När vi som föräldrar betraktar våra tonåriga barn ser vi först och främst resultatet av vår egen insats som uppfostrare under åren fram till den fasen.
Det är få perioder i barns liv som är så omgärdade av myter och förutfattade meningar som tonåren (från cirka 12 till cirka 18). Man kan nästan förledas att tro att det handlar om en sjukdomsperiod med tanke på alla begrepp och diagnoser som virvlar runt i luften: uppror, förpubertet, identitetskris och så vidare. “Konsten att överleva en tonåring” hette en bok som kom för några år sedan. Titeln är typisk för det mesta som sägs och skrivs om de här viktiga åren i ett barns liv: Beskrivningarna utgår från de vuxnas perspektiv och är ofta rena projektioner – det är de vuxnas föreställningar och fantasier som överförs på de unga, som om de vore de enda sanningarna.
När vi som föräldrar betraktar våra tonårsbarn ser vi först och främst resultatet av vår egen insats under de föregående åren. Vi konfronteras med den uppfostran vi erbjudit, våra egna modeller, våra egna styrkor och brister – på gott och på ont. Alltihop är resultatet av barnets behov av att samarbeta med (kopiera och efterlikna) oss, och de mer eller mindre medvetna “övergrepp” på deras identitet som båda parter gemensamt har begått.
Som föräldrar drabbas vi dessutom av en stor förlust när barnen kommer in i puberteten. Vi förlorar i hög grad den tidigare närheten till dem. Vi förlorar också deras odelade beundran. Vi förlorar en del av vår kontroll – och det mesta av vår makt. Samtidigt ska vi inta en ny roll i förhållande till barnen. Där vi tidigare har stått i det främsta ledet ska vi nu dra oss tillbaka till en mer stödjande och observerande position. Barnen behöver oss inte längre som ständigt aktiva medspelare (den rollen övertas efter hand av kompisar och andra vuxna), utan mer som säkerhetsnät och “bollplank”.
För många föräldrar blir den här förlusten och rollbytet oerhört svåra att hantera. Smärtan över förlusten och förvirringen kring rollbytet blir gärna ett ständigt spänningstillstånd, ett slags konstant beredskap, där irritationen ofta kommer i vägen för omsorgen. Därför är det viktigt att de vuxna talar mycket med varandra under de här åren. Då kan de hjälpa varandra att bearbeta förlusten och definiera och dra upp ramarna för den nya föräldrarollen. Många vuxna samtalar mycket riktigt en hel del under barnens tonårstid, men dessvärre talar de mest om barnet och inte om sig själva eller varandra. Det är skälet till att så många diskussioner om tonåringar nästan låter som strategiska överläggningar i generalstaben precis innan fienden invaderar landet.
Många föräldrar är inte heller nöjda med resultatet av sin uppfostran och samvaro med barnet, och de kan ha en tendens att lägga hela ansvaret på barnet eller plåga sig själva med skuldkänslor. Men det finns inga kringvägar! Vi har gjort så gott vi kunnat, och det måste vi ta ansvaret för. Det tjänar inte mycket till med någon sista, manisk uppfostringsinsats. När barnen är i den här åldern är det för sent att uppfostra dem, för sent att “göra om” dem. Däremot är det fullt möjligt att ändra på sig själv, att lära sig nya saker och låta sitt eget liv och samliv inspirera barnen, och att själv bli inspirerad av dem.
Att själv ta ansvar
“Ansvar” är ett bra exempel på den här problematiken. De flesta föräldrar vill att deras tonåringar ska kunna ta ansvar för sig själva och för sin vardag. Det betyder till exempel:
Att de själva ser till att gå upp i tid och komma till skolan i tid.
Att de själva ansvarar för att göra sina läxor.
Att de själva ansvarar för sina kläder.
Att de själva ansvarar för att komma hem när de har varit ute och får tillräckligt med sömn.
Att de själva ansvarar för åtaganden som extraarbete, idrottsaktiviteter och liknande.
Att de själva ansvarar för sin ekonomi och kan få fickpengarna att räcka.
Att de själva på ett ansvarsfullt sätt kan välja sina kompisar och inte låter sig dras med på dåligheter.
Att de kan hålla snyggt i sitt rum.
Här är det viktigt att komma ihåg att “själv” inte betyder “ensam”. Föräldrarna ska vara aktiva i rollen som bollplank men alltså överlåta ansvaret till tonåringen.
Det är rätt och rimligt att kunna vänta sig det ansvaret från barn i den här åldern. Men hur kan det då komma sig att just ansvarsfrågan är en så vanlig källa till konflikter i så många familjer? Förklaringen är egentligen både enkel och självklar.
De flesta föräldrar försöker lära barnen ansvar genom att ta ansvar för dem helt och hållet fram tills de blir 13–14 år, för att därefter alltså ge dem ansvar för en hel del saker själva. Då är det inte att undra på att barnen misslyckas. Faktum är att det tar runt tio år (minst) att lära sig ta ansvar för sig själv på områdena ovan. Den andra varianten – som har blivit ganska vanlig – är att föräldrarna fortsätter att upprätthålla en hög servicenivå och därmed bidrar till att skapa fortsatt beroende, något som är skadligt för ungdomarnas utveckling men ett slags tröst för föräldrarna.
Inifrån- eller utifrånstyrd
Innan vi går vidare ska vi titta lite på begreppet ansvar. Vad menar vi egentligen med ansvar? Menar vi att barnen ska vara ansvariga inför sig själva, eller att de ska vara ansvariga i förhållande till andra (skolan, samhället m.m.)?
Att vara ansvarig inför sig själv handlar om integritet, alltså att ta ansvar för att man handlar i överensstämmelse med sitt inre och ta konsekvenserna av de handlingarna. En del kallar det för att vara styrd inifrån i stället för utifrån. Vi är utifrånstyrda när vi tar ansvar i förhållande till yttre krav, när vi rättar oss efter normer och krav som ställs av andra eller bara “gör som man ska”.
I grunden vill nog de flesta föräldrar att deras barn ska växa upp så att de kan handla med integritet. Men längs vägen händer det dessvärre ofta att önskan om att barnens handlingar ska vara inifrånstyrda förbyts i önskan om att de ska styras utifrån.
Och är det egentligen så fel? Det är ju viktigt för barn att de lär sig att rätta sig efter samhällets krav, skolans krav, arbetsmarknadens krav – och föräldrarnas krav. Kanske just därför är vi människor så förnuftigt inrättade att vi blir som konstruktivast som samhällsmedborgare om vi har lärt oss att handla med integritet – alltså, om vi styrs inifrån. Man kan också uttrycka det så här: Det är först när vi har lärt oss att handla så att vi tar ansvar inför oss själva som vi kan vara ansvarsfulla gentemot andra.
Många föräldrar berättar att det kan vara just en press utifrån som gör att de tar ansvaret ifrån barnen. Den pressen kan vara mycket stark, exempelvis från skolans sida. Av ett eller annat skäl tycks de flesta lärare mena att det är föräldrarnas ansvar att barnen gör sina läxor, och många föräldrar tar också på sig det ansvaret. Därifrån är steget inte långt till att även ta ansvar för att de kommer upp i tid på morgnarna, kommer ihåg gympakläderna, får med sig rätt böcker på rätt skoldag, kommer i säng om kvällen och städar sitt rum.
Det slutgiltiga testet
Vad händer om man till exempel överlåter ansvaret för läxorna på barnen? Klarar de det ansvaret? Ja, det gör de. Under de första två–tre åren behöver de lite kärleksfullt intresse och vänlig assistans från föräldrarna. Och med det menas inte den ständigt kontrollerande, förhörsliknande rösten som automatiskt frågar “har du några läxor i dag?”, “har du gjort läxorna i dag då?” eller “men det kan väl inte stämma att du inte har några läxor i dag?”.
Problemet är inte huruvida barn kan ta ansvar utan huruvida föräldrarna kan låta bli. Och hör man sig själv dagligen ställa frågorna ovan till sina barn – helt automatiskt – då befinner man sig på det sluttande planet. Men även om man lyckas lägga band på sig själv så kommer det slutgiltiga testet den dag då tioåringen säger: “Ja, jag har massor av läxor till i morgon, men jag tänker spela fotboll i stället.”
Om vi förmådde hålla fast vid det större perspektivet i en sådan situation, skulle vi inte bara kunna gratulera oss själva till att vi har ett barn som kan ta ansvar för sig självt – vi har dessutom ett barn som känner så stark tillit till oss att han eller hon inte tvekar att säga oss sanningen. Men för de allra flesta av oss skapar den här repliken problem. Vi väljer hellre att ta hänsyn till ansvaret gentemot skolan, och följden blir att vi kritiserar barnet för dess förmåga att handla med integritet.
När barnet så blir mellan 14 och 15 får vi det välförtjänta straffet för vårt kortsiktiga sätt att agera under de första 12 levnadsåren. Barnen kommer helt säkert att fortsätta försöka handla med integritet, men för att undgå kritik och förebråelser kommer de att utveckla den nödvändiga talangen att handskas lättvindigt med sanningen. De förlorar sin värdefulla integritet därför att vi i brådskan glömde bort att sätta värde på den. Under alla de här åren har vi ju berättat för dem att det är viktigare att lyda än att lyssna på sig själv. Det var kanske inte så vi menade, men det var faktiskt precis vad vi visade!
När skadan är skedd
Vad ska man då göra om man har gjort en del tabbar och nu står där med en knepig tonåring som man måste ropa på fem gånger varje morgon för att han ska kliva upp? Eller som aldrig städar sitt rum? Eller ljuger om läxorna? Är det för sent då?
Nej, det är inte för sent, men det är i sista sekunden. Och kuren är tuff – för föräldrarna, alltså. Den börjar med att föräldrarna själva tar ansvar för sina handlingar – det vill säga, för sina egna misstag – och lägger korten på bordet:
“Nu ska du lyssna på mig, min vän. Vi är inte nöjda med hur du tar ansvar för dig själv och ditt liv. Ofta har vi skällt på dig och förebrått dig för det, och det ber vi mer än gärna om ursäkt för. Vi har talat om det här och insett att det är vi som har ordnat allt du sysslat med de senaste åren och hela tiden tagit ansvar för dig och dina saker. Men det har vi bestämt oss för att sluta med nu. Vi förstår att det kommer att ta tid för dig att vänja dig vid den nya situationen, men vi räknar med att du kan fixa det. Det blir nog svårare för oss. Vi är så vana vid att lägga oss i allt och ta ansvar för allt du gör, och det kommer nog att ta lite tid innan vi klarar att låta bli. Du får ha tålamod med oss. Det blir förstås extra svårt för oss när du inte gör som vi vill, men då får du gärna påminna oss om att det faktiskt är ditt ansvar.”
Varje mamma och pappa måste naturligtvis sätta sina egna ord på situationen, men ingenting i det som sägs får på något sätt lägga skuld på barnet. Föräldrarna måste själva ta hela ansvaret för situationen. Det finns bara ett sätt att påverka våra barn hela livet: genom att vara goda förebilder.
