Är en skolmodell som är baserad på beröm enbart positiv?
Våra två barn går i en skola som följer en modell av Carolyn Webster-Stratton för alla sina elever. Den går bland annat ut på att barnen får belöningar för goda gärningar, vilket strider mot våra värderingar i uppfostran. Vi vill att våra barn ska utföra goda gärningar, eftersom det är bra i sig. Vi märker också att modellen har påverkat vår son på sex år negativt. Nu vill han ha belöning i motsats till tidigare.
På en kurs på skolan med föreläsare från universitetet i Tromsö närvarande, som också är skolans vägledare, använde de ditt namn bland annat för att stödja modellen. Min fru och jag har läst flera av dina böcker och vi får det inte att stämma.
Jag förstår att beteendekorrigerande program kan fungera för barn med särskilda behov. Men vi anser att våra barn är rimligt socialt kompetenta, och tror därför inte att de behöver korrigeras för sitt beteende.
Skulle du rekommendera den här modellen för alla elever på en skola? Vilka konsekvenser skulle det eventuellt få för socialt kompetenta barn?
Svar:
Problemet är intressant. Inledningsvis vill jag komma med ett par principiella uttalanden.
Det är inte nödvändigtvis negativt för barnen om värderingar i hemmet och skolan skiljer sig från varandra, det kan vara tvärtom och bidra till att de vidgar sina horisonter och mentala flexibilitet. Världen verkar törsta efter båda! Om föräldrarna tycker att skillnaderna är för stora och hindrar barn från att få en god erfarenhet av skolan, skulle jag föreslå att ni byter skola om det är geografiskt möjligt.
Webster-Stratton´s modell är en av flera med en beteendevetenskaplig psykologisk utgångspunkt – en pedagogisk maktutövning på de vuxnas premisser. Det enskilda barnets personlighet och individuella behov bagatelliseras till förmån för akademisk effektivitet och önskad socialt beteende. Därför är det långt ifrån värderingar som jag kan stå för. Denna modell bör utvärderas beroende på vem som använder den och hur – inte bara lokalt på varje skola, utan även av den enskilde läraren.
Under de senaste åren har jag haft möjlighet att arbeta som konsult på amerikanska internationella skolor i Europa, som alla utövar en liknande pedagogik. Deras styrka är att de är tydligt prestationsorienterade, både akademiskt, sportsligt och socialt. Det gör skolan särskilt lämplig för en stark utveckling hos studenter med ambitiösa föräldrar. Berömmens egenskaper, de frågor du ställer har naturligtvis också betydelse för de senaste veckorna av artiklar och diskussioner om beröm och dess betydelse i barnuppfostran i allmänhet. Beröm är i sin natur en kvalité dessutom en bra kvalité – som passar naturligt in i en skolkultur där betyg ges, en gammal tradition som endast ett fåtal har ifrågasatt. Webster-Stratton´s utgångspunkt är att dela ut beröm för ”bra prestationer” och i minsta möjliga utsträckning, straffa eller påtala de dåliga prestationerna. Genom att lyfta det positiva förstärks studentens motivation att göra sig ännu mer förtjänt av det eftertraktade berömmet.
Den positiva sidan av detta är att man har tagit stort avstånd från den gamla skolan, där kritik ofta överröstade allt annat och var den vanligaste form vuxna använde som ”motivation”. Den del av hjärnforskning som rör hjärnans funktion i olika lärmiljöer visade för några år sedan att en kritisk lärmiljö försätter barns inlärningsförmåga i ständig beredskap så att barn inte lär sig det de ska. Det har återigen skapat ett nytt koncept – vad vi kallar ” brain based learning” – det är den goda nyheten med hjälp av modeller a la Webster-Stratton.
Men problemet är vad denna modell gör med de delar av barnets hjärna, som inte är aktiva under det akademiska lärandet och sociala lydnadsträningen – alltså hur det påverkar barnets självbild, självkänsla och verklig social kompetens över tid. Vad gör modellen med andra ord med människans förmåga att ingå i sociala och intima relationer med andra människor? Så vitt jag vet finns det ingen forskning utöver vad beteendepsykologer har kommit fram till. De är förmodligen inte särskilt objektiva i sitt val av parametrar. Negativt. Barns samarbetsvilja går så långt att de blir självdestruktiva – och så länge de är små, tillmötesgår de gärna vuxna för att få beröm när de egentligen har behov av bekräftelse. Det är oerhört oroande att vuxna ohämmat utnyttjar barns behov av beröm för att få vad de vill. Speciellt när systemet tillämpas på grundval av barns personliga existens och sociala beteende. Modellen friar samtidigt lärare och pedagoger från deras medansvar för barnens beteende, och skulden läggs på barnen.
Vår kliniska erfarenhet med vuxna talar sitt tydliga språk: Ju senare i barndomen barn utsätts för modellen, desto mindre skadligt blir det för dem. I gymnasiet, kan de flesta hålla ett hälsosamt avstånd från de vuxnas val av modeller, medan barn i förskolan är mycket mer sårbara.
I den gamla skolan kunde de vuxna i hög grad styra och kontrollera elevers beteende genom kritik, ironi, sarkasm, och straff och den rädsla som blev inbyggd i barnen. Det är en tvivelaktig förbättring när man nu i stället väljer en till synes motsatt strategi, som bara gör barnens självbild beroende av beröm istället för kritik. Detta innebär att de bedöms positivt av sitt beroende av beröm och av rädsla för den outtalade kritiken – inte från självständighet och personlighet.
Jag menar att det är klokt av föräldrar att hålla ett vakande öga på hur deras barn reagerar på modellen – speciellt om du har ett sårbart barn eller ett ”annorlunda” barn. Det är ofta svårt att uppnå en kritisk och öppen dialog med skolan, eftersom modellen ofta antar en absolut eller religiös karaktär – det vill säga modellen blir viktigare än människan.
Borde inte modellen förbjudas? Nej, jag tror inte det. Det är inte onda människor som använder den, och i ett demokratiskt samhälle måste det finnas utrymme för den sortens experiment. Dessutom anser jag att dess livslängd är begränsad eftersom modellen helt enkelt saknar tillräcklig andlig och filosofisk spännvidd och slår till slut knut på sig själv och sin egen förträfflighet.
