Gemenskap i familjen

Av Jesper Juul

I vår europeiska kultur har formerna för mänsklig gemenskap förändrats i en utsträckning som vi kanske inte har upplevt sedan storstäderna växte fram och människor började flytta från de små överskådliga familjeklanerna och byarna till en helt annan social verklighet. Nationalstatens roll som den samlande ”storfamiljen” har snabbt lösts upp och ingen vet riktigt vad vi kan förvänta oss av det stora europeiska familjekollektivet. Kanske återfår de små, överskådliga formerna av gemenskap sin betydelse och kanske inte.

Familjen är på väg att hamna i politikens centrum igen eftersom vi inte föder tillräckligt många barn för att tillfredsställa marknaden, och det kommer nog inte att dröja länge innan föräldrar får ekonomisk ersättning för barn nummer två, tre och fyra. Innan detta har skett och familjen reducerats till ett offentligfinansierat avelscentrum kan vi konstatera att parförhållandet och kärnfamiljen idag uppstår på grundval av känslomässiga val och biologisk drift. Det är inte så länge sedan som både kärnfamiljens och storfamiljens sammanhållning i hög grad också var en social och ekonomisk nödvändighet.

Jag lever och arbetar själv halva året i ett land där det fortfarande är vanligt att föräldrar, barn, svärsöner, svärdöttrar och barnbarn bor tillsammans i samma hus eller lägenhet och kan därför intyga att det inte har något med känslor eller romantik att göra. Det är ren ekonomi. Det är de gamla som sitter på äganderätten till bostäderna och lönerna är så låga och priset på bostaden så högt att de unga är tvungna att bo kvar, och platserna på äldreboenden är så få, dåliga och dyra att man är tvungen att ta hand om sina föräldrar och faroch morföräldrar. De unga par som överhuvudtaget har råd skaffar sig dyra lån för att få möjlighet att bo för sig själva. Detta gäller även i familjer där generationerna inte slåss som hund och katt.

Det är alltså en markant skillnad mellan frivilliga eller självvalda gemenskaper och påtvungna och därför är värdena givetvis också olika. Det är inte alla de nya familjeformerna som är lika frivilliga för alla. Den frånskilda pappan, vars hustru förälskade sig i en annan man och som bara har periodiskt umgänge med barnen, har kanske lite svårt att upptäcka frivilligheten till att börja med. I stället måste han söka efter sitt personliga medansvar för att det gick som det gick och först när detta är gjort och integrerat är han riktigt fri att bygga upp en ny gemenskap med sina barn. Detsamma gäller den ensamma mamman som sitter kvar med hela ansvaret när mannen har stuckit från alltsammans. När ”dina barn” och ”mina barn” plötsligt ska bo tillsammans med främmande barn och en främmande man eller kvinna är det också si och så med frivilligheten. Även om de vuxna har frågat aldrig så många gånger om det är okej. Här blir det de vuxnas ansvar att skapa en gemenskap som de andra med tiden får lust att delta aktivt i. Något motsvarande gäller adoptivfamiljen där det inte finns någon frivillighet överhuvudtaget för barnet och möjligheten att välja bort varandra bara ytterst sällan är realistisk.

Något liknande gäller det rent känslomässiga. Somliga par stortrivs med att vara tillsammans hela tiden och dela allt, medan andra får andnöd efter några dagar och måste ha tid och utrymme för sig själva för att återigen kunna njuta av gemenskapen och bidra till den. Somliga förhållanden börjar med himlastormande förälskelse och stor passion, andra med ömsesidig sympati och vänskap och skapas som ett skydd mot ensamheten. Förhållanden finns i alla former och ingen av dem är mer ”gemensam” eller mer ”rätt” än de andra.

Kärnfamiljen, bestående av pappa, mamma och barn, är fortfarande den dominerande familjeformen även om den upplöses och återskapas oftare än tidigare. Dess gemenskap bygger på förälskelse, känslor av förpliktigande, kärlek och vilja – i den ordningen. Det är kvaliteten på de vuxnas förhållande som anslår tonen, stämningen och atmosfären i familjen. Kvaliteten betyder i detta sammanhang inte bara deras ömsesidiga kärlek tolkad som harmonisk smältvärme, utan också likvärdigheten, den ömsesidiga respekten och omsorgen om varandras integritet och inte minst alla de irrationella, tragiska, humoristiska och oförutsebara episoder som efterhand kommer att utgöra en familjs historia och kultur.

Förälskelsen – denna obestämbara och svårhanterliga cocktail av biologi och känslor – är egentligen ett tillstånd av extrem självupptagenhet. Förälskelsen innebär visserligen att den andre hela tiden fyller vårt medvetande, men den väsentliga delen av upplevelsen är att jag känner mig sedd, accepterad och vacker när jag är tillsammans med den jag är förälskad i och som är förälskad i mig. Därför vill jag gärna vara tillsammans med honom eller henne så mycket som möjligt. Därtill kommer förstås det underbara förälskelsen gör med mina hormoner och de med mig. Av dessa och många andra skäl idealiserar vi de människor vi förälskar oss i och ser dem inte som de är. Ett gammalt ordspråk säger: ”Kärleken är blind” men det är nog snarare förälskelsen som får oss att se otydligt.

När vi var för sig och tillsammans beslutar oss för att leva ihop som familj krävs det mer än spontan lust. Det kräver en viss känsla av förpliktelse i förhållande till varandra – en vilja att också dela ansvaret för det mindre lustbetonade – och ett erkännande av att vi nu är i en situation i förhållande till varandra där vi i mycket konkret mening blir medansvariga för varandras liv och välfärd på gott och ont. Det betyder inte att vi inte fortfarande är ansvariga för våra egna liv, utan att vi i kraft av våra känslor för varandra befinner oss i en situation där vi mer än några andra människor kan glädja, svika, såra och berika varandra.

Efter några år kompletteras eller ersätts förälskelsen i bästa fall av kärlek i form av intresse av och omsorg om den andras egenart, gränser och behov. Det är nu vi lär oss att omsätta våra kärleksfulla känslor i kärleksfulla handlingar – handlingar som den andra också upplever som kärleksfulla – eller också lär vi oss det inte och kommer antingen att skilja oss eller leva tillsammans i ensamhet.

Kärlekens inträde i familjen förhindrar inte konflikter, problem och kriser – det gör dem på sin höjd mindre ångestprovocerande – och här kommer viljan in i bilden. Efterhand som vi får en realistisk bild av vem vi faktiskt lever tillsammans med och vem vi själva är tillsammans med den andra måste vi emellanåt se noga på vår partner och in i oss själva och fatta ett nyktert beslut om vi vill eller inte vill leva i detta förhållande – även om det kanske aldrig blir annorlunda. I takt med att vi blir äldre och kanske har fler parförhållanden och familjer bakom oss kommer viljan (det vill säga det personliga ansvaret) tidigare in i bilden som en viktig faktor.

Med känslorna, förpliktelsen och viljan som familjens fundament, bostaden som den fysiska ramen och de gemensamma värdena som den psykiska följer allt annat som krävs för att bygga upp en gemenskap: gemensamma upplevelser, traditioner, ritualer, arbetsuppgifter, glädjeämnen, sorger och kriser.

En gemenskap där någon hela tiden ger och andra tar emot är inte en likvärdig gemenskap. De vuxna kan fördela rollerna efter temperament, inställning och möjligheter. Om det skulle bli en klassisk fördelning där kvinnan har huvudansvaret för hemmet och mannen för ekonomin är det inte per definition något förtryckande eller ovärdigt i det, så länge som bådas bidrag erkänns som likvärdiga inom familjen. Detsamma gäller självklart med motsatt rollfördelning.

De flesta familjer lever med en annan idealföreställning där de vuxna delar mer lika på uppgifterna och könsrollerna är mer flexibla och överlappande alltefter vilka behov familjen och den enskilda individen har för stunden. Egentligen är det mer än bara en idealföreställning. I familjer där båda yrkesarbetar är det en fysisk och psykisk nödvändighet om inte den ena ska bryta ihop under mängden av ansvar och arbetsuppgifter. Därmed är vi tillbaka vid det sociala ansvaret eller det ”gemensamma ansvaret” som många föredrar att kalla det. Det ansvar som garanterar såväl att familjens vardag fungerar som att det finns likvärdighet och att den enskilda medlemmen upplever sig vara av värde för gemenskapen.

”Gemensamt ansvar” är egentligen ett dåligt uttryck eftersom det är mycket få områden i en familjs liv där ansvaret faktiskt är gemensamt. Jag är inte alldeles säker på att det är en reell möjlighet, men i de flesta familjers verklighet är det så att de vuxna mer eller mindre öppet fördelar de olika ansvarsområdena mellan sig. Frustrationen och konflikterna kommer i regel när en av parterna upplever att hon eller han har för mycket ansvar och därför är det viktigt att skilja mellan ansvar och uppgifter.

En gift kvinna med tre barn beskrev sitt dilemma på följande sätt:

– Jag är nästan konstant irriterad på min man eftersom jag tycker att det är jag som har hela ansvaret för barnen och allt annat därhemma. När jag tänker efter vet jag mycket väl att det är orättvist eftersom han faktiskt är mycket hjälpsam och gör minst lika mycket som jag. Så jag är inte bara konstant irriterad, jag har också skuldkänslor över det.

Förklaringen visade sig vara att hon faktiskt hade hela ansvaret för barnen och hemmets dagliga skötsel, medan han löste en massa uppgifter och egentligen inte kunde förstå att hon kände sig så betungad. Han tog dock hennes utmattning på allvar och hörsammade hennes önskan om avlastning genom att åta sig fler och fler uppgifter men utan att det hjälpte det minsta.

Skillnaden på att ha ansvaret och att utföra en del av uppgifterna är mycket stor. Ansvaret kräver stora mängder psykisk energi hela tiden, medan utförandet av uppgifter bara kräver energi under den tid det tar att lösa dem. I denna familj löstes problemet snabbt. Mannen var mellanchef i ett stort företag och hade massor av erfarenhet av och lust att ta ansvar – och kände dessutom ”olust” över att bara ”hjälpa till”. Det hade bara aldrig fallit någon av dem in att fundera över ansvarsfördelningen i hemmet. När båda är förvärvsarbetande med krävande jobb kan det vara lätt hänt att man även ser hemuppgifterna som ett slags arbete som det mest handlar om att få avklarade så fort som möjligt så att man äntligen kan få tid att leva också! Därmed blir mycket av det som är en förutsättning för trivsel i gemenskapen dessvärre reducerat till ett slags icke-liv.

Att man på detta sätt definierar de uppgifter och ansvarsområden som är nödvändiga för en familjs skötsel och trivsel som något som måste klaras av innan livet kan börja sker ofta omedvetet och är kanske särskilt farligt för barnen som löper risk att uppleva sig själva som ett hinder och en belastning för föräldrarnas liv och inte ett berikande av det. Detta sker periodvis i många moderna småbarnsfamiljer, och man kan ofta märka det på att barnen blir alldeles särskilt krävande och besvärliga att vara tillsammans med. Det är nästan som om de säger: ”Om jag bara ska vara en uppgift ska jag i varje fall vara den största och viktigaste!”

Något motsvarande sker mellan de vuxna om perioderna blir för många och för långa. Vi blir missnöjda utan att riktigt veta varför och de korta stunder som vi som par har tillsammans blir disharmoniska. Vår förklaring är ofta att vi har för mycket att göra, men det handlar också om vilket värde vi tilldelar det vi använder vår tid till.

Därför är det viktigt att ansvarsfördelningen i en familj är öppen och genomskinlig. Det viktiga är inte att delarna blir precis lika stora utan att den som har ansvaret för ett visst område tar ett personligt ansvar för att ha tagit på sig detta och också får den hjälp och det stöd och erkännande som krävs för att uppgiften ska upplevas som ett meningsfullt och värdefullt bidrag till familjen. När detta inte sker uppstår känslan av att bli ”tagen för given” och den är destruktiv för varje gemenskap.

Inga familjer kan leva livet ”förebyggande” och därför är det viktigt att vara uppmärksam på om enskilda familjemedlemmar känner frustration och vantrivsel. Och eftersom kvaliteten på de vuxnas förhållande är så viktigt för helheten är det särskilt viktigt att de är uppmärksamma på varandra. Det ansvar och de uppgifter som vi tog på oss för ett eller tre år sedan är inte nödvändigtvis något vi trivs med idag. Det hör visserligen till vårt personliga ansvar att säga ifrån när vi inte längre trivs, men vi har som nämnts svårt att säga nej till våra närmaste. Varje förebråelse från den andra av typen: ”Du gör då aldrig ett handtag!” betyder egentligen: ”Jag har tagit på mig mer än jag orkar med och det vill jag gärna prata med dig om”, en inbjudan som det är oklokt att låtsas som om man inte hör. Inte för att den alltid medför att allt ska göras om utan för att undersöka om det är nödvändigt att ändra på (o)balansen. I detta sammanhang är det värt att komma ihåg att vi människor är irrationella och ofta ologiska (än så länge är det visserligen oftast kvinnor som tar sig detta privilegium men män skulle må bra av att pröva det lite oftare). Vi kan med stor övertygelse ta på oss ansvar och uppgifter som vi absolut måste lösa om det ska gå att förverkliga några individuella eller gemensamma drömmar och likaväl upptäcka ett år senare att vi har tagit på oss för mycket. Det är en av många skillnader mellan kärlek och affärer.

Sedan 1960-talet har frågan om barns och ungas roll i familjens gemenskap diskuterats. Före andra världskriget då de flesta var fattiga och hade många barn och överklassen hade ammor och guvernanter var det inte så mycket att prata om bland vanligt folk. Barn och unga måste hjälpa till på alla områden så snart de var gamla nog – och det var de tidigt. På den tiden var barndomen ett slags väntsal till vuxenlivet och hade egentligen ingen mening i sig själv – bortsett från att föräldrarna behövde all hjälp de kunde få.

Sedan lärde vi oss (och fick råd) att se barndomen som en självständig, betydelsefull livsfas med helt egna kvaliteter och värden och vi började få färre barn. Hemmafrun blev en sällsynthet, men det ansvar som hörde till att ha en familj blev inte mindre. Diskussionen om barns roller försiggår mellan två läger. Det ena menar att det är sunt och riktigt att barn har ett visst antal plikter i förhållande till gemenskapen, och det andra att barn ju också har ett arbete i form av dagis, skola och fritis och att familjen därför ska vara deras fristad där de kan varva ner och leka.

Båda parter har rätt i sak. Det är otvivelaktigt viktigt att barn lär sig att familjen inte är en serviceinrättning utan något som också kräver deras medverkan. Om detta ska ske i form av att man gradvis börjar använda sig av barns naturliga hjälpsamhet eller i form av strukturerade plikter är mer en fråga om föräldrarnas temperament och familjens storlek samt det konkreta behovet av deras arbetsinsats.

Men det är också sant att många barn har en alltför stressig vardag och det råder inget tvivel om att mötet med en lista med arbetsuppgifter på kylskåpsdörren efter en lång dag på institution kan vara droppen som får bägaren att rinna över eller batteriet att ladda ur. Precis som det kan vara för föräldrarna.

Enligt min erfarenhet ska föräldrarna vara försiktiga med att binda sig alltför hårt vid en viss modell eftersom det är så många faktorer som spelar in och som man riskerar att förbise. Dessutom kommer det återigen an på föräldrarnas grundläggande värderingar. Likvärdigheten kräver att alla ger sitt bidrag. Först och främst i form av personligt ansvar och därnäst i form av socialt ansvar. Det blir knalt med utrymmet för båda formerna av ansvar när vi hela tiden är i den mottagande änden av ett förhållande. Vi förlorar vår värdighet och därmed har vi omöjliggjort likvärdigheten.

Detta kan vara svårt att se eller höra när det gäller barn, unga och omogna vuxna som skenbart trivs utmärkt med att ta emot utan att ge, men efter några år kommer man att upptäcka att de både behandlar sig själva dåligt och tappar respekten för den givande delen av familjen. Om det är menat som en kärleksgåva från föräldrarna att låta barn och unga slippa bidra aktivt till gemenskapen är den av tvivelaktigt värde – både för barnen och för kvaliteten på parternas inbördes förhållande.

Jag har i andra böcker skrivit utförligt om detta tema och ska därför här nöja mig med att nämna några förhållanden som kan ligga till grund för barns och ungas motstånd mot att ge sitt bidrag:

När gemenskapen i en familj egentligen inte har något att erbjuda utöver tak över huvudet, en säng att sova i och mat på bordet.

När de vuxna mer eller mindre konstant grälar om fördelningen av ansvar och uppgifter.

När föräldrarna tar på sig väldigt mycket av barns personliga ansvar slutar det ofta med att dessa blir socialt oansvariga.

När de vuxna förhåller sig till hemmets ansvar och plikter som något som står i vägen för livet kommer alla levnadsglada barn att hålla sig så långt bort från allt sådant som möjligt.

Det är vanligen så att mindre barns spontana lust och glädje över att hjälpa till avtar omkring tioårsåldern när deras relationer och göromål utanför familjen får allt större betydelse. Detta betyder inte att de ska befrias från alla uppgifter utan att de vuxna måste lära sig att tackla eller ignorera deras suckar och stönanden och motvilliga uppsyn och påminna sig själva om att de negativa känslorna inte riktar sig mot föräldrarna utan mot sysslorna och plikterna.

Den bästa medicinen mot konflikter på detta område är att göra saker tillsammans, antingen hela familjen eller två och två. (Barn älskar inte nödvändigtvis att dammsuga, laga mat eller diska, men de älskar att vara tillsammans med sina föräldrar. Om föräldrarna arbetar lite grann med sitt synsätt kan det omvända också bli fallet). Det är inte lika mycket mening i en gemenskap som drivs av fyra självständiga förvärvsarbetande som i en där man arbetar tillsammans. Arbete och rekreation är två sidor av samma mynt. Om man bara har rekreationen gemensam urholkas gemenskapen.

Det är i familjen som barn i första hand lär sig det vi kallar sociala färdigheter, vilka omfattar mycket mer än att diska eller städa upp efter sig. Det är här de lär känna sina egna och andras gränser och vikten av att respektera dem. De lär sig vikten av samarbete, hänsyn och gemenskapens möjligheter och begränsningar och de lär sig skillnaden på det familjära och det sociala, det nära och det formella. I gamla tiders mycket toppstyrda familjer kunde de vuxna fortfarande tro på att barn lär sig sådana saker genom att bli undervisade om dem, men så är det av många orsaker inte längre. Barn tillägnar sig dessa sociala värden genom att leva tillsammans med vuxna som tillämpar dem och den uppgiften kan inte överlåtas på daghem, fritidshem och skolor.

Vi kommer från mycket olika familjer och har därför många olika erfarenheter av gemenskaper. Somliga har blivit utnyttjade, andra har varit snyltgäster. Somliga har vuxit, andra har blivit begränsade. Somliga älskar närheten och samvaron och andra känner sig ovärdiga eller kvävda. Somliga har varit en del av gemenskapen, medan andra har haft sin egen, separata tillvaro i periferin. Somliga kommer från familjer som bestod av en samling öde öar med tillfälliga färjeförbindelser och andra från familjer där relationerna var både nära och närande.

När man ska bilda en ny familj är det därför ett helt nytt och unikt projekt som aldrig har prövats tidigare i precis den konstellationen och därför kan det vara en god idé att fundera över sina egna och den andras tidigare erfarenheter. Det är faktiskt inte så sällan vi väljer en partner som har erfarenheter som vi själva saknar eller som saknar erfarenheter som vi har. Det är en god utgångspunkt, men bara om det så småningom sker en sammansmältning där båda utgångspunkterna blir värdesatta.




Gemenskap i familjen

Jesper Juul

Ort: Danmark

Visa profil

Kommande evenemang/kurser

4 juni 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
6 juni 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
10 september 2024 Zoom
Starta eget
12 september 2024 Stockholm/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
14 september 2024 Stockholm/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
16 november 2024 Online
Diploma Course in Parent Coaching
28 november 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
30 november 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
6 mars 2025 Malmö/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
8 mars 2025 Malmö/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare

Se alla händelser

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Dela