En av de mest djupgående förändringarna vi sett inom familjelivet under de senaste trettio åren visar att det pågår oändligt många fler sensibla och meningsfulla samtal mellan föräldrar och deras tonåringar än någonsin tidigare. I majoriteten av de familjer jag möter i familjeterapi talar ungdomarna fritt och ser sina föräldrar i ögonen. Det är en dramatisk förändring. För tjugo år sedan hade de tittat ner i golvet och mumlat: ”Jag vet inte” när de blev tillfrågade eller konfronterade. När det gäller mental hälsa och hela familjens välmående är detta definitivt ett framsteg som möjliggjorts med hjälp av tänkande, inkännande och icke-våldsamma föräldrar.
Det finns emellertid så många myter rörande adolescensen, så många varningar från experter och så många nya faror att vissa föräldrar drabbas av panik och börjar utöva någon slags turbo-laddat föräldraskap i hopp om att det fortfarande är möjligt att uppnå perfektion.
Det är en anledning. En annan anledning är att de fortfarande vill vara en mottaglig och ansvarsfull del av barnens liv och därför, bara under några år till, försöker behålla sin roll som den klokaste. När så är fallet tenderar mytologin att bli verklighet: maktkamper, brytande av regler och överenskommelser, obstruktion, smaklöshet, riskbeteende och alienation.
Den huvudsakliga anledningen till detta är att barn fram till puberteten behöver sina föräldrars vägledning och klokskap i frontlinjen. De behöver den överblick, erfarenhet och förmåga att tänka ut möjliga konsekvenser som föräldrarna i bästa fall besitter och de är beroende av att de tar beslut utifrån ”det som är bäst för dig min kära dotter”. I samma ögonblick som den dramatiska psykosexuella förändring som vi kallar puberteten inträder, blir barnets liv väldigt annorlunda. Barnet ifrågasätter sin egen identitet, föräldrarnas och de egna värderingarna och går ofta igenom några år utan att riktigt veta vem han/hon ”egentligen” är. Det kan vara en tyst, introvert process eller en regelrätt kris, men hur det än är så är det dags för föräldrarna att inse att de visserligen kan veta vem hon var men inte vem hon är nu, idag och imorgon. Det är detta som gör uttalandet ”Jag känner dig och vet vad som är bäst för dig” föga trovärdigt och dessutom provocerande.
Din tonårsdotter/son behöver två saker från dig: tillit, tillit, tillit och så behöver ni förändra era föräldraroller. Ni behöver backa från frontlinjen i deras liv och göra er tillgängliga som det ultimata skyddsnätet. Dra inte ner på er känslomässiga närhet, ert engagemang eller intresse men håll er lite på avstånd. Ert jobb och intresseområde som förälder är fortfarande att ta hand om ert barn, er själva och er relation med barnet, men på ett annat sätt. Det banar vägen för en genuin vuxen vänskapsrelation.
En konstruktivt och mer tillfredsställande roll är att bli ”sparring-partner”. Jag knyckte den här benämningen från professionell boxning där alla blivande mästare har ett sparringpartner som hjälper honom/henne att komma i form för att vinna mästerskapet. Jobbet består i att bjuda på maximalt motstånd och göra minimal skada.
Motståndet finns i dina värderingar, dina erfarenheter, din överblick och din visdom – allt detta måste du presentera och konfrontera din tonåring med närhelst hon/han undrar vad du tycker i en fråga, ber om din tillåtelse eller håller på med något som du inte gillar. Se till att du gör det på ett sätt som lämnar tillräckligt mycket utrymme för din tonåring att fatta sina egna beslut och gå sin egen väg. Kom ihåg att själva tanken med växande är att växa upp och bli en egen person och inte en slags kloning. Om du förhåller dig så kommer du inte att förstöra processen och du kan lita på att din tonåring kommer att ta dig på allvar även om det inte alltid märks utåt.
En del tonåringar har perioder då de bara är helt outhärdliga och om du tenderar att ta det personligt bör du kanske ta råd av neurovetenskapen som säger att så mycket som 65 % av tonåringens hjärna rekonstrueras under puberteten. Med andra ord: försök att inte ta det personligt och som ett tecken på att du har misslyckats. Det är bara naturen som tar över. Du får slutgiltig feedback rörande ditt föräldraskap/ledarskap när ditt barn är i trettioårsåldern och/eller själv blir förälder. Oavsett vad du då får syn på så är det för sent att ändra på ditt barn, men aldrig för sent att förändra dig själv.
Du är fri att helt och hållet njuta av ditt liv, dina försummade intressen, din partner och – med lite tur – rollen som tillfällig rådgivare när du blir inbjuden.
Begick du misstag på vägen? Oh ja, många! De bästa föräldrar jag känner till gör ungefär tjugo misstag om dagen och om ditt personliga genomsnitt inte är över trettio så kan du ta det lugnt och förlåta dig själv. Om du tar ansvar för dem du blir medveten om undviker du inte bara skuldkänslor utan blir också en god förebild för dina barn som kommer att älska dig för evigt. Det vi försöker åstadkomma i dagens föräldraskap är dock mer ambitiöst och utmanande: att våra barn växer upp och älskar sig själva.
Bortom barndomen
Som familjeterapeut blir jag ofta förbryllad av hur vårt intresse för föräldra-barnrelationen nästan tar slut när barnen flyttat hemifrån. Vi vet att kvaliteten på föräldraskapet under barndomen inte bara är avgörande för barnens och föräldrarnas välmående under de första arton åren utan också väldigt viktigt för de följande årtiondena.
Jag talar inte om de ärr eller självdestruktiva beteende som barn får i sina familjer. De är välkända och diskuteras ofta. Jag är mer intresserad av de mer än 50 % av alla familjer där relationen mellan barn och föräldrar är så dysfunktionell att alla berövas grundläggande livskvalitet.
Inom Europa råder det stora skillnader avseende kultur, värderingar och ritualer som berör familjen/den utökade familjen. Vi har den moderna nord/väst-europeiska ”JAG-familjen” som tenderar att betona individens välmående och den syd/öst-europeiska ”VI-familjen” som lägger vikt vid gruppsammanhållning och lycka för alla. Vi har också miljoner invandrare som möter det faktum att deras ungdomar kräver större frihet. Under de kulturella spörsmålen upplever alla dessa skilda familjer en variation på samma grundläggande existentiell konflikt: konflikten mellan individuell integritet och anpassning. Den konflikten är ständigt pågående i alla familjer och innehåller perioder av lugn och harmoni men också strider och krig. Det viktigaste för allas hälsa liksom för familjen som helhet är att dessa konflikter tillåts komma upp till ytan inom familjen.
Som förälder till små barn har du möjligheten att förebygga en massa olycka och avståndstagande genom att inkludera några av de ovan nämnda kvaliteterna i ditt ledarskap.
• Personlig auktoritet får dina barn att känna sig trygga och respektera dig. Den hjälper dem också att utveckla en stark känsla för egna behov, önskningar och gränser vilket gör dem tillräckligt starka för att välja sin egen väg när det behövs.
• Personligt ansvar banar väg för dina tonåringar och vuxna barn att bli mer ansvarstagande än lydiga.
• Båda dessa konsekvenser av ditt föräldraledarskap tryggar fortsatt närhet oavsett hur ofta ni träffas.
Båda generationerna har mycket nytt att lära. Framtiden för multigeneration, multikulturella och multireligiösa familjer är odefinierad och vidöppen för oss alla att bidra till.
