UTSVULTNA HJÄRTAN – FÖLJDEN AV VÅRT INTENSIVA UMGÄNGE MED SMARTPHONES OCH ”PADDOR”
Artikeln är inspirerad av en undersökning, gjord av den danska televisionen våren 2016, bland 1.600 sjätteklassare/13-åringar och ungefär lika många föräldrar. Hundratals föräldrar vänder sig till mig och andra professionella med frågor om vilka effekter barnens användande av mobiler och ”paddor” får för deras sociala färdigheter och utvecklingen av hjärnan. Eftersom den neurovetenskaplig forskning i olika länder visar upp extremt olika resultat, uppfattningar och rekommendationer har jag hållit tillbaka mina expertkunskaper som ju relaterar till andan och kvaliteten på familjerelationerna. Den överväldigande samstämmigheten i erfarenheter och tankar som undersökningens barn och föräldrar redovisar, inspirerade mig emellertid att skriva den här arikeln. Jag kallar apparaterna för familjemedlemar eftersom de drar till sig väldigt mycket uppmärksamhet och bokstavligen förändrar familjekulturen på ett sätt som är ohälsosamt för de kärleksbaserade relationerna mellan vuxna, syskon, barn och föräldrar.
Undersökningen kom fram till att majoritetena av skolbarnen saknade sina föräldrar och ville ha mer sammanhängande tid med dem. Detsamma gällde föräldrarna och jag är övertygad om att vi skulle få samma svar från deras partners. Det var en undersökning i rättan tid eftersom vi närmar oss den punkt i historein då majoriteten av de unga vuxna inte längre kan göra jämförelser med hur familjelivet var före och efter de smarta telefonernas intåg.
De flesta vuxna tycks ha övertygat sig själva om vikten av att deras liv går i takt med e-mails, sms mm. Arbetsledare, vänner och affärspartners verkar förvänta sig att vi skall vara anträffbara tjugofyra timmar om dygnet och detsamma gäller för små barn och deras kamrater.
Vuxenrelationer
För tio år sedan tyckte de flesta vuxna att det var irriterande, fustrerande och oartigt att använda sin mobiltelefon när man träffade sina vänner, var på date eller åt middag. Nu är den uppfattningen ganska ovanlig och framstår som gammeldags och inte särkilt cool.
Nära vänskapsrelationer och kärleksrelationer behöver kontinuitet ochs ammanhängande samvaro för att växa sig starka och utveckla nyanser – precis på samma sätt som plantor behöver gödning. Inte någon nyhet precis. Par som levt ihop i mer än sju år berättar att de känner sig ensamma, olyckliga och frustrerade när denna nära samvaro infinner sig endast då problem uppstår eller då familjen befinner sig i kris. Än värre blir det när dessa ”krismöten” inte blir av, är väldigt korta eller alltför lösningsinriktade. En känsla av tomhet och bristande mening infinner sig och upplevelsen är att ”vi fungerar, men vi lever inte”. Det spelar egentligen ingen roll vad det är som orsakar den bristande kontinuiteten och avbrotten i samvaron. Innan vi hade smartphones kunde det vara TV:n, arbetsrelaterad stress, perfektionism, plikter utanför kärnfamiljen, fritidsintressen mm. Alla de här faktorerna, inklusive nutidens smarta telefoner och paddor, är inte de egentliga anledningarna till förlust av närhet och mening i våra nära relationer. Den verkliga anledningen sitter i våra huvuden, vilket är goda nyheter eftersom det innebär att vi kan ändra på det ovasett hur andra tänker göra. Det gör tusentals par varje dag när någon av dem får cancer eller när livet av någon anledning inte kan pågå som vanligt. Ett liv i dödens omedelbara närhet medför ofta att man fattar klokare beslut.
Barn – föräldrarelationer
Ungefär så här kan det gå till när barnen har några få timmar tillsammans med sina föräldrar: De vill fråga sina föräldrar om något, de vill berätta om något eller svara på något som föräldern just sa och möts ofta av, ”Jag är ledsen älskling, jag ska bara ta det här först, ”Åh, förlåt, jag fick just ett SMS från jobbet som jag måste svara på …det tar bara några sekunder, jag lovar ” Snälla, kan du bara vänta en liten stund…jag måste” ”Tusan också – jag glömde stänga av så nu måste jag ta det här”
I det korta perspektivet blir barnen frustrerade. Många vuxna trot att barnen känner sig avvisade, men det stämmer inte. När vuxna säger att det känner sig avvisade beror det på att de känner något som får dem att tro att de blivit avvisade. Barn processar inte sina känslor på det sättet. När föräldrarna avvisar dem känner de sig helt enkelt ledsna, besvikna eller arga, men som vanligt försöker de samarbeta genom att anpassa sig till föräldrarnas beteende. Först resignerar de och hoppas för att så småningom ge upp och lägga ner alla försök. I treårsåldern börjar de kopiera föräldrarnas beteende och fokuserar på sina egna skärmar – dvs, paddor, tv och lite längre fram på sina egna smartphones.
När barnen i undersökningen säger att de ”saknar” sina föräldrar är det en slags coctail av många olika känslomässiga reaktioner och upplevelser:
Jag känner mig hjäplös
De känner sig hjälplösa eftersom deras berättelser och känslor inte låters sig delas med föräldrarna under tidspress. För att det skall bli möjligt krävs dessutom en känsla av trygghet, närhet, förtroende och aktivt stödjande empati. Trots att de känner sig hjäplösa från början har de tilltro till att föräldrarnas föräldrarna vet bäst.
Jag är förvirrad
Varje gång en förälder bryter kontakten, om så bara under en minut eller två, vandrar barnets tankar iväg på annat håll och strömmen av medvetna tankar bli avbruten. Reultatet, ett dåligt ”korttidsminne” blir ofta frustrerande för föräldern som konstaterar att det barnet hade på hjärtat nog inte var så viktigt. Att känna sig förvirrad utvecklas till att känna sig dum.
Jag kan inte lita på dig
Barnet gör en helt korrekt iakttagelse: Mina föräldrar tycker att någonting annat är viktigare än jag.
Detta tär på barnets växande och ömtåliga självkänsla på den mest avgörande punkten: känslan av att vara viktig i sina föräldrars liv. Det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna senare säger ”Jag älskar dig”, kommer med ursäkter och ger rosaskimrande löften om framtiden – skadan är redan skedd. Små barn väljer att tro på detta som föräldrarna säger vilket så småningom leder till att de tvivlar på sina egna känslor och så kapas ytterligare en bit av deras självkänsla.
Jag är ensam
Under hela den tio till tolv år långa lärandeprocessen känner sig barnen ensamma varje gång föräldrarna prioriterat sina telefoner och för många barn blir det den här känslan av ensamhet som också definierar dem i andra sociala sammanhang. En allmänn brist på tillit och hopp om att någon vuxen skall ta sig tid att lyssna och hjälpa dem att formulera vilka de är blir oftast effekten hos barn som inte uppnått puberteten. I samband med puberteten drar de sig tillbaka från familjelivet och söker närhet, uppskattning och förståelse på annat håll – ofta via sociala medier. Vi vet, genom olika
hjälptelefeonlinjer för barn mellan sex och sexton år, att många barn dragit slutsatsen att deras föräldrar inte har tid att sitta ner med dem. Detta är inte nödvändigtvis den objektiva sanningen men det är deras erfarenhet och slutsats.
Unga vuxna
Psykologer och kuratorere som möter studenter och andra ungdomar i åldern 16-25 erfar att ett ökande antal är ensamma, deprimerade, lider av ångest, social fobi och självdestruktivitet. De talar ofta om att de redan tidigt känt sig avskurna från föräldrarna och genom att de blivit isolerade har de gått miste om möjligheten att känna och uttrycka vad som pågår inom dem. Redan nu blir många av dessa ungdomar föräldrar och det är förstås troligt att de överför sina handikapp till de egna barnen vilket i sin tur leder till en skrämmande ökning av antalet barn och ungdomar vars mentala hälsa är i obalans. Att skriva ut antidepressiva läkemedel är både kontraindicerande och kontraproduktivt. Ensamhet och sorg kan se ut och kännas som depression, men är något annat. Den antidepressiva medicinen planar ut obehaget och förhindrar patienten att hantera situationen på ett hälsosamt sätt. Barn och unga vuxna vittnar om att medicinen får dem att känna sig bättre men att den på intet sätt bevisar att de faktiskt är bättre. Medicin är en dålig ersättning för relationer och de relationer som skapas under medicinens inflytande är ytliga och kortlivade.
De personliga relationernas natur
Det etymologiskt ursprunget för verbet relate handlar om att när jag relaterar till någon så berättar jag mig själv för den andre. En personlig relation är ett sätt att vara tillsammans där vi, här och nu, delar våra tankar, vår historia, våra känslor, erfarenheter och drömmar. Det hör till relationens natur att pendla mellan närhet/sammansmältande och separation. När behovet av närhet är uppfyllt infinner sig ett behov av distans och när det behovet väl är uppfyllt behöver vi närheten igen; så där håller det på. Våra liv som partners och familjemedlemmar skulle vara betydligt mindre komplicerade om våra behov var synkade med varandra, men det är de ju inte. Om man verkligen vill känna på den här pendelrörelsen kan man prova på att ta tre veckors oplanerad familjesemester och endast göra upp planer för den aktuella dagen och ibland helt avstå från att planera. Den hemliga och helande ingridiensen är att vi är tillsammans och fritt kan följa våra olika pendelrörelser. En sådan erfarenhet gör det enklare för vuxna och skolbarn att komma in i den mer onaturliga rytm som råder i vardagslivet. Det bidrar till att vi får kunskap om att vår känsla av ensamhet inte är orsakad av de andra utan av vår livsstil.
Det behövs två till tre timmars samvaro för att känslomässig och intellektuell närhet skall kunna växa och blomma. Då, när vi kommit förbi delandet av vad som ”hänt sen sist” kan en bekväm tystnad infinna sig och så småningom hör vi oss själva säga något vi aldrig tidigare sagt, något vi inte visste om att vi tänkte. Det här kan uppstå i relationen med våra barn (ett i taget) och leder ofta till nya insikter och en slags behaglig utveckling.
Vår nutida livsstil gör det svårt för relationer att utvecklas och växa men vi kan skapa öar av samvaro där vi kan göra omtag i våra relationer under förutsättning att vi inte tar med vår smartphones till ön. När vi gör det förvandlas familjen till en skärgård med separata öar som kommunicerar via elektroniska apparater.
För att utveckla en relation från förälskelse till meningsfull närhet krävs så mycket face-to-face tid som möjligt. Vi behöver inte sitta ner och tala med varandra men vi måste leka och arbeta tillsammans, dansa och röra oss tillsammans, kela och älska, gråta och trösta, laga mat och äta tillsammans, lära känna varandras favoritmusik/konst/sagor och varandras behov av ensamhet. Detta är den främsta anledningen till att så få relationer med långt geografiskt avstånd överlever och det är också en anledning till att det är svårt för barn att bo växelvis hos sina föräldrar. Vi hade en förhoppning om att Skype, e-mail eller chat skulle kunna kompensera det fysiska avståndet, men så är icke fallet. De är mycket värdefulla arbetsredskap men de är dåliga ersättare i relationer med männsikor vi älskar och är beroende av. Det finns en anledning till att vi vilar våra huvuden mot varandras bröst – ljudet och känslan av den andra människans hjärta är den ultimata upplevelse av att inte vara ensam. Vi kan spela in den andres hjärtslag med våra smartphones och att lyssna kan skänka tröst – särskilt för spädbarn – men det kan aldrig mäta sig med den äkta varan.
På senare tid har en del länder experimenterat med smartphone-förbud i skolan och vissa familjer har försökt att leva helt utan dem under en tid. Den postitva feed-backen har varit överväldigande. Inlärningskurvan gich uppåt och barn och föräldrar tyckte det var spännande att upptäcka alla saker de kunde göra tillsammans. Det här utfallet i kombination med en ökande medvetenhet om att vårt tempo och våra prioriteringar inte gynnar oss ger mig hopp om att en rejäl förändring av vår livsstil faktiskt är möjlig.
Varje enskild familj måste självfallet skapa den nya kultur som passar dem men kom ihåg att detta inte handlar om att skydda barns hjärnor från att bli skadade utan om att åstadkomma ett familjeliv med högre kvalitet, närhet och intimitet. Det handlar om att göra sig tillgänglig för sina närmaste genom att inte vara det för resten av världen. Vänta inte på att någon ny trend skall uppstå ur vårt
elände – samla ihop dina barn och andra familjer i ditt nätverk och bestäm er för ett två-veckorsexperiment. Sen kan ni utvärdera, justera och försäkra er om att alla vet att tre månader är minimumtiden för ert försök. Dela era erfarenheter på facebook och andra sociala medier och se till att skapa en hållbar rörelse.
Mina förslag:
- Morgonritualerna är smartphone-fria zoner och det gäller också halvtimmen före middagen fram till det är läggdags för barnen. Gör en läcker låda att ha i hallen där alla kan lämna och ladda sina telefoner under smartphonefri tid.
- Stäng av alla telefoner när ni går och lägger er och ha dem avstängda tills ni är på väg till skolan/jobbet dan därpå
- Alla måltider är smartphone-fria (inklusive restaurangbesök och den tid man väntar på maten). Det är en perfekt stund för att skapa kontakt och närhet efter att ha varit ifrån varandra under en tid. Om ni tillåter telefonerna medan ni väntar på maten ger det en signal om att ni bara är tillsammans för att fylla era kroppar med näring, inte era hjärtan och själar.
- Föräldrar och par kan komma överens om ”fönster” där de kan använda olika typer av skärmar men de måste absolut vara avstängda vid måltider, i sängen, på bio osv.
- Gör klart för vänner, släkt, kollegor och arbetsledarebatt du inte är längre är anträffbar dygnet runt och hjälp dina barn med att berätta om er nya hållnng för andra om det behövs.
Att döma av de rapporter vi får från familjer som redan gjort något åt det här hållet verkar det viktigt att de vuxna tar på sig ledarskapet åtminstone under de tre första månaderna. Stäm av under resans gång. Efter två till tre månader brukar barnen bli de mest övertygade företrädarna och inspirerar ofta sina vänner att hänga på.
I en del skolor där man infört totalförbud har barnen upptäckt fördelarna och föreslagit att de ska få tillgång till sina telefoner under lunchrasten för att hålla koll på social medier. När skolan bejakade förslaget uppstod en väldigt tydlig och meningsfull skillnad mellan telefontid och inlärningstid.
