Föräldraledarskap och autenticitet

Jesper Juul

När barn kommer till världen behöver de minst ett par auktoriteter – det vill säga föräldrar som känner sig någorlunda säkra på sig själva och vad de gör i förhållande till barnet och som är i stånd att vara närvarande i kontakten. Denna relativa säkerhet är för de flesta föräldrar en kombination av information utifrån och inifrån dem själva. Massor av generella frågor kan besvaras utifrån böcker, sjuksköterskor, mödrar, läkare och så vidare och det finns alla möjliga skäl att använda sig av detta. Det handlar om konkret kunskap och erfarenhet som tidigare gick i arv från mor till dotter men nu måste inhämtas från många olika källor. Det förhåller sig annorlunda med uppbyggnaden av individuella, personliga relationer till barnet – inte minst för fäder som inte har en lång tradition att bygga vidare på och inte heller kan lära så mycket av alla experterna som till stor del är kvinnor och mödrar och därför inte har stort begrepp om vad det vill säga att vara far.

Att barn har behov av en auktoritet är en realitet under de första arton till tjugo åren av deras liv. Det rör sig inte bara om spädbarns behov av trygghet utan också om större barns behov av vägledning och förebilder som de kan mäta sig med. I detta sammanhang anser jag föräldrarnas personliga auktoritet vara mest fruktbar för båda parter och för kvaliteten i deras inbördes förhållande. Det är viktigt för barn och unga att veta var de har sina föräldrar och vad de tänker, tycker och står för som människor.

Autenticiteten ger föräldrarna den nödvändiga personliga auktoriteten så att de kan få inflytande och göra intryck på barnen under hela deras uppväxt – en auktoritet som man bara har under de första fem-sex åren om man ”spelar” förälder och definitivt inte varje gång man tycker att man har användning för den. En pappa berättade till exempel följande:

– Då vår yngsta var sex-sju månader började den äldsta att bli våldsamt svartsjuk som vi uppfattade det. Han är bara två år äldre och var ofta riktigt hårdhänt mot sin lillasyster. Vi gjorde allt vi kunde för att tala honom till rätta. Vi skällde ofta på honom och andra gånger försökte vi göra klart för honom att vi blev ledsna när han inte var snäll mot den lilla – men det hjälpte inte ett dugg. För ett par månader sedan var jag ensam med båda barnen i en vecka medan min hustru var på kurs och det var en mardröm på det sättet att den äldste blev alltmer hårdhänt mot den lilla. Vid ett tillfälle tog jag med honom in i sovrummet och slog mig ner för att tala allvar med honom. Jag sade som jag hade sagt femtielva gånger förut att jag blev ledsen när han var stygg mot sin lillasyster, men denna gång började jag till min egen stora förvåning att gråta när jag sade det. Han blev helt stilla och stirrade intensivt på mig. Han sade ingenting och när jag hade sagt mitt gick vi bara tillbaka till vardagsrummet. Det är nu tre månader sedan och han har inte behandlat sin lillasyster illa en enda gång.

För en generation sedan skulle denne treårige storebror ha blivit utsatt för systematiskt våld, utskällningar eller bestraffningar tills han slutade att slå sin syster och utan att föräldrarna skulle ha varit medvetna om det självmotsägande i att de mycket väl fick använda våld gentemot mot de små men att han inte fick. På den tiden var det inte självmotsägande av den enkla orsaken att föräldrarna var vuxna och hade sina goda skäl. På den tiden hade man inte klart för sig att våld är våld och att våld föder våld, oavsett hur det rättfärdigas.

Den pappa som citerades ovan tillhör en annan tid och vill inte använda våld mot sin son. Han tror mer på samtal och förnuft och det gör han rätt i. Problemet var att han under en lång period bara pratade – pratade till och pratade om, men prat var det eftersom han inte var autentiskt närvarande i sina ord och då gör de inget intryck på vare sig barn eller andra vuxna. Det är mycket lite man kan överbevisa ett barn i ett- till femårsåldern om rent intellektuellt och även om man spelar den klassiska föräldrarollen med sträng mimik och arg röst gör det inte något större intryck.

Föräldrar är olika. För några är det autentiska uttrycket lågmält och balanserat medan andra kräver ackompanjemang av en mindre blåsorkester. Det viktiga är inte hur högt musiken spelar men musik (känslor) måste det till. Det måste finnas ”kropp” bakom orden så att barnet kan höra vem som talar. Detta är den stora vinsten för vuxna när de har slutat använda sig av våld och hotelser, och att barnen samtidigt lider mindre gör ju knappast saken sämre.




Föräldraledarskap och autenticitet

Jesper Juul

Ort: Danmark

Visa profil

Kommande evenemang/kurser

6 mars 2025 Malmö/LiveStream
Utbildning Föräldracoach & Familjecoach
8 mars 2025 Malmö/LiveStream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
26 april 2025 Online Live
Utbildning Föräldracoach & Familjecoach
3 juni 2025 Göteborg/LiveStream
Utbildning till Föräldracoach & Familjecoach
5 juni 2025 Göteborg/LiveStream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
18 september 2025 Stockholm/LiveStream
Utbildning Föräldracoach & Familjecoach
20 september 2025 Stockholm/LiveStream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare

Se alla händelser

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Dela