Barnet nekar att somna utan att bli ammat. Men föräldrarnas behov och önskningar harmonierar inte alltid med barnets. Av Jesper Juul
Fråga:
Min dotter är sex månader, och när hon skall sova på kvällen, har jag nästan undantagslöst ammat henne till sömns. Det tar mellan 30 och 90 minuter. Hon sover i samma säng som jag, och jag ammar henne 3-4 gånger under natten i halvsovande tillstånd. Nu är jag upptagen av tankar om att det kan vara skadligt för henne på lång sikt. Är det bättre och sundare för henne att vara vaken varje gång hon äter? Min dotter använder inte napp, och jag tänker att bröstet betyder så mycket mer för henne (och mig) än bara mat.
Jag har dessutom lust att få litet mer vuxentid på kvällen. Jag vill gärna kunna lägga henne att sova, och att hon får uppleva att det är fint att lägga sig och somna. Vårt sovrum är vägg i vägg med vardagsrummet, dörren står alltid öppen. Så vi kan höra varandra.
Den viktigaste orsaken till denna fråga är att jag är bekymrad för om det jag gör är bra för henne. Jag har prövat att lägga henne efter amning på sängkanten. Några gånger har det gått bra, men hon är inte nöjd, och det är ingen bra avslutning på dagen. Igår prövade jag det, och hon blev allteftersom väldigt arg. Jag la mig ned vid sidan om, höll om henne och småpratade med henne. Hon grät i över 30 minuter. Jag berättade för henne att jag trodde det var bra för henne att lära sig att somna utan bröstet i munnen, att jag längtar till hon somnar på egen hand, att jag vet att hon vill bli ammad, och att hon är arg för att jag vill något annat. Det slutade med att min man kom in och tog henne, jag tror egentligen att jag gått för långt, vi krånglade och det blev så dumt. Vi var väl båda litet ängsliga, tänker jag. Det slutade med försoning.
Jag är naturligtvis rädd för att skada henne, om jag förlänger det för mycket, hon är ju ännu så liten…?
Hur upplever hon det när jag säger nej till att amma henne?
Jag hoppas du kan ge mig ett råd.
Jespers svar:Det finns två saker man kan säga om små barn och sömn. Det första är att barn på samma sätt som vuxna gärna vill sova när de är sömniga, och det andra är att de är vanedjur.
Det faktum att de är vanedjur är inte känslomässigt, utan snarare sättet som deras hjärna utvecklas på. Det utvecklas mönster, förbindelser i hjärnan som absolut kan ändras, men inte utan frustration.
Du har börjat amma henne i sömnen, och allt annat frustrerar henne. Prova att se det från hennes synvinkel: ”Hela mitt liv har jag blivit ammad i sömnen! Vad sker nu?” Fast sådan är barndomen – full av lärandeprocesser och påföljande frustrationer. Därför bör du nog fortast möjligt glömma drömmen om att hon aldrig kommer att bli arg och säga emot.
De så kallade experternas skiftande råd om vad som är rätt och fel är det också klokt att glömma. Det är fullt möjligt att ge konkreta råd till föräldrar om en bättre praxis, men då bör råden vara skräddarsydda. Det enda en expert kan säga med gott samvete, är att barn mår gott av sömn, och att det är föräldrarnas uppgift att detta behov tillgodoses de två första levnadsåren – på ett sätt som både barn och föräldrar kan leva med. När det sedan fungerar kommer det alltid uppstå avvikelser, som man varken bör kritisera barnet eller föräldrarna för. Allt annat är halvreligiösa meningar, som skiftar med vinden. Jag möter föräldrar i 13 länder. Det finns hundratals goda och lyckade sätt att tackla fenomenet sömn på, allt från femåringen som sover tillsammans med föräldrarna, till den fyra månader gamla babyn som sover ensam.
Slutsatsen är att barn i stort sett anpassar sig det de utsätts för, men att en förändring innebär osäkerhet och frustration, som ingen kan bespara barnen.
Detta gäller naturligtvis också den dagen du skall sluta amma henne. Hon är allt för ung för att veta något om föräldrarnas behov, behov som också bör tas om hand. Hennes upplevelse är att hon är världens absoluta centrum, och det är den upplevelsen som gradvis skall ändra sig från barnet är ca 18 månader gammalt. Om du vill sluta med amningen för att du skall tillbaka till jobbet, kan du vara tämligen säker på att det inte passar henne. Därför ska du göra det du gjorde föregående kväll, berätta för henne om det som skall ske och acceptera hennes reaktion.
Du måste lära dig att leva med hennes frustration. Du får trösta dig med att hon får allt hon behöver, men inte alltid det hon önskar.
Nyckelordet är gott samvete. Ju mer du känner dig trygg i att din dotter får det hon behöver, desto lättare är det för dig att förstå hennes behov. Gör du det med skuldkänsla eller rädsla för konflikt, blir samspelet mellan er bara en lång rad med konflikter. (Läs eventuellt min bok: ”Konsten att säga nej – med gott samvete”.)
Du är inte den enda mamman i världen som har svårighet skilja på dina egna behov från barnets behov. Det viktigaste är att du undan för undan lär dig att känna igen skillnaden. Här kan din man sannerligen vara ett gott stöd och en samtalspartner, så länge det inte slutar med att ni argumenterar om rätt och fel.
Lycka till!
