Av Jesper Juul
De nya familjer som består av två vuxna har det gemensamt att de ska försöka upprätta ett likvärdigt ledarskap, något som visat sig allt annat än lätt. Vi känner inte till några historiska föregångare till detta och kan inte heller hitta förebilder i arbetsmarknadens verksamheter och institutioner. De demokratiska spelreglerna fungerar inte eftersom det finns gränser för hur länge familjen kan vänta i fall av lika röstetal. Man kan försöka sig på en mer humoristisk modell där makten växlar mellan parterna varannan vecka. Som ledningsmodell är den omöjlig, men den kan också snabbt ge båda parter erfarenheter av och insikter i den praxis som döljer sig bakom de många ord som vi ofta använder i diskussionerna om vem som har eller ska få rätt.
Den aktuella situationen i nordeuropeiska familjer tycks vara att kvinnorna under en långsam, successiv process har tagit ledningen i de flesta familjer utan att stöta på nämnvärt motstånd. Det finns säkert många undantag både i familjer där mannen fortfarande har den lagstiftande och den verkställande makten och i familjer där det likvärdiga ledarskapet faktiskt har varit framgångsrikt. I praktiken betyder det att parterna genom många samtal, diskussioner, förhandlingar samt goda och dåliga beslut så småningom lär känna varandras starka och svaga sidor. De vänjer sig vid att våga lägga familjens liv i de händer som är bäst lämpade i varje enskilt fall.
Jag tror att det viktigaste man kan säga mot bakgrund av de nuvarande erfarenheterna är att det likvärdiga ledarskapet antingen kräver eller utvecklar vuxna människor, det vill säga människor som är beredda att ge upp sina (och allas våra) tendenser till självbelåtenhet, självupptagenhet och maktbegär av hänsyn till helhetens behov. Det är särskilt människor som alltid är tvärsäkra, allvetande och rättshaveristiska som sätts på hårda prov – bland annat för att de nästan aldrig ser sig själva som just det.
Som par vet vi nu att vi utan större problem kan göra vad vi vill var för sig utan att det behöver uppfattas som ett anslag mot gemenskapen. Konsten har blivit att komma underfund med vad vi vill och kan och har glädje av att göra tillsammans, och detta är mycket trivsamt men kräver inte särskilt mycket av ledarskap. Behov av egentligt ledarskap uppstår först när man får barn, något som utvidgar och förändrar såväl familjens vardag och självbild som föräldrarnas världsbild.
Barn behöver de vuxnas ledning! Detta är höjt över alla tvivel. I de familjer och andra sammanhang där barn tvingas klara sig ändå trivs och utvecklas de dåligt. Den stora frågan är naturligtvis vilken form av ledning det ska vara – och detta debatteras fortfarande häftigt. Den uppfostran som blev vanlig i början av förra seklet där kritik, tillsägelser, utskällningar, bestraffningar och våld var de vuxnas metod i fall av konflikt eller olydnad har löpande moderniserats och humaniserats fram till våra dagar. Den bygger i hög grad på en föråldrad kunskap om barn och vikten av deras relationer till vuxna men har fortfarande sina anhängare. I några europeiska länder är den dominerande och i andra är den egentligen reducerad till ett slags nostalgi som frustrerade vuxna idealiserar när de tycker att ungdomen har blivit alltför vild och respektlös eller föräldrarna för slöa och ansvarslösa. Som tidigare nämnts fungerar den på sätt och vis, i synnerhet om tillräckligt många vuxna är ense om att den ska göra det, men den fungerar uteslutande på de vuxnas premisser. Det finns dock fortfarande många människor som finner detta både rimligt och nödvändigt och till och med hänsynsfullt mot barnen. Som torde ha framgått av det föregående bygger den på en människosyn och vissa värden som denna boks författare inte kan omfatta med någon större sympati.
I debatten ställs denna form av uppfostran ofta mot sin motsats – den så kallade ”laissez faire”-inställningen eller fria uppfostran som antagligen har praktiserats på ganska få ställen och absolut inte är ett användbart alternativ, men det är som om debatten inte kan komma ur denna föråldrade tvångströja. Också på denna punkt är vi benägna att tänka i motsatser i stället för i alternativ. Jag hör hemma inom ett yrke och en tradition där vi ser frågan ur en annan vinkel – det vi kallar familjeperspektivet. Vi ser på vad som är bra för de enskilda individernas personliga och sociala utveckling – oavsett ålder och kön – och för deras inbördes förhållande.
Detta betyder som tidigare nämnts inte att det inte finns viktiga skillnader mellan barn och vuxna och en av dem är alltså att barn behöver de vuxna som ledare, men då baserat på samma värden som gäller för förhållandet mellan vuxna.
Föräldrar har under de senaste cirka tjugo åren ansträngt sig för att hitta en ledningsform som tillgodoser både barns och vuxnas behov utan att kränka barnens fysiska och psykiska integritet. Detta har fått många spännande följder varav några har visat sig vara mindre lyckade. Det avgjort minst lyckade har varit när föräldrar av idel välvilja har överlåtit ledarskapet åt barnen och reducerat sig själva till ett slags servicepersonal utan egna synliga behov, värden och gränser.
En av förklaringarna till detta är intressant nog en värdeföreställning som har överlevt sedan ungdomsupproret på 1960-talet. Den handlar om en idealisering av begreppet ”lust” som på den tiden var en förförisk och slagkraftig motsats till ”plikt”. Frihet var detsamma som att göra det man hade lust till eftersom så många av plikterna var förbundna med olust. Som politisk paroll har begreppet överlevt sig själv för länge sedan, men det har inte desto mindre varit av centralt värde för många föräldrar att barn ska ha så stor frihet som möjligt att göra och få det de har lust till. Och inte bara det utan de har också haft uppfattningen att detta att säga nej till barns lust var detsamma som att försumma deras behov – nästan ett slags bristande omsorg.
Så förhåller det sig inte. Barn vet nästan alltid vad de just nu har lust eller inte lust till, men de har ingen aning om sina överordnade behov. När föräldrarna använder barnens lust som ledstjärna slutar det därför ofta med att barnen inte får det de behöver. Och ett av de helt centrala behov som de därigenom måste klara sig utan att få tillgodosett är behovet av att ha föräldrarna som ledare. Dessutom kommer man att slå i barnen ett slags livslögn, nämligen att ett bra liv är ett liv där man hela tiden kan göra och få precis det man har lust till. Såvitt vi vet är ett bra liv ett liv där vi kan vara en del av meningsfulla relationer, ha värde för gemenskapen och är relativt fria att fullfölja våra drömmar och mål. Båda delarna kräver att vi ofta måste göra saker som vi har mindre lust till.
Men spontan och omedelbar lust är ju onekligen en stor del av barns värld och därför är det inget att säga om att ångesten för att frustrera deras lust har blivit ett slags postmodernt uttryck för barnvänlighet och kärlek. Det man har förbisett är att barn i detta avseende både är omogna och oerfarna och att man därför lämnar deras personliga och sociala mognadsprocess i sticket om lustprincipen får råda. En del av denna mognadsprocess består i att lära sig att märka att man har lust, samt att reflektera över och besluta om man också vill det man har lust till:
Jag har lust att köpa de där asläckra stövlarna för mina fickpengar, men vill jag det också?
Jag har ingen lust att gå till skolan idag, men vill jag det ändå?
Jag har större lust att slinka över till Frederik än att diska, men vill jag det också?
Jag har lust att pröva heroin precis som de andra. Vill jag det?
Sådana frågor är det viktigt att barn lär sig att ställa sig själva som ett led i utvecklingen av deras personliga ansvar. En del av de vuxnas ledarskap består därför i att intressera sig för vad barn vill utan att kritisera det de har lust till:
– Mamma, jag har ingen lust att stiga upp.
– Så är det ju ibland – men vill du det ändå?
– Jamen jag har ju sagt att jag inte har någon lust!
– Ja, det har jag förstått, men vad vill du?
Det tar några år innan barn lär sig skillnaden mellan lust och vilja, men belöningen är att de därefter kan fungera i världen med större ansvar och integritet och därmed ha mer likvärdiga relationer till andra människor. En inte oväsentlig bieffekt är att deras självkänsla samtidigt blir stärkt och nyanserad.
”Men”, undrar säkert någon, ”om det är fel att ge barn det de har lust till borde man då inte sluta med det?”
Nej, självklart inte. Lika lite som man alltid ska neka sig själv det man har lust till. Det man ska göra är två saker. Den första är att föra in det man själv har av erfarenheter, kunskap, värderingar, personlig integritet och ansvar i dialogen och låta detta utgöra den måttstock som man använder när man fattar sina beslut.
– Nu vet jag vad hon har lust till, men vill jag också ge henne det? Hänger det ihop med vem jag är, vad jag står för, vad jag kan ta ansvar för och är det viktigt för hennes trivsel och utveckling?
Detta innebär att vi som föräldrar måste tänka oss för innan vi tar ställning och det har särskilt mindre barn svårt att vänta på. Men det måste de finna sig i. En gång i tiden var det så att föräldrar alltid hade svar i beredskap eftersom de flesta svaren redan fanns i kulturen, men så är det bara i begränsad utsträckning idag. Om resultatet blir att barnen får tjugo, fyrtio eller nittio procent av det som de har lust till är mindre viktigt.
Det andra man ska göra är att fundera på vilken form man vill ge sin kärlek och med vilket motiv. Om man väljer den formen där man hela tiden säger ja får man genast glada barn och blir mycket populär och konflikterna blir få och kortvariga. Så är det i alla fall under de första tre-fyra åren, och om man är riktigt duktig på att ge service, vara självutplånande och dessutom har tillräckligt med pengar kan harmonin faktiskt vara ytterligare ett par år. Men då är det också slut. Det tar slut eftersom denna form av kärlek saknar verklig värme och näring, vilket ofrånkomligen leder till att barnen blir mer och mer krävande. Barn har all tillit i världen till sina föräldrar och om föräldrarna väljer denna form av kärlek tror barnen att de blir älskade, men de kan inte känna det. De kan värma sig någon timme varje gång de får sin lust tillfredsställd, men resten av tiden småfryser de och kräver därför mer och mer av detsamma.
Barnen blir det som kallas ”bortskämda” eller ”förstörda”, men det är inte för att de får många glassar, mycket leksaker och eller mycket pengar. Det är för att de får det av fel skäl: föräldrarnas behov av att vara populära, deras rädsla för konflikter, deras egen uppväxt där de alltid fick nej eller för att de faktiskt tror att denna form av kärlek är kärleksfull. Det är den inte. Den är kärleksfullt menad, men saknar den värme och näring som finns i en relation där föräldrarna är autentiska och tar personligt ansvar och som därför kan bli likvärdig. Det är precis som i ett parförhållande mellan vuxna där den ena hela tiden försöker tillfredsställa den andra och alltid undviker konflikter. Det blir aldrig ett kärleksförhållande.
Både i vårt förhållande till våra barn och till vår partner gäller att den kärlek vi känner för dem inte har något värde i sig för dem. Det får den först när den omsätts i handlingar som gör det möjligt för dem att växa och utvecklas, och en stor del av det som bidrar till vår personliga och sociala utveckling är inte särskilt lustbetonat just när vi får det.
Vi har nu så många erfarenheter att vi kan skapa en lista över de kvaliteter som de vuxnas ledning idealiskt sett ska innehålla för att garantera barn en optimal uppväxt. Här presenteras den tillsammans med en lista över vad som gällde för en generation sedan:
FÖRR NU
rollspel autenticitet
auktoritär styrning personlig auktoritet, ”sparring”
kontroll intresse
undervisning/straff dialog/förhandling
kritik/beröm erkännande
makt inbegripande
makt
I många familjer präglas vardagen av att föräldrarna sicksackar lite fram och tillbaka mellan dessa båda uppsättningar av kvaliteter. Man försöker börja med det som sägs vara ”bra”, men när inte detta genast lyckas eller barnens beteende provocerar de vuxna mer än de just då orkar med tar de till de gamla pärmarna med recept. Vissa gånger är dessa besök i barnuppfostrans arkiv planerade och andra gånger är de spontana eller omedvetna.
Att det fungerar på detta sätt i praktiken är en naturlig följd av att vi lever i en övergångsperiod, men det gör onekligen tillvaron något kaotisk och osäker för båda parter. Förklaringen är att de båda grupperna av hållningar och handlingar har sina rötter i två grupper av värden som principiellt är lika olika och oförenliga som olja och vatten. Föräldrarna märker detta i form av skuldkänslor eller en lite dålig smak i munnen när de har sett sig nödsakade att gå tillbaka i tiden för att finna på råd. För barnen blir vardagen i bästa fall förvirrande eftersom de ska försöka navigera i förhållande till föräldrar som byter värderingar oftare än de tvättar händerna. I värsta fall förlorar föräldrarna sin trovärdighet och barnen förlorar tilltron till föräldrarnas kompetens. Exakt detsamma sker mellan ledning och medarbetare inom privat och offentlig verksamhet när man i ledningen inte är medveten om vilka värden man sätter högst eller när värden och praktik inte hänger ihop.
Det är en gammal föreställning att föräldrar bör vara eniga om hur barnen ska uppfostras. Kravet härrör från en tid när varje konflikt mellan barn och föräldrar betraktades som en maktkamp som föräldrarna skulle och borde vinna. Därför var det givetvis viktigt att de höll samman mot barnen och stod för de krav och principer de nu hade. Men i verkligheten är det ytterst sällan man möter föräldrar som är eniga både om de överordnade värdena och om hur dessa ska omsättas i praktiken. Min erfarenhet är att det är viktigt, särskilt för förhållandet mellan föräldrarna, att det finns en viss överensstämmelse mellan deras överordnade värden och att de är eniga om att det i praktiken gärna får leda till olika utfall. Föräldrar är olika i fråga om kön, temperament, personlighet och metoder och en enhetlig praxis är varken möjlig eller önskvärd. Barn är lika olika som vuxna och det finns ingen orsak att tro att de har glädje av att bli behandlade lika eller ens på samma sätt av alla. Det är tvärtom en stor fördel för deras utveckling att föräldrar, far- och morföräldrar, andra släktingar och dagispersonal också är inbördes olika. Det finns otaliga ting som avgör hur vi var och en för sig omsätter värden i praktiken, så i stället för att kräva fundamentalistisk enhetlighet av varandra är det klokare att låta sig inspireras av varandra och efterhand utveckla en praxis som inte är självmotsägande.
Många familjer upplever att den ena vuxna personen är mer benägen att säga ja än den andra, men det har ingen betydelse i sig. Det viktigaste är att man undersöker sina motiv för att säga ja oftare än nej eller omvänt. Motiven kommer att avslöja om det ligger inom ramen för de gemensamma värdena. Olikheter som dessa är mycket vanliga och de är i regel ett resultat av parets inre dynamik. Det är till exempel mycket vanligt att den ena parten blir benägen att vara optimist om den andra är benägen att vara pessimistisk i sin syn på världen och att den enes pessimism under loppet av några år förstärker den andras optimism. När så den optimistiska till exempel blir sjuk eller arbetslös och därmed pessimistisk eller depressiv blir den andra plötsligt representant för optimismen. Det handlar alltså inte om vilka vi är var för sig utan vilka vi är tillsammans. Skulle det bli viktigt för föräldrar att etablera något som liknar gamla tiders ”front” behöver den inte vara grundad i enighet. Det räcker med att säga: ”Mamma och jag kan inte enas om vad vi ska säga till dig, och det här är så viktigt att du får lov att vänta på svar medan vi tänker igenom det bättre.” Man kanske inte blir utnämnd till titeln som årets förälder just den dagen, men det är ju inte heller särskilt viktigt. Det är en del av det personliga ansvaret att vi av och till måste välja att bevara vår självrespekt framför att öka vår popularitet.
En annan av de mer problematiska värdeföreställningarna är att föräldrar ska vara rättvisa. Jag håller helt med om att man ska försöka undvika att vara orättvis i den meningen att barn till exempel blir klandrade för saker som de inte gjort, men den form av rättvisa som många barn efterlyser är i själva verket ”likhet”. Om den ena har fått en glass när hon var ute och handlade med mamma så ska den andra också ha en; om den enas julklapp har kostat femhundra kronor så ska den andras kosta lika mycket; om den ena fick lov att gå på privata fester när han var tolv år, fyra månader och tre dagar och fem timmar gammal, så ska den andra också få det och så vidare. Låt dig aldrig luras till det! Det blir ett likhetstyranniskt helvete som inte har något med familjeliv, gemenskap eller likvärdighet att göra. Det är föräldrars plikt att behandla sina barn så bra som möjligt, och eftersom barn är olika ska de också behandlas olika. Vidarebefordra gärna detta budskap till välmenande mor- och farföräldrar och andra som bidrar till att upprätthålla barnens illusion om att det finns rättvisa. Det gör det inte. Varken i familjen eller någon annanstans.
Efter denna kritiska genomgång av några gamla och nyare värden som enligt min erfarenhet ofta är mer destruktiva än konstruktiva för familjer ska jag försöka gå igenom de enskilda elementen i det nya ledarskapet så kort och illustrativt som möjligt. I mina andra böcker har jag analyserat och kommenterat en lång rad vanliga och ovanliga konflikter mellan föräldrar och barn och gett förslag till hur föräldrar kan hantera dem på bästa möjliga sätt. I detta sammanhang är tanken mer att beskriva exempel på värdenas betydelse för praxis och att ställa upp ett slags checklista som föräldrar kan gå igenom när och om det låst sig ordentligt. Har vi faktiskt haft en dialog eller har vi bara skällt och beklagat oss? Har vi erkänt barnets utgångspunkt och verklighet eller bara försökt manipulera oss fram? Har vi tagit vårt ansvar och använt vår makt eller kryper vi undan och överlämnar ansvaret åt barnen? Har jag verkligen uttryckt mig så auteniskt och personligt som jag kan eller har jag bara pratat? Var detta ett likvärdigt beslut eller lät jag mig pratas omkull?