Barnets bästa vid äktenskapsskillnad

En minihandbok för föräldrar och deras terapeuter

Denna lilla handbok kallar en spade för en spade, så känsliga själar eller folk med en förkärlek för politisk korrekthet ska nog inte läsa vidare. Tillsammans med barnpsykiatern Mogens A. Lund och hans fru adjunkt och socialrådgivare (socionom. övers. anm.) Lis Keiser var jag och en del andra fackfolk med till att forma vägen för länens rådgivning angående par i skilsmässa. Detta är snart 40 år sedan. Jag kan nu tillsammans med en mängd andra föräldrar konstatera att denna typ av rådgivning inte har fungerat, med tanke på de mycket svåra och konfliktfyllda skilsmässorna. Detta beror delvis på att rådgivarna inte gjorde sina röster hörda genom att lägga fram sin erfarenhet på bordet, så här kommer min.

Barnets bästa

Uttrycket ”barnets bästa” är ett gammalt uttryck från lagstiftningen vars betydelse aldrig blivit ordentligt definierat och utrett vad det egentligen rymmer. Idag används och missbrukas begreppet av många föräldrar som inte alltid vet vad de talar om, även om de menar väl. Det blir oftast använt av föräldrar som ett basebollträ vilken de slår varandra i huvudet med och därmed är ”barnets bästa” både sviket och hotat.

I bred bemärkelse betyder barnets bästa följande:

De relationer och levnadsvillkor vilka är optimala för barnets välbefinnande och vidare utveckling som människa och samhällsmedborgare. 

Och det finns all anledning att lägga så mycket vikt vid detta som överhuvudtaget är möjligt.

Vad skadar barn?

Många föräldrar frågar sig om en skilsmässa (fredlig eller konfliktfylld)skadar barn. ”Skadar” är ett till ord som används och missbrukas om vartannat. Snart kommer min uppfattning av vad det vill säga att skada ett barn. Först är det dock viktigt att skilja på två typer av själslig smärta.

• Den känslomässiga smärtan som alltid är en del av livet och ofta dominerar barns liv genom skilsmässoprocessen. Det rör sig först och främst om sorg, vrede, skam och ångest. Barn tar inte skada av att uppleva dessa känslor, så länge som det finns några vuxna (och barn) som vill dela känslorna med dem och ge dem ett kärleksfullt stöd, när detta görs ökar barnets självkänsla och empati.
• Den existentiella smärtan. Det är ett svårbegripligt ord, men inbegriper de upplevelser och omständigheter som sätter varaktiga sår i vårt sätt att vara människor och medmänniskor, dvs vårt inre och yttre beteende. Det kan vara ångesten för att inleda nära personliga förhållanden – vänskap och kärleksförhållande; det kan vara känslan av att alltid vara skyldig när något negativt inträffar med människor man tycker om; det kan vara en överväldigande känsla av att inte vara lämpad för att få barn; det kan vara en livslång låg självkänsla; en låg empatisk förståelse; en vana att uttrycka centrala känslor våldsamt eller genom självskadebeteende. Det finns som tur är också många upplevelser som sätter konstruktiva existentiella spår.

Min uppfattning av vad som skadar barn, handlar om de existentiella upplevelser som förminskar barns livskraft och livsglädje, vilka helt eller delvis släcker ljuset i deras ögon och gör kroppen ofri. Det påminner om vad som sker med barn vilka är offer för våld, krig, sexuella, verbala övergrepp eller försummelse av deras grundläggande behov. Explosiva och förnedrande skilsmässor som präglas av föräldrarnas maktkamp är helt enkelt traumatiska för de barn som är involverade.

Detta inbegriper också de barn vars föräldrar som slåss om rätten att vara tillsammans med dem eller mest samman med dem. Föräldrar som kränker och sårar varandra, för att de i sin egen inbillning slåss för barnets bästa, förstör just precis deras bästa= deras välbefinnande och utveckling. Det är mycket enkelt: när en eller båda föräldrar sårar den andre, tillfogar de samtidigt deras barn existentiell smärta och därmed skadar de inte bara barnen utan också deras framtida relation till dem – for ever!

Barn älskar båda sina föräldrar ovillkorligen också när en av dem, eller båda två uppför sig på ett sätt som anses vara under vanlig, normal standard. Barns kärlek blir inte mindre av att mamman har varit otrogen, att pappan slår och dricker, att mamman inte håller vad hon avtalat och pappan vad han lovat. Många barn har till och med en tendens att vara mest lojal mot den av föräldrarna som är måltavla för störst mängd av moralisk kritik och fördömande.

Därmed kan vi konstatera att barn är inte är kompetenta att ta ansvar för sitt eget bästa. De ska ses, lyssnas på och deras önskemål ska tas seriöst, men det är föräldrarna som står med ansvaret för att säkra bästa möjliga livskvalitet i ett långsiktigt perspektiv. När föräldrarna varken vet ut eller
in, tar domstol, experter och sociala myndigheter över. Deras beslut håller dock inte alltid måttet och detta är en av anledningarna till att det är bäst för alla inblandade, att föräldrarna åter bör ta på sig ansvaret.

Skuld och ansvar

Oavsett vad som utlöste er skilsmässa och oavsett hur moraliskt skyldig du tycker att den andre parten är, så är det en fundamental realitet, att ni båda är exakt lika ansvariga för att ert förhållande kapsejsade. Skilsmässor är aldrig konsekvensen av en enskild handling, utan beror alltid på hur ni har levt tillsammans sedan starten av förhållandet. Det finns viktiga lärdomar att hitta där, men de överskuggas så länge som ni väljer att sitta i sandlådan och peka finger mot varandra. Så sluta med det och uppför er som vuxna människor. Det är också det bästa ni kan göra för er egen livskvalitet och nya parförhållanden som kanske väntar i framtiden.

Kanske är ni inte alls så vuxna som ni själva trodde. Det är nu det gäller! Era barn har enormt behov av vuxna föräldrar. Om inte detta sker står de ensamma med skulden – den skuld som de ger sig själva, oavsett vad föräldrar och andra vuxna säger. Det är nämligen det barn gör när deras föräldrar varken tar ansvar för sig eller för dem. De kommer bära på ert ansvar för resten av livet och det blir mycket viktigare än eget rum, husvagnssemester, leksaker, hundvalp, häst eller fickpengar. Ingen av er kan bli vuxna på en vecka, men så snart ni börjar, avlastar ni barnet och ni kommer få det bättre med er själva. Reflektera över vilka förebilder ni blir om de en dag själva ska skiljas.

Fråga dig själv

___ Ja, jag anser att det är rimligt att slåss mot mitt ex av hänsyn till barnen.

___ Ja, jag kan se att min kamp inte gagnar barnets bästa.

___ Ja, jag vet det mycket väl, men jag vet inte hur jag ska sluta.

Om du sätter kryss vid första frågan, behöver du inte läsa vidare. Sätter du ditt kryss vid andra eller tredje frågan så…

Be om hjälp!

Det är säkert så att ni inte kan vara i samma rum utan att slåss och anklaga varandra och detta är något ni inte bara kan sluta med från en dag till en annan. Därför är det första vuxna steget att få hjälp till hela familjen – tillsammans. Ni behöver en familjeterapeut som har mod och erfarenhet nog att ställa sig mitt i kaoset tillsammans med er och era barn. En gång, två gånger eller sju gånger, eller tills ni har lärt er att behandla varandra anständigt.

En av de gånger jag själv var terapeut i en sådan situation utbrast pappan plötsligt ”Åh, kan du inte bara behandla mig som en du inte känner för i h…..?” Han menade såklart ”lika väl” som du behandlar någon du inte känner. Man träffar inte familjeterapeuter med detta mod i varje gatuhörn, men be kommunen eller vårdkedjan om förslag eller sök själv på nätet. Var inte rädd för att byta terapeut om ni märker att det inte sker någon utveckling efter ett par gånger. För att detta ska lyckas, ska ni bara vara överens om en sak: att söka hjälp.

Val av terapeut

Val av terapeut avgörs efter följande spelregel: Ni går dit tillsammans två gånger och om den ena av er eller båda två inte känner sig bekväma, säger ni det till terapeuten tredje gången. Om upplevelsen inte ändrar sig under den tredje gången, avslutar ni processen. Det är långt ifrån alltid som kemin mellan terapeut och klienter stämmer, så ingen är skyldig.

När ni väljer terapeut, är det absolut avgörande att det är en som kan tänka sig att prata med er även när barnen är i samma rum. Barnen behöver inte sitta stilla på en stol eller svara på en massa frågor. De kan läsa, spela på en ipad eller leka med lego. Det är en ovärderlig gåva att vara med och bevittna att någon försöker hjälpa ens föräldrar och lätta på den last de bär. Vi upplever ofta att de från en dag till en annan klarar sig mycket bättre i förskolan eller skolan. Omedelbart när barnet upplevt terapeuten som en vuxen, vilken det går att känna tillit till, kommer ni att känna att de närmar sig för att frivilligt dela i processen. Gör de inte det, är det två sätt att komma vidare på:

• Ni kan var och en fråga barnen när ni kommer hem vad det är som känns obekvämt. Ställ en rak fråga: ”Du säger inget i vår terapi. Är det för att du inte känner någon tillit till terapeuten?” Svaret tar ni med nästa gång ni träffar terapeuten.
• Det vore såklart ännu bättre om terapeuten lägger märke till att barnet är tillbakadraget och själv frågar. Det kan ni be han/henne om. En terapeutisk session definieras av alla inblandade, inte bara av terapeuten.

På väg mot framtiden

Det aktuella kriget ni för mot varandra handlar i realiteten om ert gemensamma förflutna och om att få rätt. En gammal graffiti löd så här:

GE UPP HOPPET OCH MÅ BÄTTRE

Ingen får det bättre långsiktigt av att ”få rätt” vad det än innebär och speciellt barn trivs ganska sällan med föräldrar som uppfattas som ”vinnare” eller ”förlorare”. Rättvisa finns helt enkelt inte. Ni har själva en gång i tiden valt varandra som föräldrar och det valet bär ni ansvar för resten av ert liv. Och era barn får leva med det valet resten av sitt liv. Det finns ingen ångerrätt i den här typen av butik.

Om du kan se visdomen i att ge upp hoppet om att få rätt eller att få din vilja, finns det en möjlighet till att hela familjen får det bättre. Om inte, så är det upp till domstolen att avgöra och om detta finns två viktiga saker att observera. Den första är att när juridik möter psykologin så förlorar psykologin varje gång. Den andra är att varken advokater eller domare kan skapa rättvisa. Att släpa era gemensamma mellanvaranden framför en domare är i princip det värsta ni kan göra för era barns bästa – och jag tror att just det, är vad som betyder mest för er.

Lycka till!

Skilsmässa – håll relationen på en respektfull nivå

Redigera det här