De delade barnen – det är 50/50 barnen jag talar om. De unga som p.g.a. föräldrarnas skilsmässa/separation ska försöka leva med två hem. Under alla dessa år har jag och mina kollegor dagligen fått frågor om huruvida detta verkligen är ”bra för barnen” om ” barnen tar skada av det”, osv. Frågorna avslöjar väl att de vuxna egentligen är medvetna om att denna ordning är en uppfinning som passar de vuxna.
Det gör den i och för sig inte nödvändigtvis skadlig för barnen, men man kan ju aldrig vara riktigt säker. Mitt svar har alltid varit att vi bör invänta en grundlig, kvalitativ forskning vars giltighet kan avläsas tidigast när den första årgången av de växelvis boende barnen fyllt 40 år. Först då kan de göra nyktra uttalanden om de konsekvenser som detta haft för deras liv, både känslomässigt och existentiellt. Den här forskningen finns inte ännu. Medan vi väntar bör vi ta reda på vad vi kan göra för att förhindra att konsekvenserna av en splittrad barndom blir alltför destruktiva.
Det faktum att det växelvisa boendet blivit upphöjt till lag i en del länder och en självklarhet i andra bygger paradoxalt nog på en kombination av ett psykologiskt och ett juridiskt påstående: Att barn har behov av och kräver två föräldrar. Den inställningen var säkert välment när den ursprungligen formulerades av de experter som ger råd till våra politiker och ämbetsmän. Men sedan har den kommit att missbrukas i en osalig blandning av genuspolitiska, juridiska och partipolitiska argument. Så är det, men jag önskar inte rikta min anklagelse åt något speciellt håll. Det är så det går till när våra normer och traditioner uppstår. Dessutom är det ju faktiskt generellt helt rätt att barn behöver två föräldrar.
I mitt arbete möter jag emellertid många barn som vantrivs med att denna generella sanning pressas på dem. Å deras vägnar önskar jag att man la till ett ord så att meningen löd: barn behöver två kompetenta föräldrar. Såväl i sammanboende som separerade familjer är en konstruktiv relation och kommunikation mellan föräldrarna, a och o för barnens trivsel och utveckling. Det finns många föräldrar som inte kan leva upp till det kravet när de bor tillsammans – så är det bara. Det har barn alltid fått leva med. När de här föräldrarna tar konsekvenserna och ger upp det gemensamma livet, byts frågan om gemensamt ansvar för barnen plötsligt ut mot vars och ens rätt till barnen – en rätt som lagen ger dem oavsett om de tar ansvaret som följer med den rätten eller inte. Och detta är verkligen barns största utmaning.
Att föräldrar inte kan hitta ett anständigt sätt att kommunicera på är en stor, ibland alldeles för stor, börda för barnen att bära på. Men, för flertalet barn, är det är en stor belastning även om föräldrarna hittar sätt att kommunicera.
Barndomen, relationer till föräldrarna och skolan osv har alltid inneburit utmaningar för barn, ofta omänskliga utmaningar. Det är ingen idé att vara romantisk och drömma om den problemfria barndomen. Däremot finns det anledning att uppmärksamma när en börda blir så allmänt accepterad och politisk korrekt att man glömmer vad det kostar för den svagaste parten.
En 12-årig flicka summerade del hela så här: Mina föräldrar flyttade bara ifrån varandra. Det var jag som skiljde mig. Nyckelordet i problemställningen är samarbete, alltså det faktum att barn samarbetar och anpassar sig efter föräldrarnas yttre och inre beteende. Barnen själva blir oftast medvetna om detta först i tonåren, men inte ens då är det självklart att det blir uppenbart för dem.
Den känslomässiga och intellektuella utmaningen består i att hälften av barnen samarbetar rättvänt vilket innebär att de följer föräldrarnas dagordning. Den andra halvan samarbetar spegelvänt, vilket innebär att de inte samarbetar i traditionell mening utan verkar opponera sig. Barnet väljer inte på vilket sätt han/hon samarbetar.
Det bara är på ett visst sätt och ofta samarbetar syskonen i en familj på olika sätt; en rättvänt och den andra spegelvänt.
Trine är sex år. Föräldrarna är skilda och är upptagna med att skylla på varandra. När det gäller Trines liv slåss föräldrarna för att uppnå millimeterrättvisa oavsett om det gäller, gränser, läxor, läggtider eller att finnas med i den andra partens familjeangelägenheter. Trine som upplever att det är hon som är den egentliga anledningen skilsmässan gör vad hon kan för att vara snäll och trevlig och får mycket beröm för det. Ingrid är också sex år och hennes föräldrar är precis lika omoderna som Trines. Trine lyckas inte stänga ute den negativa stämningen. Hon kämpar desperat för att slippa åka till pappa när det är hans vecka och likadant med mamma när det är hennes vecka. Ingrids uppförande är ett tydligt budskap till föräldrarna om att de måste hantera skilsmässan på ett annat sätt, och det har hon ju alldeles rätt i. Hennes problem är att hon sakta med säkert förlorar tilltron till att de vuxna är kloka människor och därför protesterar hon mot alla vuxna. Förr eller senare blir hon ett fall för Pedagogiska-Psykologiska teamet som ger upp tanken på familjeterapi eftersom föräldrarna inte kan sitta i samma rum. Därmed blir hon patienten.
Johan är nio år. Han pendlar mellan sina hem, en tågresa på fyra timmar. Hans mamma och pappa var väsensskilda värderingar som de inte kan prata om (de har inte försökt!). Johan är snäll och trevlig men har koncentrationssvårigheter i skolan och man börjar tala om utredning. Problemet är att han tappar bort sig själv under de där resorna och därmed tappar han också förmågan att lära sig. Hans mamma tycker inte det är så viktigt men hans pappa är mycket bekymrad över hans inlärningssvårigheter. (Mamma har gott om pengar och pappa är akademiker).
Erik är tio år och har samma problem som Johan men tacklar det på ett helt annat sätt. Han vägrar att besöka sin pappa eftersom hans nya partner är en häxa. Han är ju bara tio år så han kan självfallet inte kalla sina föräldrar och lärare till ett möte och säga: ” Jag vet att ni allihopa tycker att jag är hopplös. Det är jag inte. Det är mitt liv som är hopplöst. Jag är tvungen att flytta mellan två hem som har helt olika förhållningssätt och värderingar. Hos mamma får jag sitta vid datorn hur mycket jag vill men pappa vill inte alls att jag håller på med den. Jag skulle önska att mina föräldrar kunde prata med varandra, men det vågar de inte. Jag är less på att det är jag som skall vara modig och diplomatisk, så nu går jag in på rummet och spelar data-spel tills ni har hittat en lösning!
Med rådande konsensus kan man inte undvika att barnen hamnar i de här extremt svåra situationerna, men vi kan göra mycket för att de skall få det bättre. Det viktigaste man kan erbjuda människor i nöd är bekräftelse. Lite förenklat kan man säga att det är ett budskap som ger uttryck för att man har sett den andra personen och har empati för hennes/hans situation. När växelvis boende barn visar tendens på obalans när de just har kommit, eller skall åka till den andre föräldern kan föräldern säga: ”Jag är ledsen för att det är så jobbigt för dig att flytta hela tiden”. När det uttalandet når barnets öron blir livet plötsligt lite mer möjligt även om det inte är perfekt.
Utöver alla de svåra situationer och individuella reaktioner som jag inte har möjlighet att kommentera här, har jag ett generellt förslag:
Jag vill uppmana alla föräldrar med växelvis boende barn att fira deras enorma insats åtminstone två gånger om året. Det är naturligtvis optimalt om man kan göra det tillsammans men det fungerar också att göra det var för sig. Om det blir en sväng på stan med besök på pizzerian eller något helt annat, har ingen betydelse. Det allra viktigaste är att den vuxna vid något tillfälle höjer glaset och säger: ”Din mamma/pappa och jag har ställt till det för dig här i livet när vi flyttade ifrån varandra. Jag vet att livet inte är så som du helst hade velat hade det. Därför vill jag gärna tacka dig för att du anstränger dig så mycket för att
följa våra beslut. Det betyder mycket för mig. Tack vännen min!”
Föräldrarnas försök att kompensera sitt dåliga samvete blir oftast ytterligare en belastning för barnen. Bara på det här direkta, verbala sättet kan man befria barnen från skuldkänsla och lyfta deras själ så att de får energi till ytterligare ett halvår på de vuxnas premisser.