Mobbning mellan barn i skola och på sociala medier har, under de senaste tio åren, rönt stor uppmärksamhet i hela Europa. Den här artikeln fokuserar mobbning i skolan. En mängd program och metoder har uppfunnits och upphandlats av samhället men så vitt vi vet (i Sverige har mycket noggrann uppföljande forskning bedrivits) har dessa vare sig löst eller förebyggt mobbning. Det verkar tvärtom som om programmen, efter en tids positivt inflytande under ett par år, får motsatt effekt och mobbningsincidenterna blir fler än innan programmen infördes. Mobbningens offer omgärdas oftast av någon slags moralisk förståelse men lämnas mestadels utan stöd och hjälp och många föräldrar väljer att byta skola för sitt barn. De som mobbar möts av anklagelser och straff vilket tenderar att förtärka mobbnings-beteendet. Båda grupperna lämnas utan alternativa vägar att hantera sig själva och andra.
Det grundläggande misstaget bakom de flesta kampanjer är antagandet om att mobbning har sitt ursprung inne i barnens huvud – så är inte fallet. Visst har barn en förmåga att vara både grymma och elaka mot varandra men huruvida det blir så eller inte, avgörs helt och hållet av de vuxnas ledarskap.
På precis samma sätt speglar vuxenmobbning på arbetsplatsen kvaliteten på ledarskapet. Vi vet genom klinisk erfarenhet att det på skolor med mycket mobbning mellan barnen också förekommer mobbning mellan lärarna. Den enda skillnaden är att intelligenta vuxna hittar så subtila sätt att trycka ner varandra att de kan vara svårare att bevisa att mobbning förekommit. Mobbning är en reaktion på dysfunktionella sociala system inom organisationer och institutioner.
Den viktigaste ledaren i skolan är rektor. Rektors ledarskapsstil, värderingar och principer avspeglas hos de flesta lärarna. Föräldrarna är också viktiga; dels genom sättet på vilket de uppfostrar sina barn men också genom hur de upplever att skolan väljer att bjuda in dem: blir de erbjudna att spela en konstruktiv roll eller kallas de mest in när det är dags att tillrättavisa barnen.
En institution där mobbningen överstiger någon slags genomsnittsnivå har verkliga ledarproblem och står inför allvarliga utmaningar. För att förändra/förebygga en icke-önskvärd kultur i en skola måste utgångspunkten vara att etablera en maximalt konstruktiv atmosfär bland lärarna. Ofta behöver de uppdatera sina kunskaper i utvecklings- och socialpsykologi och få adekvat ledarskapsträning. Båda dessa områden är eftersatta inom lärarutbildningen
Nästa steg är en slags filosofisk övning, vilket är något helt annat än en moralisk föreläsning. Övning måste genomföras under det första skolårets inledande månad och tar cirka 50 minuter. Fråga varje barn: Vad är en god vän? – lyssna på svaren utan att kommentera eller värdera och låt barnen prata med varandra i smågrupper (viktigt att blanda pojkar och flickor). Avslutningsvis kan läraren summera på ”svarta tavlan” och försäkra sig om att alla kollegor och föräldrar informeras och uppmuntras att fortsätta pratet.
Den här övningen bör upprepas åtminstone en gång om året och nu med ytterligare en fråga på dagordningen: Är det någon av er som har varit med om någonting obehagligt/dåligt tillsammans med något annat barn – vad hände och hur kände du dig? Barn svarar på frågan utan rädsla om de tidigare upplevt att läraren kan hantera sådant utan att moralisera, tillrättavisa eller dela ut straff.
Barnens upplevelse av att känna sig trygga och värdefulla är av yttersta vikt när de vill ta upp något som ligger utanför det som står på schemat. Skolor som strävar efter att skapa en dialogbaserad kultur lyckas bättre i det här avseendet. Följande exempel kan betraktas som ett extraordinärt och mycket modigt agerande av ett exceptionellt barn. I själva verket hade hennes initiativ inte varit möjligt utan mycket hängivna ansträngningar från alla vuxna. Hon hade tänkt tanken men aldrig vågat uttala den. En mycket näringsriktig mylla gjorde det möjligt för henne att växa och blomma.
En 8-årig dansk flicka bad sin lärare om tillåtelse att få tala inför klassen. Hon ville berätta om något personligt. Läraren föreslog att hon skulle stå kvar vid sin plats men hon framhöll att hon ville se alla klasskamraterna i ansiktet.
”Jag vill berätta något viktigt. En av pojkarna i den här klassen har svårt att lära sig och en del av er retar och mobbar honom för det. Det sårar honom och gör honom olycklig. Jag tycker att det är fel och vill att de ska sluta med det.”
Klasskamraterna applåderade och samma kväll ringde lärare till flickans föräldrar och berättade vad flickan hade gjort och att hon kunde känna sig stolt över sin dotter. Mamman la ut berättelsen på Facebook och fick hundratals ”likes” under natten. Nästa dag var mor och dotter på morgon-TV och under några veckor fick händelsen stor publicitet och diskuterades ii hundratals klassrum och tusentals familjer.
Flickan själv kände sig lite obekväm med alla dessa vuxna som ville berömma henne och utnämna henne till nationalhjältinna. Hon sa, ”Jag sa bara vad alla mina vänner tänker. Jag tyckte bara synd om pojken”
Ett antal intervjuer med hennes lärare visade klart och tydligt att alla lärare, under ett par år, hade arbetet mycket hängivet för att skapa en kultur och en miljö som gjorde det möjligt för flickan att ställa sig upp och uttrycka det hon var berörd av, utan oro för att själv bli mobbad. Barn har empati och insikt. De kan skilja på rätt och fel och de behöver ansvariga vuxna för att skapa en god atmosfär.
De viktigaste vuxna ställs inför en stor utmaning: Hur kan vi understödja utvecklingen av en god självkänsla hos det här barnet? Både lärare och föräldrar har en tendens att blanda ihop självkänsla och självförtroende eftersom de helt enkelt inte har tillräcklig mycket ”know-how” för att kunna stötta sina barn/elever. De bör uppmuntras att lära sig.
En skola är ett mänskligt system precis som en familj. Båda systemen möter barn som provocerar och utmanar med sitt beteende och båda har en lång tradition av att straffa oönskade beteenden. Sen mer än en generation tillbaka vet vi att merparten av dessa beteenden är reaktioner på dysfunktionella system och att vi som föräldrar och lärare kan tacka ja till barnens inbjudan om att förbättra systemet. Det är inte längre moraliskt försvarbart att individualisera ett fenomen som mobbning. Mobbning är ingens fel.
Text av Jesper Juul
Översättning: Kerstin Svart Eriksson
