Det är svårt att bygga upp sin egen självkänsla, men det är fullt möjligt. Många föräldrar skriver till mig och frågar hur de kan hjälpa sina barn att utveckla en sund självkänsla, även när de själva inte har med sig mycket självkänsla från sin barndom. Samtidigt vill de veta hur de kan utveckla sin egen.
Låg självkänsla visar sig på många olika sätt hos vuxna, genom osäkerhet, tvärsäkerhet; man
är självkritisk, övertygad om sin egen förträfflighet; rädd för kritik och misslyckanden, är
alltid kritisk till andra, saknar förmågan att definiera och avgränsa sig i förhållande till andra,
har behov av att kontrollera allt och alla, underkastar sig, är tyrannisk; försöker vara grå och
osynlig, behov av yttre statussymboler, är självdestruktiv, självsäker; är perfektionist,
missbrukar droger. Jag skulle kunna fortsätta, men det viktiga är att vi som har vuxit upp med liten eller ohälsosam självkänsla, har det gemensamt att det är svårt att hitta vår egen storhet som människor. Vi gör oss mindre och dummare än vi egentligen är eller större och smartare.
Många svänger både i humör och beteende mellan de två extrema polerna. I grundläggande
mening antingen tvivlar vi om vårt värde som människor eller är övertygad om att vi inte är
värda någonting.
En hälsosam självkänsla kan man känna igen på att vi har en nykter, nyanserad och
accepterad syn på oss själva. Det handlar inte om att göra sig själv underbar och fantastisk,
eller om att ständigt vara säker på sig själv. En sund självkänsla är att känna och acceptera sig
själv som man är. Självkänsla handlar om: Hur väl jag känner mig själv, och ur jag förhåller mig till det jag vet om mig själv.
Bättre med åldern.
Första frågan handlar i modernt språkbruk om personlig utveckling. Automatiskt lär vi oss mer om oss själva genom åren. Men vi kan också göra ett åtagande att lära känna oss själva
genom att få kunskap om – vår historia, våra känslor och reaktioner, möjligheter och
begränsningar, vår ångest och sexualitet, våra mål och drömmar, förlust och trauma,
personligt uttryck, vårt självförtroende och självkänsla. Vägen till personlig utveckling är
olika och sträcker sig från psykoterapi till extremsport, från arbete till konst, från seger till
nederlag, från kärlek till förlust. Men i en familj finns alltid möjlighet till utmaningar:
Förhållandet till partner och barnen. Låg självkänsla ger ett negativt svar på den andra
frågan; kritik, misstänksamhet, kyla eller kränkningar är ledorden. Det började när vi var bar
n och det var de vuxna som var ansvariga för den. Senare i livet, fortsätter vi där våra föräldrar, lärare och andra släppte taget. Vi samarbetade för att vår kärlek och tillit till de vuxna var så stor att vi offrade vår egen upplevelse av oss själva och världen till förmån för deras, och för att de ofta var mer intresserade av att forma oss som de (och samtiden) ansåg att Vi borde vara, snarare än att vara intresserade av vilka vi verkligen var.
Som vuxen sker arbetet med självkänslan alltid i relationer och ju mer kärleksfull, mer
uppskattande och utmanande de är, desto bättre odlingsbetingelser har självkänsla. Det är
precis de egenskaper barnen erbjuder sina föräldrar, och de är (i bästa fall) även kärnan i
parförhållandet. Barnen älskar sina föräldrar villkorslöst precis som de är, åtminstone de
första tio åren av sitt liv samtidigt som samvaron med dem är en ständig utmaning. De
trampar på våra personliga gränser, eftersom de inte känner till dem, de inspirerar oss ofta att
ändra och utvidga gränserna vi hade innan vi fick barn. De frambringar resurser inom oss som
vi inte visste att vi hade och de konfronterar våra begränsningar oskuldsfullt och konsekvent.
Jag tror inte att det finns någon relation som samtidigt är så accepterande och personligt
utvecklande som relationen mellan föräldrar och barn. Men det kräver förstås att föräldrarna
är beredda att titta på relationen som en ömsesidig, personligt utvecklingsprocess och inte ett
rollspel där de vuxna vet och kan allt och låter perfektionismens tyranni löpa iväg med segern.
Självkänslans grund är upplevelsen av att vara värdefull i andra människors liv och det är
precis det våra barn upplever, om vi kan se relationen som en ömsesidig utvecklingsprocess
(med de vuxna i förarsätet). Då kommer vi att bevittna att barnen trivs och utvecklas, och
därmed har vi bekräftat vår värde. Så enkelt är det
Krävande
Men det är inte bara enkelt. Det är också svårt. Vi måste se vår perfektionism i ögonen och
arbeta med den. Vi måste upptäcka osäkerheten bakom självsäkerheten och bygga nytt. Vi
måste förstå att vårt behov av kontroll signalerar misstro, och när vi väl inser det då ska vi
bekämpa behovet av kontroll och lära oss att visa uppriktig omsorg istället. Vi måste inse att
vår önskan att ha “väl fungerande” barn i grunden är egocentriskt och vi ska ersätta det med
lusten att lära känna barnet som vi har turen att träffa. Vi måste lära oss att balansera vårt eget
behov av att känna oss viktiga med barnens behov av att känna sig värdefulla. Vi måste sluta
spela föräldrar och istället lära oss att bli föräldrar. Vi måste lära oss vad vårt personliga språk
är och släppa behovet att göra det “rätt”. När man slutar upp med att ha låg självkänsla som vuxen, då är det en livslång resa att kämpa sig till en hälsosam självkänsla. Men den goda nyheten är att du mår bättre redan i början av processen. Att kunna stå upp för sig själv och säga: “Jag har inte mycket självkänsla” i stället för att dölja det, då minskar skuld, självkritik och förlägenhet. Enkla metoder för barnuppfostran, “verktyg” för konfliktlösning och liknande kan ibland stärka föräldrars självförtroende i sin roll som föräldrar på kort sikt, men det leder aldrig till växande och utveckling av självkänsla för någon part. De skjuter bara upp tidpunkten då de vuxna måste se sig själva i ögonen, och det fördröjer eller förhindra utvecklingen av en sund självkänsla hos barnen.
Ett av de mest effektiva sätten att bygga upp både barns och föräldrars självkänsla är att de
vuxna regelbundet sätter ord på vad de har lärt sig om sig själva i en svår period och tala om
för barnen vad de har betytt för den vuxnes upplevelse av sig själv. Byt ut det traditionella
konfirmationstalet mot ett tal där föräldrarna tackar för vad de har lärt sig om sig själva under
de senaste 14 åren i stället för att tala om ungdomens uppväxt och person. Hur har han eller
hon berikat ditt liv? Samma form av tal som kan fårelationer att växa och blomstra. När du har satt ord på det och känner att det är sant (eftersom det berör båda parter), blir det en
naturlig del av en själv och därmed stärks också självkänslan. Språket är inte det enda sättet
till att personligt uttrycka det man vill förmedla, men i detta sammanhang kan det knappast
ersättas av tystnad eller noggrant utvalda gåva.
