Av Jesper Juul
En dialog är något annat än en diskussion. Vi deltar i en dialog för att lära oss mer om oss själva, den andra, ämnet eller alla tre sakerna – inte för att överbevisa den andra om det vi ansåg och visste på förhand. Barn föds troligen med förmågan att delta i en dialog, men den måste stimuleras och skolas för att utvecklas och därför är det viktigt att inbegripa barn i så många beslut som möjligt. Barn kan uppfostras till att tiga eller till att tala fint, men om deras förmåga att delta i en dialog eller beslutsprocess ska utvecklas måste de inbegripas.
Dagens barnfamiljer kallas ofta ”förhandlingsfamiljen”, inte sällan med en antydan om att det går för långt med allt detta förhandlande. Jag håller med i den meningen att jag inte tycker att man bara för att tillgodose vissa demokratiska aspekter ska förhandla med barn om saker som i själva verket inte är förhandlingsbara. Men när det är fråga om att föräldrar (eller barn) antingen ska fatta viktiga beslut eller har fattat beslut som skapar stor konflikt är stunden inne för dialog.
När vi fattar beslut som antingen berör bara ett av barnen eller hela familjen gör vi det principiellt alltid med samma avsikt, nämligen att beslutet ska vara så värdefullt för individen och gemenskapen som möjligt. Därför är det viktigt att vi antingen på förhand undersöker vad individen räknar som mest värdefullt eller i efterhand värderar beslutet i ljuset av den konflikt det har medfört.
Det handlar inte om demokrati utan om likvärdighet. Om att prata lagom kort eller länge så att alla känner sig hörda och tagna på allvar. Det handlar inte om barns rätt till inflytande utan om gemenskapens behov av deras bidrag. Utifrån dialogen och sina egna livserfarenheter måste föräldrarna sedan fatta det beslut som de anser vara mest ändamålsenligt. Det finns ingen nedre åldersgräns för barns deltagande. Ju tidigare de sitter med runt bordet desto snabbare lär de sig att delta i en dialog och desto bättre tar de till sig den kultur som håller på att utvecklas i familjen. Även om barn i förskoleåldern i mycket hög grad förnimmer gemenskapens kvaliteter och behov är de benägna att uttala sig utan någon större överblick men detta lär de sig genom övning och föräldrarnas goda exempel.
Denna form av dialog är särskilt viktig i styvfamiljer som gör sig själva en tjänst genom att ha dem med en viss regelbundenhet så att man undviker att skaran samlas bara när det är problem. Den stämning som de vuxna förmår genomföra dialogerna i är helt avgörande för kvaliteten på de beslut som de ska fatta. Större barn och unga tycker ofta att de har viktigare saker att göra, så det kan vara nödvändigt att lägga press på dem för att få dem att ställa upp. Den bästa principen är att ”vi kan tala, diskutera och förhandla om allt, men inte om nödvändigheten av att tala med varandra”.
Men kan en fyraåring verkligen ha ens en tillstymmelse till underbyggd uppfattning i frågan om det är bäst för henne att byta dagis? Svaret är både ja och nej. Fyraåringen är expert på att vara fyra år och på att vara just den hon är, men hon saknar den erfarenhet som krävs för att fatta beslut och det ska hon inte heller göra. Men ju mer man lyssnar på henne och tar henne på allvar under beslutsprocessen, desto lättare blir det för föräldrarna att hjälpa och stötta henne under den övergångsfas som kommer om beslutet blir att hon ska byta dagis. Hennes tankar, känslor och åsikter bidrar till att göra föräldrarna till bättre föräldrar. Detsamma gäller när hon som sjuttonåring funderar på att byta linje eller sluta skolan. Det är nödvändigt att hon själv fattar beslutet, men hon ska helst inte göra det ensam. Sparring och dialog är det enda som kan garantera att det blir ett välgrundat beslut och är samtidigt det bästa skyddet mot båda parters ensamhet. Precis som mellan de vuxna.
