Jag har ännu inte träffat en läkare eller terapeut som vågar berätta för en 30-årig mamma på vilket sätt hon påverkar sitt barns självkänsla i sin egen jakt på det perfekta livet.
Barn tar till sig denna besatthet av det meningslösa och redan i femårsåldern är många upptagna av hur tjocka, fula, dumma och o-coola de är, istället för hur roligt och tryggt de har det. Konkurrenssamhället producerar ett ökande antal barn och unga med allvarliga existentiella och psyko-sociala problem och nu har spelet om skuld och ansvar satt igång. ”Föräldrarna vågar inte uppfostra” är ett av de påståenden som är i svang.
Jag är dagligen i kontakt med föräldrar från nästan alla europeiska länder och upplever ingen brist på mod att uppfostra. Föräldrar är ofta rädda för att såra eller kränka sina barn och har svårt att se/höra skillnad på känslor som exempelvis sorg och frustration. På samma sätt är föräldrarna också ofta främmande för sina egna känslor. De har framför allt svårt att ta vara på sig själva och sitt eget liv i kontakten med barnet. Rädslan för att ”skada” sina barn har dominerat många föräldrars ledarskap under de senaste 15 åren. Det har skapat en defensiv ledarstil som medför att både barn och vuxna vantrivs. Det är olyckligt men å andra sidan är det ju, sett ur ett mänskligt utvecklingsperspektiv, inget okänt fenomen att våra förhållningssätt och beteenden pendlar mellan extremer. Vi kommer från några århundraden då barnuppfostran och skolpedagogik var oerhört kränkande. Sen fick vi ungefär tre årtionden då vuxna var livrädda för att dominera och indoktrinera sina barn. Det var i samklang med tidsandan, men grundades mer på politiska åsikter än psykologisk och existentiell insikt. Men visst stämmer det väl att många barn och unga saknar erfarenhet av att förhålla sig till begränsningar och krav? Ja det råder ingen tvekan om den saken men om föräldrarna skall kunna betraktas som skyldiga till detta måste de ha en egen upplevelse av att ha gjort medvetna val av uppfostringsfilosofi och ledarskapsstil och det är inte riktigt så de uppfattar det hela. De flesta av dem följer i själva verket sitt hjärta snarare än sin hjärna. De vuxna vantrivs också Det är inte uppfostrandet som uppfostrar barnen utan föräldrarnas och andra viktiga vuxnas inre och yttre uppförande. Låt mig ge några exempel:
I mer än ett årtionde har vi levt i en botoxkultur där intelligenta och välutbildade vuxna
människor lägger dyrbar tid och energi på smånarcisssistiska försök att ha ”rätt” yta, den ideala vikten, muskler i perfekt storlek osv. De har lärt sig att rättfärdiga det med att det stärker ”egenvärdet”; ett meningslöst hybrid-begrepp som betyder något i stil med en slags social självtillit, frampiskad för att dölja en kronisk osäkerhet och rädsla för att falla igenom och förlora i konkurrensen om beröm, uppmärksamhet och ett perfekt sexliv. Alltsammans något utifrån-kommande utan motsvarighet i det inre.
De vuxna trivs inte heller i konkurrenssamhället. Oavsett hur mycket de tränar eller anlägger trendigt helskägg tappar de sugen för såväl äktenskap som föräldraskap lite och endast ett fåtal klarar av tempot på arbetsmarknaden utan allvarliga konsekvenser för hälsan, livskvaliteten och nationalekonomin. De lider allvarlig brist på den inre kompass som de lyckligt lottade börjar utveckla först när de blir utbrända eller får cancer.
Besatta av det meningslösa
Barn tar, mycket tidigt, till sig denna besatthet av det meningslösa och redan i femårsåldern är många upptagna av hur tjocka, fula, dumma och o-coola de är, istället för hur roligt och tryggt de har det. Det kan ingen uppfostra eller pedagagogisera sig ur när det väl fått fäste i en barnasjäl. Det är bristen på självkänsla och närvaron av en negativ självbild som leder till störningar och självdestruktiva beteenden i puberteten och långt in i vuxenlivet.
Jag har ännu inte träffat en läkare eller terapeut som vågar berätta för en 30-årig tvåbarnsmamma på vilket katastrofalt sätt hon påverkar sitt barns självkänsla och självtillit om hon bestämmer sig för att köpa sig ett slätt ansikte. Detsamma gäller den 40-årige man som är säker på att det är lättare att skaffa sig en ny kvinna om han blir mer lik den människa han önskar att han var.
Jamen, får inte folk göra så om de vill? Jo självklart får de det, men någon bör göra dem uppmärksamma på hur deras val påverkar de närmaste och samhället i stort. Om barn, unga och vuxna skall kunna göra kvalificerade personliga val måste de vara medvetna om möjligheten av att de uppstår konflikter mellan vad omgivningen/auktoriteterna vill och vad deras egen inre kompass (självkänsla) säger dem. Aldrig tidigare har det offentliga rummet varit så fyllt av uttryck som: ” Vad har du själv lust med?”, ” Du skall bara vara dig själv”, ”Vad säger din magkänsla?” Barns problem är att de inte kan bygga upp tillräcklig visdom, livskompetens eller självkänsla utan kompetenta och empatiska med/motspelare i form av föräldrar, lärare och mor/farföräldrar. Att de inte får denna fullkomligt livsavgörande näringstillförsel kan i hög grad skyllas på att de vuxna som omger dem ofta är utifrånstyrda ja-sägare som viker undan när det handlar om viktiga konflikter och allvarliga känslor. Man kan inte inspirera sitt barn att reflektera och tänka efter när man själv framför allt ska tänka och göra likadant som väninnan eller coachen.
Behovet av vuxet ledarskap.
Barn är lika kompetenta som de alltid har varit, men de är inte omni-kompetenta, och vet inte allting själva eller bäst. Därför är de betjänta av ett dialogbaserat vuxet ledarskap från bl.a. föräldrar som vet skillnaden mellan lust och behov och som har modet att stå upp för några centrala värderingar. I grunden rör det sig om den eviga frågan: ”På vilket sätt kan jag ta vara på min personliga integritet och mina viktigaste behov utan att kränka andra människors gränser eller förhinndra att de får det som de behöver?”
I några hundra år fungerade moraliska principer, påbud och förbud relativt bra för att reglera barns och vuxnas uppförande i sociala sammanhang. Ett gott liv var ett konformt liv, om kvaliteten mättas genom ens förmåga att bli ett med tapeten. Vi lever inte längre med moraliskt konsensus och där man önskar sig en sådan, exempelvis i Sverige, blir det inte bättre för människorna och deras barn. Vi lever i en tid där den yttre kompassen pekar i alla möjliga riktningar samtidigt. Om vi vill ha friskare individer och starkare gemenskap får vi lägga oss i hårdträning för att skapa en inre kompass. Det blir uppförsbacke eftersom de flesta aktmänniskor är rädda för inifrån- styrda medmänniskor eller förväxlar det med egocentricitet eller individualism.
Fantastiskt….superfantastiskt
Det finns en del som tyder på att vissa föräldrar har givit efter för rädslan över att deras barn skall bli förlorare. De reagerar ofta med att skruva upp ett redan uppskruvat språkbruk och kväva sina barns möjligheter att utveckla en sund självkänsla: ” Super!” ”Riktigt, riktigt snyggt älskling!” ”Fantastiskt….Superfantastiskt!”. Det slutar med att alltihopa låter som Voice Junior (ungefär ”Lilla Idol” översätts anm.)och barnens leenden stelnar i takt med att föräldrar och syskon går med i fan-klubben. Några få barn med väl etablerad självkänsla klarar av allt ståhej utan att drabbas, men de är alltför få. Många barn som blivit överrösta med beröm blir som unga och vuxna mycket osäkra, ängsliga och nervösa med helt orimliga krav på sig själva eller utvecklar superfantastiska asociala egon. De är inte en produkt av föräldrar som inte vågar ställa krav, utan av föräldrar som inte känner till hur destruktivt deras överdrivna beröm och beundran är.
Översättning Kerstin Svart Eriksson
