Text Jesper Juul 2015
INTRODUCTION
Det följande har skrivits eftersom jag har förlorat min vanliga röst och inte längre kan resa och undervisa som jag brukade. Under många år har jag varit tveksam till att skriva om det, främst på grund av min oro för att skilsmässiga föräldrar skulle använda detta fenomen mot varandra och sina barn. Jag har ofta hållit små föreläsningar och haft långa dialoger med föräldrar och yrkesverksamma om detta ämne, men av många anledningar har jag alltid föredragit att dela det i muntlig form. Jag kände mig mer bekväm när jag kunde ta den tid jag och grupperna behövde, eftersom jag visste att det var en äkta överraskning och uppenbarelse för många.
En annan anledning är att idén om en speciell, existentiell koppling mellan ett barn och en av dess föräldrar saknar vetenskaplig grund – åtminstone såvitt jag vet. Inga forskare har varit medvetna om fenomenet eller de har inte funnit det tillräckligt viktigt att studera det på djupet.
Allt jag har att erbjuda är ett liv som psykoterapeut för enskilda vuxna, grupper och familjer. Det tog mig många år att övervinna min egen skepticism och jag påminde mig ofta om det gamla ordspråket, ”När du har en hammare ser allt ut som en spik!” under processen.
Så min anledning till att skriva denna uppsats är inte att övertyga dig om att jag har rätt. Jag har inget behov av det. Mitt motiv är tvåfaldigt: att inspirera läsaren att se sig själv och sina barn i ett annat ljus och att få feedback och personliga erfarenheter, som de är villiga att dela med mig. Och vem vet, kanske till och med kittla en forskare eller två?
Bara några timmar sedan rådgav jag två föräldrar online om deras oro för deras treåriga dotter. Dottern var blyg, ville egentligen inte leka med andra barn osv. Båda föräldrarna hade en tendens att överbeskydda sin dotter och deras äkta empati hade skapat en relation, där flickans känslor och åsikter inte längre bara var en vägledning för hennes föräldrar utan en oomtvistad ledare. Detta är ett mycket vanligt fenomen i moderna familjer och endast när vi känner till dess sammansättning i varje familj kan vi framgångsrikt visa dem en hälsosammare väg för alla inblandade.
Under vårt samtal kom det fram att modern ofta kände sig obekväm runt främlingar och jag frågade om det fanns ett särskilt nära förhållande mellan henne och hennes dotter och föreslog att detta kunde vara viktigt i deras försök att ta hand om henne på ett relevant sätt. Modern avfärdade omedelbart mitt förslag som ”skräp”. Hon uppfattade min fråga som ett försök att skylla henne för hennes dotters svårigheter. När jag påpekade att detta inte var frågan – att hon inte var att skylla för hennes dotters svårigheter men tvärtom kunde vara avgörande i att hjälpa flickan, kunde hon reflektera över saken. I slutändan gav det mening för både henne och hennes make och hon erkände potentialen för ömsesidig personlig tillväxt hand i hand med flickan.
Om jag hade rätt i detta särskilda fall har modern en mycket större potential att vägleda och hjälpa sin dotter än fadern. Förhoppningsvis kommer följande att förklara varför. Fram till denna punkt hade fadern skyddat sin fru på olika sätt. Han har kompenserat för hennes ångest och tagit över där hon kände sig otillräcklig. Eftersom detta är hans sätt att älska är han bunden att upprepa mönstret i relation till deras dotter och på detta sätt kommer ångesten att föras vidare som den enda kända copingmekanismen.
Om å andra sidan modern inser sin överlägsna roll i att underlätta sin dotters utveckling och är villig att kliva ut ur sin egen komfortzon för sin dotters skull, kommer båda att gynnas och fadern kan göra övergången från att vårda och skydda ”sina tjejer” till att njuta av dem. Detta är dock en mycket kompromissad version av vad jag siktar på att göra klart i denna uppsats – den enorma potentialen för den intuitiva kontakten, som finns mellan barn och endast en av deras föräldrar. Någon annan föreslog termen ”intuitiv kontakt” och jag är obekväm med den – lite för mycket New age för mig – men eftersom jag inte har kunnat komma på ett mer tillfredsställande alternativ kommer jag att använda det för nu.
Den fulla, konstruktiva kraften av den intuitiva kontakten vecklar ut sig så snart som både förälder och barn erkänner dess existens och speciellt när den andra föräldern är kapabel att stödja den. Jag har aldrig träffat ett ungt barn eller till och med en tonåring som inte var medveten om det eller kände igen det omedelbart när det beskrevs. Vuxna behöver ofta mer tid antingen för att de är skeptiska, inte vill vara ”speciella” eller känslomässigt överväldigade. Det sistnämnda är ofta fallet i familjer där fäder har levt i tron att hans fru var ”bättre runt barnen” som i exempel 2 nedan.
Om innehållet i denna uppsats ger mening för dig som privatperson och/eller som professionell rådgivare eller terapeut är det min förhoppning att du kommer att fortsätta möta andra människor med ett öppet, intresserat och empatiskt sinne. Försök inte definiera relationer mellan andra utan dela din medvetenhet med dem och låt dem bestämma hur de ska bearbeta den.
Emotionell och intuitiv kontakt
Detta är en enkel grafisk illustration av fenomenet:
I båda relationerna råder generellt sett ömsesidig kärlek och en önskan att vara av värde för den andre. När jag talar om kärlek refererar jag till kärleken i deras hjärtan och sinnen och inte till kvaliteten på vad som pågår mellan dem. I detta fall är relationen mellan barn och fader visuellt starkare eftersom den är berikad med en intuitiv kontakt, som har ett mycket starkt existentiellt element. Fadern är en starkare, mer inflytelserik förebild när det gäller det inre och yttre beteendemönstren som barnet kommer att utveckla. Det kan lika gärna vara tvärtom med modern som den utvalda föräldern.
Många vuxna barn upptäcker detta först när deras föräldrar avlider. Om fadern var den utvalda föräldern är det sorgligt när modern dör och de sörjer och saknar henne. När fadern dör känner de sig helt ensamma i världen. ”På gott och ont har han alltid följt med mig, men från och med nu går jag ensam” som en dotter en gång sade det.
Jag tror att en av de viktiga orsakerna till att många av oss upptäcker denna koppling sent i livet eller inte alls är det dominerande tabut att vi bör älska alla våra barn på samma sätt och en lika mycket som den andra. Varje dag frågar tusentals barn över hela världen sina föräldrar, ”Älskar du min syster mer än mig? Och, ”Varför älskar du min bror mer?” Många tystas till tystnad och andra känner av tabut och kämpar med mysteriet inom sig själva. Detsamma gäller många föräldrar som känner sig skyldiga för att deras koppling med ett barn verkar mycket starkare än med de andra. Eftersom de inte har några andra ord för denna upplevelse tänker de på det som kärlek.
En mor reagerade en gång på mitt försök att förklara vad den intuitiva kontakten är med tårar av lättnad.
”Jag har alltid känt mig så dålig eftersom jag tänker på min egen familj som två familjer. Jag har behållit mitt flicknamn och min nioåriga son och jag utgör familjen Johnson och min man och vår fjortonåriga dotter är Campbells. Det är nu klart för mig vad en av skillnaderna är. När jag ber min dotter att hjälpa mig i trädgården slutar vi ofta med en konflikt eftersom jag måste säga henne allt igen och igen. När min son hjälper mig gör han allt rätt första gången och minns det till nästa gång. Att arbeta med honom är så mycket enklare.”
Det viktigaste att förstå är att den intuitiva kontakten inte har något att göra med kärlek. Den tillhör inte en emotionell kategori och betyder inte att denna far älskar sitt barn mer än modern eller sina andra barn eller att barnet älskar sin far mer än modern. Det finns ingen anledning till svartsjuka även om den andra föräldern ibland har goda skäl att vara avundsjuk.
Under de senaste årtiondena har utvecklingspsykologin upptäckt ”Attachment” som en avgörande faktor i relationerna mellan barn och föräldrar och med all rätt. Den intuitiva kontakten
verkar existera oberoende av framgången med anknytningsprocessen under de första fyra-fem åren av ett barns liv och samexistens med föräldrarna. Den har potential att starta en anknytningsprocess när som helst.
Så om det inte är kärlek och oberoende av anknytning, vad är det då?
Enligt min erfarenhet och de berättelser som berättats av hundratals är den mest precisa beskrivningen detta (beskrivet från barnets perspektiv):
En existentiell koppling, genom vilken barnet lär sig hur föräldern hanterar livets utmaningar och välsignelser och integrerar dessa färdigheter och mönster i sitt eget väsen.
Om detta är allt som finns till det så är inget nytt. Det finns dock mer:
När föräldern inte är tillgänglig – d.v.s. död, ”aldrig” hemma eller av andra skäl inte närvarande i barnets liv – är det nästan omöjligt för den andra föräldern att bli en förebild och därför växer barnet upp i ett existentiellt vakuum och med en kraftigt begränsad självkänsla. Ett exempel är hur djupt ett barn saknar en förälder efter en skilsmässa medan dess syskon bara saknar föräldern det bara får vara med en helg då och då. Det första barnet har berövats ett existentiellt behov och hennes syskon ”bara” av en älskad. Det första barnet är olyckligt, förlorat och ensamt. Det andra barnet är i grund och botten OK och anpassar sig till den nya verkligheten.
Oavsett hur mycket barnet emotionellt motsätter sig delar av förälderns beteende – våld och alkoholism till exempel – kommer det sannolikt att utveckla liknande beteende – d.v.s. en annan form av aggressivt/självdestruktivt beteende. Båda symptomen är yttre manifestationer av hur individen hanterar intern konflikt och smärta. Om föräldern bestämmer sig för att få hjälp och lära sig nya copingstrategier kommer barnet att dra nytta av det.
Ofta är föräldern antingen omedveten om sina egna beteendemönster, döljer dem, försöker kompensera eller ljuga om dem, vilket naturligtvis gör det extremt svårt för barnet att må bra om sig själv. En annan välkänd strategi är att föräldrar försöker förhindra att deras eget beteende ”smittar av” på barnet och därför främjar och predikar bättre sätt – falskt.
Antagande att existentiell utveckling är en primärt kognitiv process. Denna strategi placerar barnet i en allvarlig existentiell konflikt och minskar dess förmåga att lita på auktoriteter.
Lär- och integrationsprocessen sker sällan i form av att föräldrarna ”undervisar”. Det liknar mer ”osmos” i växtvärlden. De bästa omständigheterna är kontinuerlig kontakt inom samma hem. När detta inte är möjligt – på grund av skilsmässa, föräldrars resor, arbete hemifrån, stad eller land – blir det svårt eller till och med omöjligt för barnet att lära sig och för föräldern att njuta.
Viktigt: Ingen utomstående – familj, vän eller terapeut – kan avgöra om den intuitiva kontakten är ett faktum i en given förälder-barn-konstellation. Det kan föreslås av andra men bara bekräftas av den vuxna och barnet i fråga.
Hur sker det?
När skapas denna speciella koppling och vem väljer den – barnet, föräldern eller båda? Det korta svaret är att jag har ingen aning. Jag har känt till exempel som är bortom tro och andra som verkar helt självklara. Under en period på 15 år träffade jag många unga och vuxna adopterade från olika länder och många av dem hade en längtan att återvända och hitta sina föräldrar (oftast mödrar). Bland dem som lyckades hitta sina biologiska mödrar fann cirka 50% att det var en mycket meningsfull upplevelse, vilket gav dem en identitet de hade saknat och en livslång kontakt med sina föräldrar och deras utökade familjer. För den andra hälften var upplevelsen tillfredsställande eftersom de fick många av sina frågor besvarade men relationerna blev aldrig nära och meningsfulla i samma existentiella mening.
De adopterade i den första gruppen nickade alltid ivrigt när jag pratade om den intuitiva kontakten medan den andra gruppen inte kände igen fenomenet. Intressant nog kunde ingen av dem identifiera en av sina adoptivföräldrar som betydelsefull.
En möjlig slutsats är att det måste finnas en biologisk bindning mellan förälder och barn.
Kan vi föreställa oss att de adopterade, som inte upplevde någon intuitiv kontakt med sina mödrar, hade det med sina fäder som de aldrig träffat?
Exempel 1
Jag träffade en gång en elvaårig pojke som varit deprimerad (inte bara ledsen eller olycklig) i ungefär ett år. När hans mor blev gravid med honom drog sig fadern omedelbart tillbaka från relationen och meddelade att han aldrig skulle ha någon kontakt med eller ansvar för barnet. Modern hade accepterat detta och aldrig försökt kontakta honom.
Pojken hade ställt frågor om sin far när han var runt 3, 6 och 9 år gammal och hans mor hade berättat sanningen för honom vilket hade lugnat honom. Nu var pojken otröstlig och hade förlorat sin livslust.
Med moderns tillstånd skrev jag ett brev till fadern där jag förklarade situationen och bad honom att besöka, ringa eller skriva till sin son och personligen bekräfta sin ställning. Fadern beslutade att skriva och två dagar efter att ha läst brevet var pojken ur sin depression. När jag kontrollerade med dem tre år senare hade pojken etablerat ett mycket kraftfullt förhållande med sin manliga fotbollstränare och var lika glad som nästa tonåring. Hans mor hade insett att det fanns begränsningar i hennes förmåga att hjälpa sin son och kämpade fortfarande för att acceptera sitt beslut att stödja faderns ställning elva år tidigare.
Det verkar då möjligt att den intuitiva kontakten – om än inte dess fördelar – kan existera när det inte finns någon fysisk närhet och ingen interaktion mellan förälder och barn.
Jag har upplevt många andra exempel längs liknande linjer, när jag arbetade med grupper av ensamstående mödrar från samhällets botten under en period på tio år. På den tiden var delad vårdnad inte en möjlighet och 99% av tiden skulle mödrarna ha full vårdnad om sina barn. Många av fäderna var mer eller mindre ansvarslösa, drack för mycket för ofta och hade lite sinne för engagemang för andra människor. Deras barn skulle inte se eller höra från dem på månader och plötsligt skulle de ringa och insistera på att träffa barnet. De skulle ordna en upphämtningstid och aldrig dyka upp eller de skulle komma, köra barnet till deras egen mor eller syster och gå och dricka.
Ungefär hälften av barnen i denna smärtsamma situation skulle ge upp efter ett år eller två och vägra framtida kontakt med sina fäder. Den andra hälften skulle insistera på att behålla kontakten trots tryck från deras mödrar, morföräldrar, syskon och socialarbetare. Dessa var också barnen där mödrarna alltid kände att oavsett hur hårt de försökte var de oförmögna att påverka deras tänkande och beteende. Oavsett hur mycket professionellt stöd som gavs till dessa mödrar och deras barn skulle det aldrig riktigt hjälpa. Efter några dagar eller veckor skulle mödrarna känna sig hjälplösa igen och deras barn skulle vara lika ensamma och desperata som före ingripandet. Kostnaderna i termer av självkänsla och självförtroende för båda var mycket höga.
Jag kunde ofta flytta saker till en mer konstruktiv nivå genom att erkänna barnets upplevelse och säga, ”Jag vet att du saknar din far och det är tillräckligt illa. Men du BEHÖVER honom också och det är mycket värre, eftersom det får dig att känna dig riktigt ensam och förlorad.” (De flesta barn känner igen skillnaden mellan existentiell och social ensamhet utan ytterligare förklaring) Oftare än inte skulle barnet omedelbart reagera genom att gråta och nicka och dess tårar skulle vara tårar av lättnad och tacksamhet för att någon äntligen hjälpte dem med relevanta ord, vilka de omöjligt kunde ha hittat i sitt eget vokabulär.
”Vad kan jag göra?” skulle de och deras mödrar fråga. Till barnen skulle jag säga, ”Det bästa du kan göra är att inse vad du redan känner – att du är ensam. Du kommer att behöva hitta dina egna vägar i livet och vara mer ansvarig för dig själv och dina val än något barn borde vara. Din mor och andra vuxna kan vägleda dig och ge dig förslag, men de kan inte vara vad din far borde ha varit för dig – och du kan fortfarande skapa ett mycket bra liv för dig själv”
Du kanske tycker att detta är många ord för en tre, sex eller tioåring, men de förmedlar rätt budskap, vilket barn uppskattar. De längtar inte efter intellektuell förståelse utan efter mening och känslan av att bli ”sedda” snarare än betraktade, observerade och utvärderade eller dömda för sitt beteende.
Till mödrarna, ”Jag vet hur mycket du älskar din dotter/son och skulle vilja hjälpa henne/honom, men du kan inte göra det på samma sätt som du kan med ditt andra barn. Du måste försöka leva med det faktum att trots din kärlek och omsorg är ditt barn ensamt. Han kommer att acceptera din vägledning och
feedback om du ger den till honom på ett tydligt och rakt sätt, men om du lägger på tryck på honom eller försöker manipulera kommer han att vända ryggen till dig. Du kan inte ha den typ av makt som föräldrar förväntar sig att ha men om du respekterar det kan du ha mycket inflytande.”
Många mödrar kan inte greppa skillnaden mellan makt och inflytande men detta budskap hjälper dem att avlasta sin skuld och ger dem något som de faktiskt kan göra för sitt barn och därmed känna sig värdefulla för dess liv igen. Det tog ofta tid och långa dialoger innan dessa mödrar kunde begränsa sina instinktiva önskemål att trösta barnet eller ge lugnande och optimistiska löften. För många av dem var detta deras första möte med det faktum att inte allt som kommer från kärleksfulla intentioner känns som kärlek.
Vi kanske aldrig lär oss hur, när och varför denna speciella relation etableras och kanske är det inte så viktigt. För mig har betydelsen alltid legat i det faktum att ett ömsesidigt erkännande av dess natur har en otrolig helande potential, vilken är mycket kraftfullare än någon form av professionell terapi eller pedagogiska strategier och metoder.
Exempel 2
En familj på tre personer kom för att träffa mig. De var: mamma, lärare och en mycket varm, utåtriktad och livlig kvinna; pappa, revisor, introvert och mycket uppriktig och ansvarsfull; dottern Elisabeth, sju år gammal, söt och med ett ledsamt ansikte. Sättet de placerade sig på gav en första liten ledtråd till vad som visade sig vara avgörande. Mamma satt ensam i en liten soffa, pappa och dotter i den andra med ungefär en halvmeter mellan dem.
M: Vi har kommit för att träffa dig eftersom Elisabeth har förändrats nästan helt de senaste två åren. Hon brukade vara mycket glad, utåtriktad och humoristisk och nu är hon deprimerad, eller kanske är melankoli ett bättre ord.
Min första reaktion var läroboksmässig: J: Jag skulle vilja veta om något hände vid den tidpunkt då ni märkte denna förändring?
M: Åh ja! Först var det en fruktansvärd olycka på hennes förskola. En liten pojke ströps till döds på rutschkanan när hans jacka fastnade i en bult. Elisabeth var inomhus vid tillfället och vi har aldrig kunnat klargöra om hon såg något från fönstret.
E: Jag är inte riktigt säker på om jag såg något eller om vi har pratat så mycket om det att jag bara inbillar mig det. Nu tänker jag inte riktigt på det längre.
M: Kommunen tillhandahöll en krispsykolog till förskolan. Hon berättade för föräldrarna till barnen som var på lekplatsen att de bara skulle prata med sina barn om det om de ställde frågor. Vi fick veta att vi inte skulle prata om det, vilket vi kände var fel så vi pratade mycket med Elisabeth om det under de följande veckorna.
Detta hände i augusti och i september fick min mor cancer. Hon kom för att bo hos oss och dog inom två månader. I december dog min mans far plötsligt av en hjärtattack, vilket var en chock för oss alla. Särskilt för min man eftersom han stod honom mycket nära.
J: Berätta för mig Elisabeth, hur var det för dig när din mormor dog?
E: (med ett leende) Jag var väldigt glad att hon bodde hos oss och väldigt ledsen när hon dog.
J: Och när din farfar dog?
E: (I tårar och skakande) Det värsta var att jag aldrig fick säga adjö till honom.
Elisabeth flyttade närmare sin far och de grät båda en stund. Mamma tittade på dem med mycket kärlek och medkänsla.
J: Er berättelse och vad jag har lärt mig genom att observera er alla lämnar mig med en stor fråga. Mycket ofta möter jag familjer där sorgliga och smärtsamma saker inte pratas om, så vi pratar om dem och det hjälper alla att gå vidare. I er familj har du (mamma) all visdom och verktyg för att hantera dessa saker, och Elisabeths svar på mina frågor är relevanta och hälsosamma. Så varför har hennes livsglädje lämnat hennes själ?
M: Jo, jag sa till min man att ta med Elisabeth till kyrkogården och ta farväl vid hans fars grav eftersom han har samma smärta.
F: (generad) Ja, men det är inte så jag är.
J: Han har rätt. Din idé är bra, men den är också en typisk kvinnlig såväl som en vanlig psykoterapeutisk idé. Mycket av psykoterapi bygger på så kallade kvinnliga värderingar, så det fungerar inte alltid för alla. Hur hanterar du din sorg?
F: Min far och jag stod varandra väldigt nära och vi pratade varje dag på telefon. Han var advokat och vi pratade mest om yrkesmässiga frågor. Jag saknar honom fruktansvärt och jag skäms för att erkänna att jag fortfarande pratar med honom flera gånger om dagen. (När han pratade flyttade hans dotter närmare honom och hennes ögon var klistrade vid hans ansikte och hennes öron blev dubbelt så stora)
Vid denna punkt tog jag fram mitt whiteboard och förklarade om den intuitiva kontakten. Hela familjen var mycket uppmärksam och både Elisabeth och hennes mor nickade då och då.
Det är min uppfattning att denna koppling är mellan dig (F) och Elisabeth och om det är sant innebär det att du har nyckeln till hennes vitalitet.
Modern skrattade högt och sa,
M: Åh ja, du har helt rätt. Från det ögonblick hon föddes tog hon aldrig ögonen från honom.
Elisabeth såg mycket glad ut och klängde ännu mer på sin far som snyftade och täckte sitt ansikte med båda händerna. Efter några minuter i tystnad sa han,
F: Jag hade aldrig tänkt på det. Jag känner i mitt hjärta att det är sant när du säger det, men jag har alltid tänkt att min fru är bättre med barn.
J: Hon kan mycket väl vara det med barn i allmänhet, men i relation till Elisabeth är du hennes viktigaste förebild.
F: Men vad kan jag göra?
J: När du stoppar in henne på natten, ta några minuter för att dela dina känslor om din far och vad du har pratat med honom om.
Han såg på mig med tvivel, F: Är det verkligen allt?
Elisabeth satt så nära honom och med huvudet i hans armhåla att han inte kunde se henne le lyckligt och nicka i överenskommelse med mig.
J: Ja, det är allt.
Efter några fler utbyten avslutade vi sessionen och jag såg dem aldrig igen. Sex månader senare fick jag ett brev från modern som beskrev hur Elisabeth hade börjat på vägen tillbaka till sitt gamla jag samma dag de såg mig och att hon nu var helt okej igen.
Kommentar
I det här fallet var det djupa engagemanget från alla familjemedlemmar, deras emotionella mognad samt intellektuella flexibilitet mycket till hjälp. I andra familjer kan det ibland ta några sessioner innan en eller båda föräldrarna kan skilja mellan ömsesidig kärlek och den intuitiva kontakten. Så länge de fastnar i detta är de självcentrerade och oförmögna att mobilisera sin empati.
Ibland när fäderna är den betydelsefulla föräldern kan mödrarna fastna i känslan av att det är ”orättvist”, eftersom de alltid har tagit hand om barnet nästan ensamma och har burit agg mot sina män under lång tid. Ibland till och med till den punkt där de ifrågasätter dessa fäders kärlek till sina barn. Jag har dock också träffat fäder som grep möjligheten att
rättfärdiga sin frånvaro när det blev klart att deras fruar hade den intuitiva kopplingen till ett specifikt barn. Det finns lika många olika reaktioner som du kan föreställa dig, inklusive kanske den mest smärtsamma, där ett barn upplever den speciella kopplingen till en förälder som vägrar att erkänna sin betydelse.
Problem med barn
Många familjer har upplevt hur olika deras barn har reagerat på en skilsmässa och det faktum att de plötsligt blev berövade möjligheten att vara med en av sina föräldrar på heltid. Av tre barn saknar två sin mamma eller pappa på en emotionell nivå. De sörjer sin förlust över ett par år och saknar ofta den frånvarande föräldern. Deras liv och psykosociala utveckling fortsätter på en naturlig och hälsosam väg förutom ett dyk i skolprestationer, vilket mestadels varar ungefär ett år. För det tredje barnet – som har den intuitiva kontakten – är separationen nästan outhärdlig – emotionellt såväl som existentiellt. De är ofta ledsna eller melankoliska (ofta felaktigt diagnostiserade som ”depression”) och tenderar att dra sig tillbaka eller reagera aggressivt när den ansvariga föräldern försöker trösta eller övertyga dem om att allt kommer att bli bra.
Exempel 3
Charlotte är fjorton år och jag träffar henne och hennes mamma som en del av en TV-serie om ungdomar som har svårt att leva upp till förväntningarna från skolor, föräldrar och olika sociala program och institutioner samt deras egna (ofta hemliga) önskan att lära sig. Min roll är att hjälpa varje familj att upptäcka vad de kan göra för att hjälpa sitt barn.
C: Jag borde kanske berätta att jag håller på att diagnostiseras med ADHD. J: Och varför det?
C: Eftersom jag har varit oförmögen att koncentrera mig på mina skolarbeten och läxor i nästan tre år nu.
J: Vad hände i ditt liv då? M: Hennes far och jag skilde oss eftersom han hittade en ny kvinna.
C: Jag besöker honom varannan helg, men jag njuter inte riktigt av det. Hans nya fru bestämmer allt och hon insisterar på att min far och jag inte kan göra saker på egen hand. Det måste alltid vara alla – hon har två små barn – eller inte alls.
Charlotte var synligt smärtsam när hon pratade om sin tid med sin fars nya familj. Hon grät tyst några minuter.
C: Jag vet inte riktigt varför jag fortfarande är så ledsen. Jag vet att mamma och pappa aldrig kommer att bo tillsammans igen och det är tre år sedan… jag borde ha gått vidare.
J: (Jag berättade mycket kort om den intuitiva kontakten) Jag tror att du har den här typen av relation till din far, så du saknar honom inte bara, du behöver honom och du behöver tid ensam med honom.
Charlotte brast ut i gråt, hennes överkropp kollapsade på bordet och en stund grät hon ut sitt hjärta. Hon tittade sedan upp med ett helt förändrat ansiktsuttryck och sa,
C: Berätta för producenten att jag vill ha en kopia av den här sessionen att visa för min pappa!! Tack för att du berättade detta för mig, jag tror att jag kan lära mig nu.
De sista två veckorna av läroprogrammet visade att hon hade rätt. Hon kunde fokusera och hennes korttidsminne fungerade igen. Hon hade fastnat i sin sorgeprocess eftersom hon inte insåg vad hon hade förlorat. Liksom många andra barn med en av de moderna diagnoserna var hon bara traumatiserad och behövde erkännas som sådan.
Kommentar:
Charlotte hade en undergiven far, som var helt omedveten om hennes behov av honom. En styvmor som inte var riktigt intresserad, en mycket kärleksfull och omtänksam mor, som kände sig helt
hjälplös och lärare som var oförmögna att se den större bilden. Fler och fler professionella vuxna samlades runt henne med massor av goda intentioner, men alla fastnade på den emotionella nivån (jag saknar min pappa) och kunde därför inte vara till hjälp. Detta händer för allt fler barn och ungdomar: när inget av det vi gör för att hjälpa är till hjälp, reagerar vi genom att göra mer av samma sak och märker barnet som omotiverat istället för att konfrontera våra egna begränsningar.
Exempel 4
William var nio år gammal och två minuter från att bli relegerad från skolan på grund av sitt trotsiga och aggressiva beteende mot sina lärare. Det faktum att hans skola var den enda inom mils avstånd var ett stort problem för hans mor, som var en ensamstående, skild mor med ytterligare tre barn att ta hand om.
Sedan deras föräldrar skilde sig två år tidigare hade William och två av hans systrar rest (800 km) för att besöka sin far en helg två gånger om året. Fadern hade en ny familj med två av sin frus barn och ett gemensamt ettårigt barn. Fadern beskrevs för mig som en sträng, hårt arbetande man med strikta principer och liten flexibilitet. En av dessa var att det inte skulle göras någon skillnad mellan hans biologiska barn och hans styvbarn. Alla skulle behandlas lika.
Medan hans mor, systrar och jag pratade gick William fram och tillbaka i andra änden av rummet som ett lejon i en bur. Ibland svor han och hamrade en bit krita mot en svarta tavla. Han hade vägrat min inbjudan att gå med oss från början.
M: För två månader sedan vägrade William att besöka sin far även om jag vet att han saknar honom. Han påstår att han aldrig kommer att åka igen. Jag vet inte hur jag ska tolka hans beteende längre.
J: Jag har en idé. (Jag började sedan förklara om den intuitiva kontakten och varför jag trodde att William hade den med sin far. William stod stilla i ett hörn och lyssnade intensivt.) Jag tror att William vägrar att besöka sin far eftersom han inte vill behandla sina barn olika, men eftersom deras relation är speciell är det inte meningsfullt för William att spendera tid
med sin far. (När jag avslutade den meningen drog William fram en stol och gick med oss och jag visste att min fantasi var ett faktum.)
Jag frågade modern om hon kände sig bekväm med att förklara detta för sin ex-make, vilket hon inte gjorde. Eftersom det fanns en telefon i rummet erbjöd jag mig att ringa fadern. Det tog bara några meningar innan fadern började gråta.
F: Jag vet vad du försöker säga. Jag antar att jag alltid har vetat men jag var för envis för att erkänna det för mig själv. Jag ville vara rättvis mot mina barn och slutade med att vara orättvis mot William. Jag skulle vilja prata med honom nu, om det är okej för honom.
Den lokala skolpsykologen hade bevittnat sessionen och med hans stöd kunde William gå tillbaka till skolan och senare fick han en hel vecka ensam med sin far på fisketur i bergen. Hans systrar var mer än glada att ställa upp. Deras personliga pussel hade också blivit lite mer komplett.
Kommentar Williams mor kunde omedelbart njuta av denna uppenbarelse. Liksom så många andra mammor och pappor,
hon visste alltid men talade aldrig om det. Williams far med alla sina strikta principer och starka manliga attityder framstod för sin son som en stark och kraftfull man som inte tog något strunt från någon. Hans mjukare och varmare sidor hade dolt sig för hans familjer och kanske även för sig själv. Williams smärta manifesterade sig i ett mycket ”macho” beteende, eftersom han inte (ännu) hade tillgång till andra sätt att hantera sina känslor och upplevelser. Hans mor representerade alla de konstruktiva alternativen, men William kunde inte använda dem för sitt eget väsen.
Denna session var en demonstration inom ett seminarium för yrkesverksamma och de tillbringade resten av dagen med att minnas och upptäcka mönstren i sina egna ursprungsfamiljer liksom de nuvarande. En gåva från en modig nioåring som var modig nog att kämpa för sitt mest brådskande behov och riskera social uteslutning.
Williams mor ställde en mycket avgörande fråga i slutet av sessionen: Skulle det vara bättre för William att bo med sin far? Mitt svar var långt ifrån klart:
- – If his father did not sense or recognize their special contact, I’m not sure it would make a lot of difference in terms of helping Williams problems with adapting to school and relating to authorities. Fathers like his have an unfortunate tendency to respond to problems with blaming, lecturing, setting “boundaries” and installing consequences, which are making things worse and the children more lonely and alone.
- – In a longer perspective it would most likely be better for him, simply because he would be able to integrate more of his fathers inner and outer behavior than he would otherwise be. Two weekends per year is very far from enough and even one weekend per month plus two weeks of holidays is often more frustrating than helpful for all parties involved.Many children feel this urgent need to live with the designated parents, which they are not legally allowed to live with. In the Scandinavian countries where more and more children from divorced families live half the time with one parent and half with the other, we often meet children around 11, 12, 13 who ask permission for a different solution, where they get to spend most of the time with the parent with whom they feel a special connection.Very few of these children can verbalize their desire to change the agreed state of affairs. In cases where one or both parents are solely focused on their parental “right” to a certain percentage of their child’s life and attention, children are in serious existential trouble. The girls still tend to become submissive, introvert and depressive and the boys develop psychosocial difficulties, which upsets the adult world. Both genders describe feelings of emptiness and a lack of meaning in their lives.Example 5Thomas is eight years old and his teacher is getting increasingly worried about his well-being. He has longer periods where he is quit and withdrawn and because his teachers treat him with compassion and respect, he has no difficulty sharing his thoughts and feelings with them. The statement was always the same: I miss my father and I wish he would come back to us.Two years ago his parents divorced on the fathers initiative. His mother felt betrayed and was still living in denial – believing that her husband would come to his senses and return to his family. After 16 months Thomas’ father moved to another continent and planned to return for a few long visits every year. During their marriage he had allowed his wife to monopolize the parenting
17
process and had taken refuge from her constant criticism. Consequently he distanced himself from his son as well.
I was asked to consult with Thomas’ teacher and suggested that mother and son should be present. During our conversation I became more and more convinced that there was an intuitive contact between son and father. I did not want to create any more animosity on the mothers side, so I did not talk about my idea/phantasy, but asked permission to contact the father.
During a Skype Conference with the father I managed to make him aware of the nature of their relationship and he responded by regretting the fact that he had withdrawn and by realizing his own loss for the first time. We agreed that he should come back and share this with Thomas and establish the best contact possible under the given circumstances.
These dialogues between father and son turned out to be very constructive and two years later the situation is, that they spend minimum 2 x 1 month together. Thomas is feeling and doing much better, but is still sad weeks before his father’s arrival and weeks after. He is now old enough to use Skype and they often meet in this way.
Comment
The mutual realization of the special relationship between son and father has been a big relief for both of them, and Thomas’ mother collaborates as much a she can. My guess is that Thomas will try to move to his fathers in a few years.
Example 6
Lisa is a five-year old girl living with her father. Her parents divorced when she was two and her mother has been struggling with a mental disorder for many years. She is heavily medicated and every now and then she commits herself to a psychiatric hospital for a few weeks. She loves her daughter to pieces but always knew that if she should live as a single mom, she would fail as a mother .
18
Unfortunately the majority of professionals involved with the mother have recommended, that Lisa does not spend a lot of time with her mother and does not stay over night. Lisa’s father actually disagrees intuitively (!), but find it difficult to go up against the more eloquent “experts”. Lisa’s signals are very similar to Thomas’ and even her kindergarten teachers recommend a minimum of contact with the mother, because they notice her unhappiness, when she has spend time with her. They fail to recognize it as a healthy reaction to the separation.
In this case the father asked me to step in by, and I chose to invite both parents, Lisa, three grandparents, Mothers social worker and the leader of the kindergarten. I started our meeting by giving a fifteen-minute orientation about the possible existence of an intuitive connection between a child and one of its parents.
Lisa was all ears and looked more and more happy and finally moved over at sat on her mother’s lab.
Father had tears in his eyes and stated how he had always felt “inadequate” or “not enough” as a parent.
His mother said that she had always known this and that her son had this contact with her.
Lisa’s mother was smiling and crying simultaneously. Smiling because she felt of validated as a mother for the first time and crying because she was afraid of the negative influence she might have.
F: does this mean that Lisa can spend more time with her mother?
J: Lisa can spend as much time with her mother as both of them can manage, but for many years to come she will need you to balance her mothers influence and to provide her with experiences, which her mother is unable to give her. Your ex-wife has a lot of empathy and wisdom and some severe limitations. Her wisdom will prevent her from harming Lisa.
L: Papa, I know that Mama is not well.
Lisa’s last statement proved that she had inherited her mother’s wisdom and it seemed an appropriate moment to end the session.
19
Comment
I had a few talks with Lisa and her father during the following months and the good news was, that her whole network was now trying their best to support her instead of demonizing her mother. They had all sensed the significance of the relationship but failed to recognize its nature and potential.
Troubled parents
As I have already pointed out the identification and acceptance of the intuitive contact can make an enormous difference especially for single parents or parents who live with their children part- time. Sometimes when a child, an adolescent and even an adult child is having trouble with social behavior, adjustment to school, learning difficulties, loneliness, drugs, the law, studies etc. one parent gets intensively and wholeheartedly involved in various attempts to help and support. But no matter how dedicated the parent is it simply does not help. In fact it is sometimes counter- productive and becomes a risk for the very relationship between parent and child. Either because both of them feel more and more failures or because the parent is putting all the blame on the child. Very often the many attempts to be of value to the child threatens the parents new relationship with another adult as well.
When this happens soon after a destructive divorce process, where both parents have abused a child as a weapon in their power struggle, two phenomenon occur. One as a result of the child’s grief and difficulties adjusting to the new situation (two homes etc.). The sign is, that it takes the child a day or two to find its balance after each shift. This imbalance is not recognized by the parents for what it is but merely interpreted as proof that the child is feeling terrible with the antagonist. The other occurs when a child lives most of the time with one parent in a more or less dysfunctional relationship, which (along with missing the significant parent) causes it to “misbehave” at home, outside or both. Teachers, psychologists, social welfare agents are often not recognizing the nature of the relationship and the child is defined as the problem. We must never forget that the child loves both parents and feels equally loyal and responsible for their well being.
20
How to recognize and identify the intuitive contact.
Whenever a phenomenon like “intuitive contact”, which many people recognize and find interesting, occurs two things tend to happen:
- – One is that laymen as well as professionals ask for a general signs, which might “prove” the existence of (in this case) the intuitive contact.
- – The other is the search for an answer to the question “why” is it like that? Is there a purpose or a meaning and if I don’t recognize it in my own family, does that mean that we are “wrong”?The first question is easy for me to answer: I have never come across any objective signs. Even when I describe the intuitive contact to a family and the two people involved recognizes it and are able to utilize it, this is still a very subjective experience and the fact that it is shared by 2,3 or 5 people close to them does not make it an objective truth. My tendency is to trust peoples own perception no matter if it confirms my experience or not.I’m pointing this out because we live in a time where everything must be based on evidence in order to be taken seriously. This demand almost excludes experience as a source of “knowledge”, which in my opinion is a sign of intellectual and spiritual poverty, but so be it. And again that might just be a convenient standpoint from a non-scientist?A feasible first step in your own investigation is to reflect on your connectedness to each of your own parents. How did the saying go in your family: “You are the spitting image of your mother/father”, “You have your fathers looks and your mothers soul”? This might very well be true and the next step is to contemplate on the emotional state of this relationship. Was/is there a steady flow of emotional exchange between the two of you, or is this more true in your relationship with the other parent? Or look at your immediate family. Who is connected to whom and how does it manifest itself in words, body language, behavior etc.? Beware of the difference between having the
21
intuitive contact and being branded as “Daddy’s princess”, “Mamma-boy”. These definitions are often misleading and have their own intriguing phenomenology.
Beware also that actual contact in the form of verbal exchange, physical closeness and outspoken interest – or lack of the same – from the parent is of minor importance. For many children the phenomenon of “absent fathers” has meant living in a life-long existential void often accompanied by severe emotional issues in close relationships. Regardless of age and gender the awareness of what was really missing often helps people to stand on more solid ground and explore the possibility of finding alternative role models. In order to be successful this must be a personal choice as opposed to being staged by others.
My best advice is to trust your intuition, gut-feeling and your observations. When a combination of those leads you to assume that the intuitive contact between two people does exist and plays an important role in their lives, personal issues and interpersonal conflicts – just tell them and see how they react. Never try to convince any of them! That will merely feed your own ego.
If you are a parent and your child is 2-3 years old or more, you should also ask, “I often feel that I have a special connection to you. Do you feel something like that too?”
No matter what the answer/reaction is you can tell the child a little about your own experience and thoughts and maybe also, which of your own parents you were connected to in this way. Make it short and leave it to simmer. If you feel that the special connection is between your partner and your child, talk only with your partner about it! (The only exception from this rule is if the other parent is dead or has broken all contact with the child.)
The second question – why it is like that – I’m not able to answer and to be honest, I’m not so interested. We have all kinds of role models when we grow up. Some are important and leave life- long imprints, others are intense and short and of a more social nature, so it is only natural that we also have existential ones. Don’t worry if you do not recognize latter within your own family.
22
Personally I had this connection with my father, but it was only “active” about five minutes when I was seventeen and again a short moment minutes before he died. My own son had it with his mother and they both enjoyed it. He has it with his son and they are both aware of it.
What is a role model supposed to do?
However we look at it, all parents serve as role models for all their children. The reason is children’s desire and ability to cooperate, which I have described in a few books over the years (jesperjuul.com). It basically means that children are copying the inner and outer behavior of both parents, but not 50% from one and 50% from the other. A complex host of factors are involved, such as attachment/emotional closeness, the emotional, physical and mental availability of each parent etc.
Learning from a role model often includes striving for the opposite. My father was an artist at heart, but conservative parents and a dominating wife made him give up his painting soon after he and my mother married. I did the opposite in the sense that I never gave in to any direct attempts to push or manipulate me but steered my own course in life and yet every day I had to struggle with a faint shadow of submissiveness. My father was a very accurate man with a sometimes ridiculous obsession with details – and so am I. I can rise above this personality trait intellectually but never get rid of it.
In todays world where most children spend very little time (compared to what they would like) with their parents and therefore have limited possibilities to acquire the necessary life skills and wisdom through “Osmosis”, observing and experience. Parents and professional pedagogues are trying to substitute this organic learning process by using methods and strategies but with less than convincing results. Worst of all the adults tend to believe more and more in lecturing and preaching to their children and this never worked. Not even in the “good old days”. In this way children will at best learn how to behave but not how to be.
23
Since children’s need for parents as role models has not changed with the development of society, many children never get the possibility to build an inner foundation – be is more or less solid. As teenagers, young adults and adults we can have valuable role models outside our family, but as children we need adults with whom we have a love-based relationship. Sometimes – but rarely – this can happen with a stepparent, aunt or uncle, grandparent or a foster parent.
In this context it might be very important for parents and others to be aware of the intuitive contact. It will certainly help their children and it will also specify what the significant parent can do and should refrain from doing instead of the more general advice “spend time with your child”.
Example 7
Five-year old Suzan got involved in too many conflicts in kindergarten. Her younger sister went to the same kindergarten and never got in trouble. For a while it helped to attach a male teacher to Suzan’s group but as soon as he was off duty the old pattern surfaced. The teachers felt that S’s behavior might be related to a problem within her family and the parents agreed to consult with me. Unfortunately they did not bring the two girls to our first session but two things became clear to me during our conversation:
- – The family was under stress because the man and father worked so far from home, that he had to live away from home five days a week. This was a time of high unemployment so he did not really have a choice. He missed his family and felt guilty towards his wife and daughters. As far as S’s behavior problem was concerned the parents had the same theory as the teachers: Suzan was missing her father.
- – During our meeting I was wondering if Suzan and her father had an intuitive connection because just missing a parent emotionally should not create such a disturbing change of behavior. Especially since their relationship was close and enjoyable for both of them.Their second session included the two girls and it was obvious that there was a special bond between Suzan and her father, which everybody agreed to, when I suggested it. It turned out, that the fathers “mistake” was a simple and very loving one: he simply wanted to divide his time and attention equally between the girls when he was at home during weekends.
24
Every Saturday morning he would go to the petrol station to service and wash his car. Most mornings the girls were playing and he went alone thinking that is was better for them to play. I asked him to do test where he took the youngest one morning and the oldest the following Saturday. The result was as expected. The little one got bored after fifteen minutes and wanted to go back home. Suzan had the opposite reaction. She was all eyes and ears and absorbed all her father’s jokes and stories, which he exchanged with the other men in the line. She enjoyed a deeply meaningful hour with her most needed role model.
Once the father was able to see and recognize their special connection Suzan’s behavior outside their home changed back to normal. I have no doubt that Suzan would have preferred to have her father available every day of the week, but there was a look in his eyes now (his wife pointed out) when he looked at her, which made her feel connected and seen and this in turn restored her balance.
Our common history is full of “absent” parents. Not only absent fathers who were always working or resting, but also mothers and fathers who had withdrawn into depressive states, drank too much and too often, suffered from various undiagnosed or unrecognized mental disorders. Since the Middle Ages the wealthy, nobility and royalty have left the majority of contact with and care for their children to strangers – wet-nurses, governesses, boarding schools etc.
After World War 2 millions of children have been without fathers because these had to live and work in another country in order to take care of their families economically. Many of their children were not only lonely and separated from the designated parents but also living in extended families where their fathers were idealized heroes. The past few decades we are often meeting very troubled children and youth among emigrants, refugees and displaced people as well as among unaccompanied refugee children. We cannot reunite them with their absent or deceased parents nor make constructive role models out of their traumatized and victimized parents. These children have no existential anchor and rarely a meaningful cultural base and thus their status as social outcasts becomes the only identity.
The current problem for small children is often a deep frustration over the mixed signals they get from their parents, who are verbalizing their love and adoration all the time and are simultaneously
25
preoccupied with smartphones, tablets etc. A similar frustration and insecurity derives from parents who are frequently using Marihuana and Hash or drinking too much. They are in the vicinity but not present and thus not available for what their children need the most: to be seen, heard abd taken seriously. This is much more difficult for children to cope with than physical absence due to work, travel and divorce.
The most valuable thing a significant parent can do is not really to play with or entertain the child but rather to invite the child into her or his own life – chaws, hobby, work, pleasure – i.e. everything, which gives joy and meaning to the parent’s life. So,
If you like walking in the forest, talk about why and what you experience. Answer all your child’s questions, but do not teach biology.
If you love to bake go in the kitchen and begin. Talk about your passion for baking and do not make special arrangements for the child, just let it participate or watch you however it wants. For your child you and who you are is more interesting than baking.
If you enjoy going to the stadium and watch soccer, bring your child and share your experience. If you are passionate about art, take your child to museums and galleries.
If you love to spend time with an elderly relative, bring your child along.
The essence is to make it possible for your child to discover how you think and feel, what your passions and fears are as well as your talents and shortcomings. Don’t try to be “child-friendly” and ask it what it feels like doing all the time. Tell you child what you feel like and that you want her or him to tag along. As long as you do this, there is absolutely nothing wrong with doing things according to the child’s wishes and desires as well.
Now it gets difficult! As your child grows up and matures you will see behavior, which you recognize from your self and know does not serve your best interests. When this happens, find a quiet moment to share your thoughts and experiences and trust your child to do the best it can to
26
avoid your mistakes. The more franticly you try to prevent your child from making the same mistakes as you once made, the more you pave the way for exactly that to happen.
When you see your child behave in a way, which makes you angry, annoyed, sad or scared take a good look at yourself in the mirror before you rush into action. There is not much, which hurts and confuses a child more than being criticized for being like his parent.
If you want to avoid this, some of these things will force you to change your own ways and patterns and that is after all maybe the most valuable example to set for a child.
Living with and raising children inspires, motivates and sometimes forces parents to change their ways and values. When most successful the same is true for close, love-based relationships with another adult. The challenges and rewards of both make us grow and mature as human beings. I knew a mother with a very troubled son who for her 50’Th birthday wore a t-shirt with this inscription: I’m 50 and my son raised me well! This mutual influence and inspiration has always been a fact of family life but it is only fifty years we began to take it into account. Until then childrearing and education was generally considered a one-way street where wisdom and insights flew from parents to children and never the opposite direction.
As mentioned above, the significant parent, who is unaware of her/his importance in the child’s life, will often have more destructive confrontations with the child. This happens partly because of the child’s longing for the parent’s recognition and validation of their special bond and partly because of the frustration and desperation, which follows when this does not happen. Some children will keep a low profile hoping that the parent will make a move and other children will bang on the door. Old-fashioned psychology would label their behavior as “attention-seeking” which it is not. The child is not trying to draw attention to itself but to the quality of contact, which is missing. For children this is a primary existential need with the potential of becoming an existential challenge for the significant parents. A challenge, which she or he is often innocently ignorant about.
Often these parents are equally frustrated and doubting their own value as parents and tend to react by turning up the volume of their attempts to act like what they believe is good and responsible parents. This is what we all do – regardless of age – when we don’t feel of value in a
27
relationship. The more this happens the more distance is created and the lonelier both of them become.
The rewards on the other hand are numerous. The term “quality time” has become increasingly popular, as parents have begun to spend more and more time at work. In my opinion the general understanding of the term is self-contradictory as long as it means time spend with children on their terms. This just adds yet another entertainer to the lives of children. If we want to use the term at all, it is important to realize that there are only “quality moments” – i.e. brief moments of deep contact and mutual understanding – often silent.
In order to experience these moments, parents must cultivate the soil. In this respect there is no difference between the two parents – or grandparents, friends a.m. There are in fact an infinite number of possible situations and activities to chose from and there are two important phenomenon, which parents must bring on the table: He or she must enjoy the activity or lack of such and be aware that being together is more important than the activity itself. Children know this instinctively and often invite their parents by suggesting mutual. They only become demanding when their need for closeness is not being met.
Here are some possibilities: Read aloud or read together; create a collection of the child’s treasures; look at old family photos; sit on the beach, by the lake or river; sing and play music; find a reason to celebrate; look at the stars or the rain; cook and bake; go fishing; play cards; visit the significant locations from your own childhood. Whatever you do, do it primarily for the enjoyment of the moment. Any kind of educational agenda or objective will spoil it. Your child will learn about the world, mathematics and all that from others but only with you can he learn about you.
Adult couples sometimes enjoy a similar experience, when they suddenly have unstructured and unplanned time together. When everything on the agenda has been talked about, a comfortable silence follows and each of them begins to say things, which they never even knew, they were thinking. This kind of presence and closeness is equally meaningful to all love-relationships between adults as it is to the relationship between parents and children.
Preparing the ground for these moments between a child and one or both parents is the responsibility of the parent(s) and especially for the significant parent it is important to demonstrate initiative and leadership. So asking, “Would you like to go fishing with me?” is not such a good
28
idea, simply because the parent is hiding her or his own feelings and desires behind the question. It is much more productive to say, “I feel like going fishing tomorrow and I would like you to come too”. In other words: say what you want and pay attention to the child’s reaction.
When the special contact is recognized there is another kind of “quality time”, which is when the parent includes the child in her or his own world, whether it is thoughts, personal experiences, favorite activity or dreams in life. It could also be taking the child to the carwash, visiting your own family, invite it to spend time with you at work or helping you when you paint the house or work in the garden. This is the ultimate way for a child to get to know its parents, whether or not there is an intuitive contact.
As a significant parent your huge potential for supporting and helping your child through rough patches in life is not only valuable for your child and your family, it is also a very privileged position where you can enjoy and grow from the ultimate experience of being of value as one human being to another.
When parents divorce
My main reason for not writing about the intuitive contact has always been my fear that parents might use it against each other and their children as part of the divorce process. Some parents tend to forget that what they are doing in order to hurt each other always hurts their children as well. Some divorces get so mean and ugly that the parents – in my professional opinion – should be denied the privilege of living with their children until the can behave civilized. Others are just messy for a while and most are okay in the sense that parents are mature enough to avoid fighting about the children and able to come to reasonable decisions based on the best interests of the children. For this majority of parents the awareness and recognition of the intuitive connection can become a very constructive element in everybody’s future.
Sometimes parents need the help of their child in order to become aware. They make the best possible decision about the child’s future living conditions and contact with each parent and talk it over with the child. Loosing their family, as they have always known it is painful for children regardless of age and they must go through a grieving process, which for most children is characterized by alternating periods of sadness and low energy and periods of balance and energy.
29
It happens fairly often that a child becomes more permanently sad and looses its former vitality. Getting behind those obvious reactions to what is really going on can be almost impossible for parents because children come to their own conclusions about which kind of cooperation and loyalty the new family situation demands from them. These conclusions are far from always correct but they are what they are and they change only slowly, because they simply define for the child itself how it can be most valuable to each parent and the whole family situation including the well- being of siblings.
Sometimes this reduced vitality is accompanied by outspoken desires or complaints like, “Why cant I live with my mother/father all the time?” or “I don’t want to visit my father so often because his new girlfriend dislikes me.”
It takes a lot of moral integrity and empathy to ask your own child (living with you most of the time) if it would prefer to live with your ex-partner and the child’s answer is not always easy to interpret, but the invitation to verbalize is in itself a relief for the child. A door is now ajar and the child is free to open it if need be.
In my experience it is very difficult for many children over five to get what they need from the significant parent on a part time basis. It seems to be easier for children when parents have decided for a 50/50 and even 40/60 settlement when they were between one and five years old. I could very well be wrong about this because I don’t have enough statements from adult children, who have grown up under these circumstances.
The important question is of course, what significant parents and their children can do when circumstances does not allow a continuous flow of input between them. At this point in time I know very little about how the use of Skype, Social Media, Chat etc. might help.
According to my experience the best thing to do is to be open and share the thoughts and feelings related to this unfulfilled need for sharing the same space and breathing the same air. When the other parent who is living with the child on a daily basis is willing to recognize and sympathize with the child’s feelings of longing, emptiness and frustration it is a big comfort for the child. It can now be allowed to have those emotions and share them without feeling disloyal.
30
As Charlotte in Example 3 proved by her fast recovery it’s a lot easier to deal with a loss when we know what we have lost. The sharing of thoughts and feelings, which I recommend, does in no way compensate for the loss and the pain, but it sets the child free to seek meaningful connections with other adults. It also frees the child from the burden of feeling different and maybe even “sick” because many of its friends whose parents also divorced seem to cope much better.
We never knew
In my experience most people over forty or thereabouts have grown up without a mutual realization of the special connection with their mother or father. I did and survived. Without any conscious deliberation I managed to connect in very meaningful and mutually beneficial ways with four very different men, who were twenty – thirty years my seniors. I never thought of them as “substitute fathers” as Sigmund Freud might have said. They were teachers, friends and adversaries in their own right and from each of them I was able to pick valuable material for the foundation under my own life. They were real role models in the sense that I got to experience them at their best as well as their worst. Compared to the optimal scenario this meant a thirty years delay and that is okay with me.
Over the years I have worked and talked with many adults who have suddenly realized what was missing and what they had been yearning for all their lives. After a good cry most of them were able to point out several very creative, wise and helpful choices they had made in terms of friends, teachers, spouses and careers. For some the most revealing realization was the fact that they had been able to find the closeness and profound inspiration in relationship with their own children.
My conclusion is that no matter how valuable it is when parent and child are both aware of and able to utilize the intuitive contact, it is fully possible for the child to create a good life without this mutual recognition. At this point I don’t know enough about how the same phenomenon affects the quality of life for the mothers and fathers.
Text Jesper Juul 2015
