Att bli förälder och etablera ett gemensamt ledarskap med sin partner för att kunna uppfostra friska, glada och lyckade barn, är i sig själv en daglig utmaning som heter duga. Den utmaningen hänger delvis mer ihop med management och även om det är ett intressant och uppfordrande ämne så är det inte riktigt i fokus för den här essän. Den management-stil man väljer är ju beroende av antalet familjemedlemmar, föräldrarnas arbetsbörda, ålder och rörlighet hos barnen mm. Ledarskap är den avgörande faktorn när det handlar om att bygga meningsfulla och fruktbara relationer.
Att inneha ledarskapet ställer oss inför en annan och ofta tuffare utmaning eftersom det utmanar oss som individuella personligheter och kräver förändringar på en ganska djup nivå av vårt varande. Det handlar inte om att ändra livsstil, byta vänner och sådant. Det handlar om vilka vi är och vår mänskliga potential.
Rent juridiskt är de flesta av oss vuxna när vi blir föräldrar men många är långt ifrån mogna – inte ens de som blir föräldrar i 30- 40årsåldern. Att bli föräldrar erbjuder en verkligt bra möjlighet att mogna som person. Det beror på att våra barn gör oss sårbara på ett sätt som ingen annan relation gör. Så frågan är inte om vi verkligen borde vara vuxna innan vi blir föräldrar (för barnets skull). Frågan är hur villiga vi är att låta barnen komma under skinnet på oss och röra vid känslor och tidigare upplevelser som vi gjort vårt bästa för att hålla undan eller rent av är omedvetna om.
Exempel:
Pappan till en fyraårig pojke ville ha råd eftersom han var upprörd och generad över hur han uppförde sig mot sin son. Hans genans berodde på att han som psykolog var mycket framgångsrik i sitt arbete med barn på sjukhus. Han berättade att han blev arg och irriterad så fort pojken började gråta. Det spelade ingen roll om pojken var olycklig, ledsen, frustrerad eller hade gjort sig illa när han lekte. Varför är jag oförmögen att trösta mitt barn som en vanlig hygglig förälder, undrade han.
Vi pratade lite om hans uppväxt och sökte efter möjliga trauman eller förluster och plötsligt brast han i gråt och avslöjade att hans far hade blivit ertappad som pedofil då mannen själv var tio år gammal. Kort därefter hade pappan begått självmord. Pappans förfärliga handlingar gjorde det omöjligt för sonen (och frun) att sörja på ett normalt och hälsosamt sätt. Faktum var att bortträngningen av pappans död och omständigheterna kring den var så effektiv att han hade ”glömt bort” alltihopa och hans fru visste inget om detta trots att de varit gifta i tio år.
Den här mannen hade helt enkelt samarbetat med sin mamma och allmänheten i den lilla by han kom ifrån och han hade förnekat sig själv rätten att sörja sin pappa. Den egna sonens gråt blev katalysatorn som öppnade en reservoar av förbjudna tårar och hjälpte till med pappans helande nästan trettio år senare.
Pappans dagliga reaktioner hade en ganska tung bakgrund och många historier är inte alls så dramatiska. Det är dock ett bra exempel på hur relationen till våra barn ofta tar fram, det vi inom mitt yrkesområde ibland kallar för, ”det inre barnet” i oss. Vi bär alla med oss åtminstone ett av dessa inre barn, in i vårt vuxenblivande.
Anledningen är enkel: ingen har vuxit upp i en perfekt familj i ett perfekt samhälle utan vi fick anpassa oss efter de givna omständigheterna:
• Min mamma var en mycket ömtålig kvinna med svagt hjärta så jag lärde mig att hålla igen min livsglädje och glädjen över att leka med andra barn.
• Min pappa sa nästan aldrig något så jag lärde mig aldrig hur en man kan uttrycka sig.
• Min äldsta syster föddes med en funktionsnedsättning så jag lärde mig att hålla mig i bakgrunden.
• Mina föräldrar grälade precis hela tiden så jag lärde mig att hålla mig undan konflikter.
• Min pappa var våldsam och drack för mycket så nu är jag rädd för mitt eget
temperament och vad som skulle kunna hända. Jag låter allt passera. I grunden deltar jag inte riktigt i livet – jag analyserar det.
• Min mamma och mormor skämde alltid bort mig och nu är min fru upprörd över att jag inte kan ta hand om mig själv.
• Min pappa vare sig pratade eller lekte med oss – han arbetade och sov – så jag vet inte hur jag ska slappna av och bara vara med min dotter.
• Mina föräldrar hade så mycket problem i sitt äktenskap att jag bara vill ha total harmoni.
• Min mamma ville att allt skulle vara perfekt så jag måste vara ett perfekt barn. Jag har ingen aning om vem jag är – bara att jag aldrig duger.
• Min pappa ville alltid ha en son så jag blev en riktig vilding. Nu kan jag inte relatera till min egen dotter som vill vara prinsessa.
Alla barn samarbetar och anpassar sig till sina föräldrars personligheter och beteenden och alla utvecklar vi geniala överlevnadsstrategier för att passa in och känna oss värdefulla. När vi skapar vår egen familj upptäcker vi att den överlevnadsstrategi som fungerade bra i vår första familj inte fungerar lika bra i den andra och dessutom blir vår nya utmaning att hitta en livsstrategi som gör att vi kan åstadkomma den livskvalitet vi önskar och förtjänar.
Allt detta aktiveras genom att våra barn överhuvudtaget finns till och genom deras beteende. De har ingen aning om vilka knappar de trycker på och de gör de heller inte avsiktligt. Precis som vi gjorde, försöker de anpassa sig och känna sig värdefulla. Det är en utmaning som vi kan anta eller förkasta. Oavsett hur vi väljer kommer det att kosta men det är bara om vi antar utmaningen som det finns en belöning inom räckhåll. Det är den ideala dealen mellan föräldrar och barn. Vi ger dem livet och i gengäld ger de oss incitament att återta vårt.
Varje gång du har en konflikt med ditt barn eller känner dig desperat och hjälplös öppnar sig en möjlighet för ditt inre barn att göra det som dina egna föräldrar inte förmådde. Det är så logiskt att det nästan är poetiskt!
Ofta talas det om föräldraskap som en prestation vars kvalitet definieras av hur mycket man klarar av att ge sitt barn; ett missförstånd. Det som verkligen definierar kvaliteten på ditt föräldraskap är din förmåga och vilja att acceptera de utmaningar som ditt barn ger dig och omvandla dem till mer och bättre liv. Detsamma gäller relationen till din partner. Genom att acceptera dessa båda utmaningar blir du en bättre förälder än merparten av oss har haft och dina barn växer upp och känner sig mer tillfreds med sig själva. Det är det som är rikedomen med ömsesidigt lärande och hemligheten med byggandet av självkänsla. Ingen kan göra detta varje dag och hela tiden utan att bli så självcentrerad och introvert att resten av familjen utesluts, men det duger gott att göra det lite då och då!
