sig för en match försiggår en stor del av träningen tillsammans med en ”sparringpartner”, det vill säga en träningspartner som bjuder maximalt motstånd och gör minimal skada. Då uppfostran ju i hög grad handlar om att förbereda (träna eller rusta) barn för livet utanför familjen är det ingen dålig definition på en viktig del av föräldrarollen.

Rollen som sparringpartner är framför allt viktig för barnets möjligheter att lära sig att ta eget ansvar.

Femårige Jonas får fickpengar och har själv ansvar för att sköta dem. En dag utspinner sig följande samtal vid middagsbordet:

Jonas: Jag vill köpa den där fjärrstyrda radiobilen vi såg för mina egna pengar. På måndag har jag så det räcker.

Mamma: Är det en som du önskar dig väldigt mycket eller har du just upptäckt den?

Pappa: Jonas och jag såg den när vi var i köpcentret igår. De stod och demonstrerade den utanför leksaksbutiken. Den var jättesnygg.

Jonas: Ja, jag önskar mig den väldigt mycket och jag har ju sparat pengar.

Mamma: Jag tycker att du ska tänka över det väldigt noga, Jonas, om den tar alla dina pengar. Tänk på hur länge du sparat!

Jonas: Jamen det är ju mina egna pengar…?

Mamma: Jag säger inte att du inte får köpa bilen. Jag säger bara att jag tycker att du ska tänka över det – en vecka till exempel. Kanske verkar den inte lika spännande då.

Jonas (ser på sin pappa): Får jag inte köpa den, pappa?

Pappa: Det är klart du får. Det är ju dina pengar men jag håller nog med mamma lite grann. Det är mycket pengar och sedan kommer du inte att ha några på semestern till exempel. Tänk över det.

Jonas: Kan jag väl göra – men inte en hel vecka, mamma!

Alla parter har sagt var de står och varför och det enda som återstår är att Jonas fattar sitt beslut. Om Jonas köper bilen och sedan, när familjen har semester, ångrar köpet, måste föräldrarna behärska sin eventuella lust att säga: ”Vad var det jag sa!” Det får bara Jonas att känna sig dum och därmed kan han inte lära sig något av sin erfarenhet. Om Jonas skulle falla för frestelsen att be om ett förskott på sina fickpengar blir svaret ett vänligt men bestämt nej.

I alla familjer gör föräldrarnas attityder och åsikter stort intryck på barnen, även om det inte alltid är lätt att se eller höra – och det gäller alldeles särskilt i familjer präglade av likvärdighet. Jonas är bara fem år och kan ännu tillåta sig att ge sin mamma erkännandet att han ska tänka över saken. Det kan mycket få tolvåringar göra utan att känna att de tappar ansiktet. Men det betyder inte att föräldrarnas inställning inte har gjort intryck på dem så att de till sist kanske beslutar sig för att ändå följa den.

Vid första ögonkastet tycks barn och unga ofta ha ett ytligt eller oreflekterat förhållande till exempelvis alkohol, narkotika, hemmets normer och regler, skolans kritik och påbud och så vidare, men om de har vuxit upp i en åtminstone rimligt likvärdig familj har de i gengäld stor respekt för sina föräldrar som personer. Detta förutsätter naturligtvis att föräldrarna inte har gömt sig bakom föräldrarollen. De har därför ofta åsikter och attityder som står i strid med föräldrarnas och aldrig så sakliga argument gör inget större intryck. Det gör däremot stort intryck att det är min pappa eller mamma som säger det eller detta. Att detta betyder så mycket för mina föräldrar som människor. Så verkar det ofta inte i stunden, men en tillförlitlig undersökning av hur våra värderingar och attityder har påverkat våra barn kan företas först när de har fyllt trettio eller själva har bildat familj.

Den personliga auktoriteten växer varje gång föräldrar vågar vara öppna, sårbara och flexibla samt är villiga att bära ansvaret för kvaliteten i familjens samspel i stället för att ge barnen eller varandra skulden. Om vi ersätter ansvaret för kvaliteten i familjens samspel med det personliga ansvaret är det detsamma som skapar närhet, trygghet och ömsesidighet i de vuxnas kärleksförhållande. Vi glömmer ofta att barndomen är en period när man måste utvecklas och låta sig påverkas och manipuleras med (uppfostras) varenda dag. Varje dag måste barn ge avkall på den trygghet i sig själva som de hade igår, av hänsyn till sin inre biologiska, mentala och existentiella dynamik och inte minst av hänsyn till omgivningens många förväntningar och krav och deras eget behov av att samarbeta. Om vanliga vuxna över trettio skulle leva med motsvarande krav skulle de flesta bryta ihop av stress eller drabbas av frekventa ångestattacker. Barn och unga är tvungna att vara öppna, sårbara och flexibla hela tiden och därför är det en stor fördel för dem, och för övrigt också det mest likvärdiga, om föräldrarna också är villiga att vara det.

Jag har tidigare helt kort varit inne på att barn har behov av föräldrarnas personliga auktoritet som ett slags fyrtorn – det vill säga att föräldrarna då och då sänder ut så klara och tydliga signaler som möjligt så att barnen så småningom lär sig att navigera och manövrera – det vill säga att samarbeta utan att ge upp mer av sig själva än nödvändigt. Samtidigt varnade jag för att överlåta rollen som fyrtorn till barnen och deras omedelbara önskningar och lustar.

Det är klart att den gamla typen av uppfostran med fasta ramar, plikter, krav, konsekvens och bestraffning i hög grad lever upp till detta behov. Den gör det emellertid på bekostnad av likvärdigheten, autenticiteten, ömsesidigheten och det personliga ansvaret och därför bör den enligt min mening förpassas till ett lämpligt museum.

Barns behov av ett fyrtorn eller två handlar inte bara om deras brist på erfarenhet och risken för att de går på grund eller förs bort av strömmar – alltså om deras fysiska och psykiska trygghet. Det handlar i hög grad om deras behov av att lära sig hur man klarar sig bäst i förhållande till andra människor utan att det alltid ska vara på deras egna eller de andras premisser. Det är detta vi med ett modernt uttryck kallar social kompetens.

Det sociala mötet med andra människor förutsätter just den enskildes förmåga att ge uttryck för vem hon själv är och vad hon vill och förmågan att pejla in vilka de andra är och vad de vill. Det är nödvändigt för att kunna leka, lära, förhandla och älska och det lärs bäst i familjen eftersom den är överskådlig. De pedagogiska institutionerna kan lära barn att anpassa sig till bestämda ramar och regler och att samarbeta om gemensamma mål, men detta lyckas mycket dåligt om barnen inte har fått grundträningen i familjen.

– Nu tycker jag att du ska ta på dig pyjamasen och borsta tänderna.

– Jamen jag vill hellre leka!

– Det förstår jag mycket väl, men jag vill att du gör dig klar att gå och lägga dig. Vill du ha hjälp eller klarar du det själv?

– Jag kan själv!

Här fungerar fyrtornet men inte i detta fall:

– Tror du inte att du börjar bli trött och snart borde lägga dig?

– Nej, jag är inte det minsta trött och det är så roligt att leka.

– Men klockan är snart mycket och du måste ju vara pigg i morgon också. Vad tror du att ni ska göra på dagis imorgon?

– Jag vill inte lägga mig nu!

– Nej, visst förstår jag att du hellre vill leka, men klockan är faktiskt mycket och du brukar ju komma i säng vid åttatiden.

– Jag vill bara leka lite till. Varför kan jag inte bara få leka i stället för att lägga mig i den där dumma sängen?

– Nu räcker det. Nu gör du som jag säger annars får du lägga dig utan godnattsaga. Jag förstår inte varför vi måste ha allt det här krånglet med dig varenda kväll när andra snälla barn kan begripa att de ska göra som mamma säger! Nu kommer du här!

I det sista exemplet är fyrtornet satt ur drift och fungerar först på slutet när barnet bokstavligt talat kolliderar med det och i en form som är på alla sätt olämplig. Mamman skulle sannolikt förklara det med att hennes barn är besvärligt eller trotsigt, men sanningen är att barnets beteende är en följd av moderns. Hon ställer inledningsvis en så kallat retorisk fråga till honom (det vill säga en fråga som rymmer svaret i sig) och försöker med en ”mjuk” stil samtidigt som hon överlämnar ansvaret för att läsa mellan raderna åt sonen, som därför naturligt nog tar kommandot tills hon tar i med hårdhandskarna mot honom. Oftast är det så att mamman faktiskt tror att hon har sagt till sonen vad hon vill men det har hon inte. Det slutar med att hon ser sig själv som offer för sonens nycker eftersom hon inte tar ansvar för sig själv.

Den tredje utvägen skulle kunna vara:

– Nu tycker jag att du ska ta på dig pyjamasen och borsta tänderna.

– Ja men jag vill hellre leka!

– Okej. Jag vill att du kommer i säng så att jag kan förbereda det jag behöver till i morgon och du skulle vilja leka. Hur ska vi göra?

– Jag kan leka tills jag blir sömnig.

– Nej, det är för länge.

– Jamen bara en timme då.

– Nej, du kan få en halvtimme.

– En timme mamma!

– En halv! Och skynda dig och lek nu.

Det som stöter en del moderna föräldrar är att mamman bestämmer över sonen. Kan man tillåta sig det? Är det inte bara den gamla diktaturen i nya former? Är det inte att kränka sonens integritet?

Ja, visst kan man det, och nej, det är varken diktatoriskt eller en kränkning. Föräldrar är i stor utsträckning tvungna att bestämma över i synnerhet mindre barn, särskilt om det också handlar om föräldrarnas egna behov. Så småningom blir det större och större möjlighet till dialog och till ett möte mellan två som tar personligt ansvar. I variant nummer två slutar det med att mamman blir diktatorisk och missbrukar sin (van)makt till att kränka sonens personliga integritet, men i det första och sista exemplet skaffar sig mamman bara det hon vill ha och ger (i det tredje) sonen möjlighet att inbegripa bådas behov i sitt förslag. Det är social kompetens i praktiken, dels från mammans sida, dels som en nybörjarövning för sonen.

Som redan nämnts kommer det personliga ansvaret att påverka förhållandet oavsett om vi tar på oss det eller inte och så är det också i detta och liknande exempel på konflikter mellan föräldrar och barn. Om föräldrarna inte tar ansvar för sina egna behov och gränser glider ansvaret över på barnet som är lika lite rustat för att ta det som exempelvis en vuxen partner. När och om uppgiften att få barnet i säng av maktlöshet överlämnas till en partner kommer barnet visserligen i säng men dess och mammans (eller pappans) förhållande fortsätter att vara destruktivt och glädjelöst.

Men om det nu är så att det egentligen inte är mammans behov att han kommer i säng? Om det bara handlar om att han enligt hennes bedömning faktiskt är så trött att det är bäst för honom att gå och lägga sig? Om detta är fallet träder mammans roll som sparringpartner i funktion och då är målet ett annat – nämligen att lära sonen att ta ansvar för sina egna behov.

– Nu tycker jag att du ska på dig pyjamasen och borsta tänderna.

– Jamen jag vill hellre leka!

– Men jag tycker allt att det verkar som om du är väldigt trött och sömnig men har så roligt när du leker att du inte alls märker det.

– Det är för att jag vill bli färdig med att bygga garaget till bilarna.

– Ja, det är förstås också viktigt. Men kan du inte bara ta en paus och känna efter hur sömnig du är så kan jag få reda på om jag har helt fel?

– Jag är inte alls sömnig, mamma!

– Jag är inte övertygad. I mina ögon verkar du sömnig och jag tycker att du ska lägga dig nu.

– Men jag vill hellre leka.

– Ja då får du så klart göra det.

Kanske pojken faktiskt är så sömnig att han borde välja att gå och lägga sig, men det tar som bekant ungefär en barndom att lära sig det och det finns till och med många vuxna som inte kan det. Det vill säga att så var det innan vi lärde oss om potentialen i barns egenansvar. Med tillräckligt många dialoger som den ovanstående är det inget som hindrar att sonen redan i början av skolåldern är bra på att upptäcka när han behöver sova och då handlar sömn plötsligt inte längre om huruvida man är ”liten” och ska tidigt i säng eller ”stor” och kan gå och lägga sig senare. Det handlar alltså om att känna sina personliga behov och gränser och om att kunna ta hänsyn till dem om man vill.

Barn har inget teoretiskt förhållande till ansvar och använder nästan aldrig ordet. De talar om att ”bestämma”, men de allra flesta gånger de säger till exempel: ”Varför får jag inte bestämma själv?” eller ”Varför ska du bestämma?” menar de faktiskt ”Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ta lite större ansvar för mig själv.” Eftersom de använder ordet ”bestämma” känner många föräldrar sig inviterade till en maktkamp i stället för en dialog där det gemensamma temat skulle kunna vara barnets möjligheter att ta ett personligt ansvar på ett konkret område.

Under ideala omständigheter kan föräldrar i stort sett sluta ”bestämma” i meningen att förvalta barns personliga ansvar när dessa blir tio-tolv år gamla. Detta betyder inte att barnens behov av fyrtorn är borta utan att föräldrarnas funktion som fyrtorn utövas mer och mer i form av sparring. I det verkliga livet är föräldrarna obenägna att ge upp förvaltarrollen innan det är absolut nödvändigt – det vill säga när barnen börjar trotsa eller ignorera föräldrarnas ”bestämmelser”. Om barn och unga skulle kunna formulera sig skulle de antagligen travestera ett klassiskt föräldrauttalande vid dessa tillfällen och säga: ”Jag har försökt säga det till mina föräldrar jag vet inte hur många gånger. Men om de inte vill höra vad jag säger blir det andra bullar!”

Barn och unga ger alltid klart besked om när tiden är mogen: när de börjar gå i det jag kallar ”destruktiv konflikt” med föräldrarna. En destruktiv konflikt är en konflikt som upprepar sig med kortare och kortare mellanrum om samma tema och i en tilltagande negativ stämning med allt grövre språk från bägge parter. När detta sker betyder det nio gånger av tio att det är dags för föräldrarna att sluta förvalta barnets personliga ansvar och ge tillbaka det till dess rättmätiga ägare. Men behovet av uppriktig, kärleksfull och personlig sparring upphör aldrig och om man har riktig tur börjar den att gå åt bägge håll. Denna form av sparring blir i stort sett aldrig missförstådd som olämplig inblandning eller maktutövning – med mindre att den är ett taktiskt försök att dölja maktmissbruk.

Personlig auktoritet har mycket lite med ”säkerhet” att göra. Man behöver inte alltid vara säker på vilka värden och åsikter man omfattar eller vad man känner. Det är helt i sin ordning att hejda ett barn eller en ung person genom att säga till exempel: ”Hallå där, stopp ett tag! Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är något med det här som jag inte tycker om.” Eller: ”Du ska få veta vad jag tycker, men jag måste få tänka över det först” (eller tala med din mamma först, din lärare, min flickvän och så vidare). Man behöver inte känna sig säker på själva saken utan bara säker på att man skulle vilja ta reda på var man själv står. Låt mig för säkerhets skull understryka att detta inte bara är det näst bästa (efter stor personlig säkerhet). Det är ett utmärkt exempel på personlig integritet och personligt ansvar som barn har användning för många gånger om dagen när de själva ska förhålla sig till grupptryck och liknande. Också inom familjen får alla parter glädje av att barn utvecklar personlig auktoritet och personligt ansvar. Det gör många konflikter mer hanterbara och kan i synnerhet förebygga de stora scener som ofta utspelas i puberteten.

En del föräldrar hyser stor politisk och filosofisk motvilja mot att utöva auktoritet. Oavsett om skälet är att man varit utsatt för personliga kränkningar eller att motviljan är av mer principiell natur hör den ofta samman med en uppfattning om att kulturen (samhället och dess auktoriteter) ska hållas på avstånd och ”naturen” ges plats. Det slutar tyvärr alltid med att båda parter förlorar. Detta beror på att föräldrar i barns värld helt enkelt har stor auktoritet och om den är oklar eller hålls dold blir barnen osäkra och förvirrade. I värsta fall överlåts alla initiativ och allt ansvar på barnet och det är i sig ett förkrossande auktoritärt krav som inte blir lättare att bära för att det ställs mellan raderna och med antiauktoritär sammetsröst.

Det är just denna utmaning som vuxna har ställt sig själva inför under de senaste trettio åren och kollektivt sett tar det kanske ännu en generation innan en ny praxis har etablerats. Inom den enskilda familjen kan det ske betydligt snabbare.




Föräldraledarskap och personlig auktoritet

Jesper Juul

Ort: Danmark

Visa profil

Kommande evenemang/kurser

21 maj 2024 Zoom
Webbinarie – Tre tips för ett mer kvalificerat föräldrastöd
22 maj 2024 Göteborg, Storgatan 3
Internationell Föreläsarkväll FamilyLab Göteborg
4 juni 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
6 juni 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
10 september 2024 Zoom
Starta eget
12 september 2024 Stockholm/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
14 september 2024 Stockholm/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
16 november 2024 Online
Diploma Course in Parent Coaching
28 november 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
30 november 2024 Online
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
6 mars 2025 Malmö/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
8 mars 2025 Malmö/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare

Se alla händelser

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Dela