Mamma och pappa är oeniga om fysiska lekar Det går ut över föräldrarnas förhållande – och lille Tom
Fråga:
Jag har ett problem med sättet min man fungerar tillsammans med vår son Tom, som
snart är 3 år.Min man och jag har mycket olika uppfattning om gränser. Jag är uppvuxen i en familj med alkohol och våld (mellan mina föräldrar), mycket öppen sexualitet – som var vanligt
i många miljöer på 70-talet – och jag är skilsmässobarn. Det har präglat mig mycket, och
jag har känt att min systers och mina gränser blev överskridna när vi var barn. Vi såg för
mycket och hörde för mycket. Min man är uppvuxen under mer ordnade förhållanden,
men hans mamma var psykiskt instabil och gav inte mycket närhet till sin son.
Han såg aldrig föräldrarna kramas eller kyssas, och han har aldrig känt att föräldrarna
älskade varandra. Ända sedan Tom var ungefär 9 månader har min man kunnat uppfatta Toms protester när det gäller hans fysiska gränser. När leken blev för vild mellan de två, och Tom inte
gillade det, gav han ifrån sig ett missnöjt pip eller gnäll, som uppenbart var ett ”nej”,
menar jag. Det menar inte min man, han tycker det är så roligt att svänga honom och
hålla honom upp och ned i benen. Det fortsatte ofta till jag sa stopp eller till Tom började
gråta högt. Detta påverkade mig så mycket att jag slutade att tända sexuellt på min man. Det blev gradvis värre och vi började i terapi. Det var flera saker som jag inte var så nöjd med. Jag
tyckte han var alltför fysisk med mig också. När han blev arg kunde han kasta mat efter
mig, eller vrida min arm hårt. Den gången sa jag ifrån att det var viktigt för mig att han
blev bättre på att lyssna till signalerna från vår son, och sluta när Tom sa stopp.
Ett tag blev det bättre, men beteendet kom tillbaka . Jag höll mig alltid i närheten när de
lekte grabblekar, för jag kände ansvar för att säga ifrån å Toms vägnar. Det märkte min
man, och beskyllde mig för att ha bristande tillit till honom. Vi hamnade i en ny runda
där vi kände att vi gled ifrån varandra och stängde varandra ute känslomässigt.
Vi började hos en ny terapeut. Jag fick ännu en gång berätta att jag inte orkar med att
min man får min son att gråta. Tom blev ledsen av de fysiska lekarna, men pappan såg
inte problemet själv. Intentionerna var goda menade han, det är lek och det vet barnet
mycket väl. Terapeuten uppmanade honom att säga: ”Ok, här är något jag uppenbarligen
inte ser, men jag skall prova att vara mer uppmärks am på det i framtiden.” Nu har det emellertid inte blivit så annorlunda. Frustrationen har ökat i familjen, för att min man menar att han inte får lov att klä på och av sonen, borsta tänderna och natta Tom lika mycket som jag gör. Jag är, å min sida, frustrerad över att inte få någon frihet, Tom väljer alltid mig när han måste välja. Samtidigt är jag djupt olycklig över att jag inte har tillit till att min man tillvaratar Toms intressen. På det sättet åsidosätts pappans roll mer och mer (i perioder reser han mycket). Å andra sidan vill jag göra allt som står i min makt för att Tom inte skall ta skada. Jag är fullt medveten om att jag nog har väldigt känsliga antenner när det gäller fysiska och
psykiska gränser, och att jag kanske förvränger eller överdriver saker i rädsla för att
upprepa mina föräldrars gränslösa och otrygga miljö.
I morse ville Tom inte ha en kram av sin pappa, han ville inte heller krama pappa själv.
Pappa blev frustrerad (som jag tolkar det), och prövade en annan taktik – han började
och bråka med honom i sängen, han kastade runt litet med honom på madrassen. Tom
ropade ”nej” flera gånger och började sparka, då blir pappan sur på honom, för man skall
ju inte sparkas!! Men vad skall pojken göra, när pappa inte lyssnar på honom? Tom
kommer ut till mig i köket och är upprörd, gråter inte, men ber mig att säga ”nej” till
pappa (det är hans sätt att få tyst på pappa), för han har killat honom på magen och
härjat med honom trots att han inte ville. Jag kramar honom naturligtvis, och går in och
berättar för pappan vad Tom har sagt. Pappan blir tydligt irriterad på mig, vilket jag är
van vid. Strax därefter går han ut i köket och säger ”förlåt” till Tom. Så här säger han
ordagrant: ”Ibland är det svårt för mig att veta när du menar ”nej’ och när du inte menar det, men förlåt om jag har gjort något du inte ville, det var inte meningen.”Tom är en pigg liten kille, som har varit välfungerande bland andra barn. Han har nyligen börjat på dagis, och inskolningen har gått bra. Så hittills känner jag inte att han har tagit direkt skada av allt detta, men jag är sjukligt ängslig för att han kommer att ta skada på lång sikt. Och vi märker att han kan ha problem med att sluta slå, sparka eller spotta, som han gör emellanåt. Den ena av oss föräldrar visar honom ju väldigt tydligt att man inte behöver lyda när andra säger ”nej” eller ”
stopp”.
Vad skall jag göra? De få gånger jag går in i situationerna, börjar min man skälla ut mig
för han vill inte att jag lägger mig i och kontrollerar allt möjligt. Sådana scenerier vill jag
inte att Tom skall uppleva, så jag försöker att hålla mig lugn och väntar med att prata om
det till en annan tidpunkt. Jag känner att jag inte kan förlåta min man längre för alla de
tillfällen han har överskridit pojkens gränser. Även om det inte är våld, upplever jag att
det är kränkande och bekymrande. I mitt huvud pågår en process som tynger mig mer oc
h mer: Jag är tvungen att lämna min man, för att visa honom att detta går jag inte
med på. Det är också av respekt för Tom, det är ju mitt ansvar att sörja för att han få
r det så bra som möjligt. Jag har en moral och en hjärtesak här, att man skall respekter
a barns gränser och integritet. Hur långt skall jag gå innan jag gör allvar av det? För
ordningens skull vill jag säga att min man är en kärleksfull pappa, som kramas och njuter
mycket, och älskar sin son högt.
JESPER JUUL SVARAR:
Jag tror inte Tom skadas av det som sker. Skadan sker (och har redan skett) i deras
inbördes förhållande, och i förhållandet mellan dig och din man, vilket naturligtvis leder
till att Tom upplever sig själv som skuld till sina föräldrars konflikt på längre sikt. Dina
fantasier om att Tom tycks ignorera andra barns gränser, kan säker vara realistiska. Din mans handikapp som partner och pappa är att han inte klarar att ta emot den feedback
han får, och ta den på allvar. Han har lärt sig att överleva i sin egen bubbla, med sin egen
definition av verkligheten. Mitt förslag är att återuppta parterapin – men inte med Tom som huvudtema denna gång. Ni har båda (med god grund) problem med gränser, och det kräver ett intensivt arbete om ni skall överleva som par, och om din man skall kunna återuppbygga en
tillitsfull relation till Tom. Ni har båda vuxit upp med former för ömsesidig kärlek, som
inte fungerar i den familj ni lever tillsammans i nu.
Jesper Juul, ”Tankar om detta med gränser”:
Att be andra människor (barn såväl som vuxna) att de ska respektera våra gränser är detsamma som att be dem ta oss på allvar, ta oss sådana som vi är. Det är en djupt grundad önskan hos oss alla och en förutsättning för att vi ska kunna trivas tillsammans med andra människor.
Barn både vill och kan ta sina föräldrar på allvar, men en absolut förutsättning är naturligtvis att de känner att föräldrarna tar både dem och varandra på allvar.
Det är just för att detta behov av att bli tagen på allvar ligger så djupt förankrat i oss som vi kan hetsa upp oss över saker som andra kanske tycker är bagateller. Detta handlar inte främst om att vi är oeniga i sak utan om att vi anser oss själva vara viktiga och vill att andra också ska
tycka det.
Det är mycket viktigt att vi människor insisterar på att våra närmaste tar oss på allvar, och om de inte gör det behövs ett samtal om detta eller om vad det är som hindrar dem från att ta oss på allvar. Mellan föräldrar och barn är det ofta det senare 5om gäller. Ju mindre vi står upp för de gränser vi sätter eller ju mer vi ”spelar” föräldrar, desto svårare är det utan tvekan för barnen att ta oss på allvar.
När man som förälder eller partner upplever sina gränser kränkta om och om igen, kan det därför vara klokt att konsultera barn eller partner. Välj en tidpunkt när det inte finns någon konflikt och säg till exempel: ”När jag ber dig att respektera mina gränser så räknar jag med att du tar mig på allvar. Jag har märkt att det är svårt för dig och jag vill gärna veta varför.”
Ditt barn eller din partner vet ofta mycket väl varför de inte kan ta det ena eller det andra på allvar. Ibland är det själva gränsen som faktiskt är orimlig, men ofta är det sättet som den ursprungligen blev satt på (som en order, ett diktat eller hopblandad med kritik).
I ett sådant samtal är det inte viktigt att nå fram till en slutsats eller ett avtal. Det är faktiskt mest fruktbart om detta får förbli underförstått. Det viktigaste är att de vuxna i samtalet tar barnets situation och uppfattningar lika mycket på allvar som de förväntar sig att barnet ska ta deras. Om inte de vuxna föregår med gott exempel kan ingenting lyckas. Då blir det bara skuldkänslor, surhet och konflikter.
Att utvecklas tillsammans
Vi lever i en tid när vi äntligen har fattat att det inte är någon skillnad mellan barn och riktiga människor. Mönstret för hur vi ska umgås med barn är detsamma som vi följer i relationen med våra bästa vänner. ..Vi varken kan eller ska lära barn allting, utan vi ska utvecklas tillsammans i likvärdig gemenskap under de vuxnas ledning.
När barnen överskrider våra gränser lär vi känna oss själva. När vi kränker deras talar smärtan i deras ögon om för oss att vi ännu inte känner dem. Vi kanske är halvbra föräldrar när vi får dem, men riktigt bra föräldrar blir vi först när vi har haft dem som lärare i fyrtio eller
femtio år!
