Är det ett problem att barn får ett intresse som uppslukar dem totalt? Först och främst måste vuxna visa intresse och engagemang för det barnen ägnar sig åt.
FRÅGA:
Jag skulle önska att ni tog upp temat om tonåringar och dataspelstid; spel på Internet. Vad ska föräldrarna göra när 17-åringen bara intresserar sig för att spela våldsamma (åtminstone i föräldrarnas ögon) spel på Internet och plötsligt struntar i skola, jobb och vänner?
En bekymrad mor
SVAR:
Jag är säker på att du delar dina bekymmer med många föräldrar som upplever att deras söner blivit totalt enkelspåriga och ”försvinner” in i en okänd och delvis obegriplig värld.
Min professionella erfarenhet i detta ärende är inte så omfattande men jag har träffat några familjer och försökt bidra till en dialog mellan familjemedlemmarna i just detta ämne. Jag hoppas att jag kan inspirera dig och din partner till nya infallsvinklar som är konstruktiva för er familj.
Låt oss börja med att konstatera att detta fenomen är så pass nytt att det ännu inte finns tillförlitlig forskning som kan vara vägledande avseende: Vilka spel? Hur många timmar? Varför? Var håller de till? Det betyder att föräldrar till de lite yngre barnen måste hitta sina egna gränser i de här frågorna och ha hopp om att barnen, genom en öppen dialog, själva kan vara med och reglera användandet. Om man har en 17-åring är det vare sig klokt eller möjligt för föräldrarna att ”sätta gränser”.
Den moderna psykologi tenderar att betrakta intensivt användande av exempelvis dataspel, sex, e-mail, internet och liknande som ett missbruk eller ett beroende och därmed krävs behandling. Det är ju egentligen bara användaren själv som vet om han/hon är beroende genom att svara på frågan.” Är jag så fri att jag själv kan bestämma var, när, hur mycket och på vilket sätt?” Det är precis som med alkohol. När det gäller beroende konfronteras föräldrar och andra berörda med det faktum att avvänjning bara är möjlig om personen som är beroende bestämmer sig för att sluta för sin egen skull.
Det är inget nytt i detta att unga människor låter sig uppslukas av olika företeelser och aktiviteter i en utsträckning som isolerar dem från mer normala sociala kontakter. Det kan handla om sport, litteratur, film, studier och liknande. Skillnaden är egentligen bara den att vi moraliskt förhåller oss väldigt olika beroende på vad det är som fångat dem. De flesta föräldrar önskar sig nog ett ”mainstreambarn” som blandar studier, fester, sport och kultur i lagom doser, men får acceptera att de inte har ett genomsnittsbarn och istället ägna sig åt att lära känna det barn de har.
Var öppen
Den första uppgiften blir därför att intressera sig för och engagera sig i det barn man faktisk har. Ofta kräver det att föräldrarna genomgår en slags mental övning där de frigör sig från fördomar om exempelvis dataspel så att de kan möta barnet i öppen dialog. Jag använder medvetet ordet ”dialog” som ju är något annat än samtal eller diskussion. En dialog är et samtal vars mål är att båda skall bli klokare på sig själva, varandra och ämnet för samtalet. En dialog är ett möte mellan människor inte mellan åsikter.
Efter denna mentala rening kan ni bjuda in er son till ett samtal där ni kan lära er vad detta betyder för honom, på viket sätt det gör livet meningsfullt, vad han lär sig och får ut av det och vilka tankar han själv har om det som uppstår i förhållande till skolan, vänner osv. Ni skall varken argumentera eller ta ställning till det han säger utan i första hand lyssna och försäkra er om att ni har förstått vem han är och hur han tänker. Sen, gärna några dagar senare kan ni bestämma hur ni ska förhålla er. Ni kan berätta om hur bekymrade ni är, era tankar om framtiden, er rädsla, oro, värderingar och ert hopp. Samtidigt måste ni lämna ifrån er makten över hans liv. Det är en absolut förutsättning för att göra intryck på en 17-åring och få inflytande i hans liv.
Ta ett snack
Det kan ta sin tid att få igång den här dialogen. Det hänger ju ihop med familjens traditioner när det gäller samtal, uppfostran och diskussion. Invitationen kan låta ungefär så här: ” Vi vill gärna prata med dig om ditt intresse för dataspel. Det är säkert ingen överraskning för dig att vi inte är speciellt begeistrade men vi har börjat inse att vi nästan inte vet något om spelen och inte har intresserat oss för vad de betyder för dig och varför det är så spännande.
Så du skulle göra oss en stor tjänst genom att berätta för oss.”
Jag har både träffat på och läst uttalanden från en del unga som varit fullkomligt begravda i dataspel under flera år och sen själva känt sig så fullproppade att de lagt av. De ångrar ofta de konsekvenser spelandet fick på deras liv under den perioden, men sån´t är ju livet. Vi får alla leva det så gott vi kan för att bli klokare. Som den danske filosofen Søren Kirkegaard sa:
”Livet måste levas framifrån men kan endast förstås bakifrån”. Som förälder tvivlar jag inte ett ögonblick på mitt val: Jag vill hellre ha kontakt än ha rätt.
Som 17-åring var jag sjöman och seglade mellan Danmark och Fjärran Östern. Det tog mig två år att lära mig att navigera mellan dåliga och goda kamrater, duktiga och sadistiska befäl, fylla, osedlighet och sjömanskyrkor och samtidigt laga mat till 60 vuxna män. Om mina föräldrar hade bevittnat detta är jag inte säker på att de hade överlevt. Men jag klarade det. Vi vet inte så mycket om skillnaden mellan resor i den verkliga världen och i cyberspace så den får vi lära oss tillsammans med de unga om vi har turen att bli inbjudna till deras värld (det är ingen rättighet som självklart tillfaller oss). Jag hoppas att din kärlek och nyfikenhet vinner över din oro.
Text Jesper Juul www.Family-Lab.se
Översättning: Kerstin Svart Eriksson
