Föräldraskap

LÄNK – lyssna på meditationen av Ingegerd Gavelin

Att bli förälder är verkligen att förlora kontrollen! Det blir sällan som man tänkt sig. Det är något av det mest utmanande, meningsfulla och roliga vi gör.

Barn och föräldrar är helt beroende av varandra. Vi delar glädjen och smärtan, och detta gör oss föräldrar sårbara på ett sätt vi inte upplevt sedan vi själva var barn.

Vår inre upplevelse av att vara förälder talas det lite om. Det skrivs spaltmeter om sömn, mat och metoder för barnuppfostran – men de inre tankarna är vi ofta helt ensamma om.

Vi måste hitta vår egen väg som förälder – dels utifrån vår egen person men framförallt utifrån varje enskilt barn. Alla förändringar och utmaningar längs vår resa tillsammans med barnet gör att vi utvecklar en känslighet som med tiden utvecklas till en intuition.

Föräldraskapet påminner oss om vad som är viktigt i livet. Många berättar att de omprövar mycket när de blivit föräldrar. Många funderar på sina föräldrars sätt att leva. Många omprövar sina drömmar.

Föräldraskapet påminner oss om våra egna upplevelser av att vara barn. Positiva minnen för många, men för några människor väcks svåra minnen till liv av föräldraskapet.

Men våra egna barnerfarenheter är inte det viktigaste. Viktigare är att möta varje barns behov och personlighet – så att varje barn blir vår lärare i att vara förälder till just det barnet.

Jag tänker att vi hittar det vi behöver genom att ge oss tid att fundera. Är vi två föräldrar tillsammans behöver vi prata mycket med varann, men vi behöver också fundera var för sig.

Vi behöver vara verkligt uppmärksamma på vårt barn för att förstå vad barnet behöver och mår väl av. Och vi behöver också vara uppmärksamma på oss själva så vi lär känna våra gränser och förstår vad vi själva behöver.

Ju äldre barnet blir, desto mer kan vi förstå barnet med hjälp av vår empati och vår intuition. Ju mer vi förstår barnet, ju mer öppna kan vi vara och ju mer klarsynta blir vi. Vi kan se att ett barns utveckling är ett ständigt prövande där många svårigheter löser upp sig av sig själv. Vi kan möta vårt barn som det är utan att ständigt försöka göra om honom. Vi kan alltmer lita på barnets förmåga att ta hand om sig. Tiden är med oss!

Det här betyder absolut inte att vi alltid är lugna inför allt som händer. Och det behövs inte heller!

Barn behöver levande människor som förebilder, inte experter eller pedagoger. De behöver människor som reagerar och gör misstag, som inte alltid är rättvisa eller förstående. De behöver träna sig att möta människor som tappar tålamodet och människor i kris – hur ska de annars klara sig ute i världen?

Den gamle engelske barnläkaren och barnpsykoanalytikern DW Winnicott lärde oss att barn inte har nytta av perfekta föräldrar. Då lär de sig inte så mycket. Det räcker med ”tillräckligt bra föräldrar” och icke-dömande föräldrar – därför att vi människor växer bäst när vi inte blir dömda.

Allt detta tal om föräldraskap kan bli verkligt stressande för många. Vi är ju viktiga, som trygghet, förebild och guide i livet. Barndomen påverkar hur barnet ser på sig själv och världen.

Vi har ofta som mål att våra barn ska bli självständiga människor. Men vägen dit går genom beroende. Vi kan vi inte hjälpa barn bli trygga vuxna utan att de är djupt beroende, anknutna, till oss under många år. Det kan kännas skrämmande för många.

Men vi har tid på oss! Vi har tid att göra misstag, fundera och prova nytt. Vi har hela barnets barndom och ungdomstid på oss. Barnet är vår guide och hjälper oss att se vad som är verkligt viktigt just nu. Vi mognar tillsammans, barn och föräldrar.

Vi kan till exempel upptäcka att vi bär med oss familjeteman som vi vill ompröva. Det kan t ex handla om att duktighet, lydighet eller prestation varit viktigast i vår ursprungsfamilj. Det kan handla om att vi lärt oss att man alltid ska vara lojal med sin familj och att konflikter alltid är något ont.

Vi kanske upptäcker att vi lätt dras med av automatiska tankar, känslor och handlingsmönster som inte är bra för oss. Vi behöver kanske öva oss i att bryta dem.

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

När vi utgår från icke-dömande uppmärksamhet kan vi se barnet som det är och då har vi större chans att se vad som behövs. Då kan vi välja.

Både våra tankar och känslor lugnas av vänlig uppmärksamhet. De är ju bara tankar och känslor, inte verkligheten. ”Nu tänker jag såhär. Jag får den tanken rätt ofta – men den är inte sanningen.” ”Nu kommer den känslan, den känner jag igen – men den är kanske inte sann.”

Med hjälp av mindfulness kan man skapa ett litet mellanrum mellan sig och sina tankar och känslor, så att man ser dem med lite distans. Då har man också lättare att svara på dem, i stället för att blint reagera.

Men för att detta ska bli användbart, är det bra att man tränar när det ”är lugnt”. Om vi är vana vid att i stunden skapa det lilla avståndet så att vi iakttar oss själva med vänlighet, är det mycket lättare att ta till när det verkligen behövs.

Självmedkänsla är bra att ha ibland. När vi kritiserar och dömer oss själva reagerar vi med kroppens kamp-flykt-system. När vi är vänliga mot oss själva berörs omsorgssystemet i våra kroppar. Vi kan lugna oss genom vår egen kropp, till exempel genom att andas djupt och lugnt. Eller kanske lägga handen mot kinden eller bröstet. Också detta är bra att träna i lugna stunder, t ex regelbundet på väg till jobbet eller innan man somnar.

Och när vi tar hand om oss själva visar vi barnet att vi människor kan ta hand om oss själva. . När vi berättar hur vi tänker och känner, visar vi barnen att det är möjligt att lugna sig själv.

Barns egenvärde

LÄNK – Lyssna på meditationen av Ingegerd Gavelin

Temat Barns egenvärde handlar om att våra barn är egna individer som har rätt att vara den de är och uttrycka sig själv.

Det betyder att de har rätt att inte vara som vi vill att de ska vara. De varken kan eller ska uppfylla våra ambitioner och drömmar.

Barn har tidigt sina egna tankar och känslor, och visar dem med sin kropp och sina ord. Om barn känner att de duger som de är, känner de sig värdefulla och det är en fantastiskt bra grund för att utvecklas.

Men detta betyder inte att vi inte ska påverka våra barn eller att de utvecklas bäst helt i ”frihet”. Barn har ingen nytta av att bli behandlade som små gudar eller att få göra vad som helst. Vi behöver lära dem mycket genom deras uppväxt och de behöver vår hjälp och ledning för att kunna fungera bland människor. De behöver också vuxnas stöd för att lära känna sig själva och andra människor.

Vuxna är ansvariga för barn och det är alltid en ojämlik relation. Vi vuxna har makten och måste hantera den med varsamhet och värme. Den som har makten måste vara mycket snäll!

När vi respekterar barnets egenvärde lär vi dem att respektera andras. När vi säger till dem ”nu vill jag att vi gör såhär” hjälper vi dem att förstå andra människors egenvärde. Och det är föräldrarnas egenvärde som de lär sig förstå och hantera först. När vi visar våra barn att vårt egenvärde är viktigt, visar vi dem att man inte ska slarva bort vem man är som människa.

I Myla och Jon Kabat Zinns bok Everyday Blessings finns en berättelse om ett barn som inte vill bli fastspänd i sin bilstol. Är det ”bara trots” som vi ska hantera – eller är det ett barn som vill kunna se molnen? Och vad betyder det i så fall?

När vi människor uppmuntras till och hittar vårt egenvärde känner vi oss värdefulla. Många av oss vuxna har inte fått uppleva det utan kämpat hela vårt liv för att försöka passa in. Vi har kämpat för att bli älskade och förstådda och ibland försökt med prestationer eller andra tricks för att duga. För den som inte själv inte blivit respekterad är det inte helt enkelt att möta barnet med respekt.

Att ”göra rum inuti” för ett barn är att försöka se bakom ytan. Att försöka förstå och att visa intresse för barnet.

Detta är alltid svårare med vissa barn, särskilt de barn som är olika oss själva. En stor utmaning för alla föräldrar!

Vi behöver ha närhet till vårt eget egenvärde för att klara detta. Vi behöver veta vem vi är och vad vi vill. Så, om inte förr, blir vår egen upplevelse av vårt värde utmanat i kontakten med barnet. Till exempel en skrikande treåring som inte vill ha på sig stövlar. Kan du möta din treåring med respekt för hans känslor?

 

Hur ser barnets ”egna väg” ut i olika åldrar och hur kan vi möta den?

När vi har ett spädbarn är det bra att tänka på att vi är barnets första möte med världen. Vi behöver visa att vi och världen vill hjälpa henne och ta ansvar för henne. Hon har en plats hos oss och hon hör till. När vi bär henne och försöker trösta henne och möta det hon behöver, känner hon vår önskan och blir tryggare.

Ett lite större barn ger sig iväg på egna utflykter och behöver en trygg hamn att komma tillbaka till. Han mår väl av att se att vi gläds åt hans nyfikenhet och uppmuntrar honom att utforska världen.

Men han mår också väl av att vi säger nej ibland och alltid har ett öga på honom så att han kan känna sig trygg. Man brukar säga att det är bra om föräldrar ”sitter och fikar med ögon i nacken”, att de tar hand om sig själva lite men samtidigt bryr sig om sitt barn.

Om vi är alltför oroliga för barnet visar vi honom att världen är farlig och också att vi inte litar på honom.

Ett skolbarn behöver att vi följer och stöder henne men ibland på ännu lite mer avstånd.

Vi kan nu inte längre veta riktigt allt som händer henne. Vi måste visa henne förståelse för att hon vill utforska världen utan att vi är med och att det innebär att hon möter svårigheter ibland. Vi måste acceptera att andra vuxna och kompisar blir viktiga för henne, kanske även sådana vi inte riktigt tycker om.

Vi måste visa henne att hon kan berätta allt vad som händer för oss, så att hon inte blir ensam med sina svårigheter. Vi måste kunna säga nej ibland, men vårt nej måste vara respektfullt och begripligt för barnet.

Tonåringen mår väl av att vi är intresserade av det som händer honom men också låter honom ha mycket för sig själv. Ju mer vi intresserar oss för hans funderingar, desto mer kommer han att berätta för oss.

Vi behöver se lite bakom hans val och försöka förstå dem – och säga nej om han riskerar att hamna i farligheter. Tonåringen ser ofta i svart-vitt och behöver samtala med vuxna och jämnåriga för att få nyanser. Men för att det ska fungera behöver du lyssna mycket på tonåringens tankar. Han behöver träna sig i att förklara sig, inte att försvara sig. Och ibland behöver han bara få vara ifred.

När vi har ett vuxet barn behövs också vår respekt. Vi har fortfarande en stor makt i vårt barns liv, större än vad vi ibland anar. Vi ska uppmuntra vuxenheten, och vi kan också visa förståelse för att vårt vuxna barn behöver få känna sig trygg hos oss ibland.

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp? 

Det är i stunden vi kan se vad som behövs – om vi är där. Vi behöver vara närvarande. I närvaron växer vår intuition. Det räcker inte att tänka – känsla och empati behövs också.

Närvaron tränas i meditationer och i yoga. När vi är vana vid att andas lugnt och vara i vår kropp, är det lättare att ta sig till närvaron när den behövs.

När vi i meditationerna funderar över barnet och försöker ”skapa ett större rum” för barnet inom oss, gör vi det möjligt att se barnets egenvärde från fler håll. Vi ser bakom ytan. Då kanske vi ser flera nyanser av barnet och kanske kan förstå bättre.

Människor förändras och växer hela tiden. När vi gör rum också för barnens växande kan de visa sig som de verkligen är. Då kan de också finna sin egen väg – bådadera är nödvändiga för att bli vuxen. Det mesta av det ser vi kanske när de är i tonåren, men detta börjar redan hos det lilla lilla barnet.

När vi ser och uppmuntrar barnets egenvärde, ökar barnets möjlighet att se det själv. Och då mognar barnet. Då kan barnet i lugn och ro träna sig att säga nej, till exempel att kunna stå emot det som inte är bra. Då lär barnet känna sig själv och kan alltmer förstå sig själv.

Empati

LÄNK – Lyssna på meditationen av Ingegerd Gavelin

Empati är förmåga till inkännande, att kunna förnimma och sätta sig in i en annan människas känslor. Vi föds alla med denna förmåga. Barn är tidigt uppmärksamma på andra barns och sina föräldrars känslor.

Genom våra egna känslor kan vi förstå barnets. Om barnet får utveckla och förstå sina egna känslor, förstår det med tiden även andra människor.

Vad är en känsla? Känslor är som signaler från mig själv till mig själv. De ger oss värdefull information om oss själva – så därför har alla känslor sitt värde.

Känslorna kommer och går. En del är kraftfulla, starka och betydelsefulla och ger oss signaler om vad som är viktigt. En del är känslovirvlar som inte har så stor betydelse.

Alla känslor förändras. Både stor känslomässig smärta och kroppslig smärta brukar förnimmas som vågor som kommer och går.

När vi ser på känslor med öppenhet och vänlighet, ger vi dem ett större rum. Vi kan se på dem på ett respektfullt vis: Så här känns det nu. Så kan vi också få syn på annat hos känslan – hur den känns, vad den hör ihop med, vad den påminner oss om. Ibland kan man se att det är en viktig känsla, ibland att vi inte alltid ska följa den.

Men viktigt är att se känslan just som en känsla, bara en känsla. Du är inte dina känslor. Känslor är inte heller verkligheten. Ibland kan de leda oss vilse.

Vad önskade du mest från dina föräldrar när du var barn? Vilka ord/bilder kommer för dig vid den frågan?

Ofta när jag frågat så, har jag fått svaret: – Jag önskar att jag blivit accepterad som den jag var. Eller: – Jag önskade vänlighet, värme, förståelse, respekt, trygghet.

Allt det dessa människor önskade kommer ur empati, ur förmågan och önskan att förstå barnet.

Föräldrars empati innebär att de försöker se något ur barnets synvinkel. Att försöka förstå hur barnet tänker – och vad barnet förstår, utifrån sin ålder.

Det är lätt att visa empati mot någon liten som gjort sig illa, men betydligt svårare mot någon som sparkar oss och säger fula ord. Ett annat exempel är när vi vill olika – ibland får vi nästan ta till en ”viljemässig empati”.

Om vi besvarar och möter barns känslor, kan barnen själva ta sina känslor på allvar och använda dem. Detta gör i sin tur att vi kan se vad som är tufft för barnen.

Vi kan inte skydda våra barn mot lidande – men vi kan hjälpa dem att hantera det. Vi kan inte heller skydda oss själva från barnets lidande, kanske det allra svåraste för föräldrar.

Det vi kan lära dem är att deras känslor räknas och att vi står ut med dem. Att de kan lita på att vuxna är med dem när de har det svårt, och att de tryggt kan visa sina känslor för oss. Till det hör också att det är tryggt för barnen att be om det de vill ha – även om de inte alltid får som de vill.

Ibland sårar våra barn oss och då ställs vi verkligen på prov. De kanske avvisar oss eller gör något som vi upplever som fientligt. Då är det bra om vi inte låter våra sårade känslor ställa sig mellan oss och barnet. Barn behöver att vi finns kvar för dom hur det än är. Det är alltid föräldrars ansvar att återuppbygga och förbättra relationen – det mäktar inte ett barn med.

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Det är svårt att visa och känna empati med våra barn om vi är mentalt frånvarande. Vi behöver vara uppmärksamma på dem och se dem i alla deras nyanser.

Om vi har tränat oss att stanna upp, andas djupt och släppa taget om våra egna reaktioner en stund, är det lättare att lyssna på sitt barn utan att värdera eller döma. Bara vara tillsammans med barnet.

Vi behöver också vara uppmärksam på våra egna tankar och känslor, vara empatiska mot oss själva. Då kan vi ändra våra automatiska tankar och känslor och bli mer stödjande för barnet. Kanske innebär det att vi ibland tar ett steg tillbaka och låter barnet klara ut en svårighet på egen hand, så att det kan lära sig av sin egen erfarenhet. Vi kan behöva träna oss i att stå ut med barnens känslor, till exempel ledsenhet och ilska.

När vi är mer närvarande, kan vi välja att tala eller vara tysta. Vi kan vänta in barnet och visa att vi litar på deras egen förmåga.

Det här kan ingen lära ut, vi måste hitta denna empatiska förmåga inuti oss själva. Vi har den alla!

Acceptans

LÄNK – Lyssna på meditationen av Ingegerd Gavelin

Acceptans betyder att se något precis som det är. Inte att gilla läget eller gå med på något. Bara att se det som det är.

Det är som det är, antingen vi vill det eller inte. Hur gärna vi än skulle vilja att det är på ett annat sätt, är det såhär det är.

Det handlar om att kunna vara nära barnet hur det än är, för att kunna se det som händer på nya sätt och kanske hitta nya möjligheter. Och framförallt för att barnet ska känna att det är OK att vara som det är.

Man lägger ofta mycket energi kring att inte acceptera: – Om han ändå kunde ta ansvar för sina läxor! – Andra barn i den åldern klarar ju det! – Om hon ändå kunde komma ihåg att skicka med vantarna till förskolan! 

Och så går tankarna runt runt i samma banor.

Acceptansen handlar inte om resignation, liknöjdhet eller passivitet. I stället hjälper den oss att bli fri att välja hur vi kan förhålla oss till det som händer. Om vi ska göra något eller inte göra något. Om vi ska försöka förändra något eller släppa taget.

Det som har hänt har redan hänt. Nästa ögonblick kräver något nytt. Acceptansen kan hjälpa oss att vara mer uppmärksamma på vad som händer. Vi kan bli mer nyfikna på barnets tankar och känslor och därmed mindre dömande.

Och vi kan också bli mer uppmärksamma på vår egen känsla så att vi kan vara mindre dömande mot oss själva.

Vi fastnar lätt i att se saker på ett sätt, ofta genom att vi reagerar automatiskt och inte ger oss tid att utforska våra tankar. Ofta reagerar vi ur rädsla eller andra starka känslor. Väldigt ofta reagerar föräldrar med tankar om vad andra människor skulle säga om det som händer.

Vi reagerar ofta i mönster som är så vanliga för oss att vi inte ser dem. Och ju starkare vi reagerar, desto mer hamnar vi i tunnelseende: Vi hittar inga utvägar.

Men allt som händer kan ses på många sätt. Hur vi ser avgör vad vi väljer att göra.

Till exempel ett barn som skriker. Tänker vi att hen försöker manipulera oss – eller ser vi barnets rädsla, ilska eller förtvivlan?

Idag talar vi mycket om barns problembeteende. Det kan till exempel vara barn som inte gör som vi vill, som är slarviga eller som ofta hamnar i konflikter.

Det kan vara ett litet barn som ständigt plockar och river i skåp och bokhyllor. Vi kan beskriva det som olydnad: – ”Han vet ju att han inte får!” Vi kan också beskriva det som nyfikenhet och upptäckarglädje – och plocka undan det som inte tål att plockas fram.

Om vi tänker att barnet har ett problembeteende blir våra föräldrareaktioner ofta oro, hjälplöshet, vrede och kanske skam inför andra föräldrar. Vi tänker att barnet manipulerar oss och känner det som en attack på vår auktoritet. Då känner vi oss ännu mer arga, hjälplösa och kanske desperata. Vi kanske ger barnet ett straff utan att försöka förstå varför barnet gör så. Allt detta bygger mer distans mellan förälder och barn och barnet upplever oss som dömande.

Vad kan vi göra i stället? Vi kan försöka vara öppna och se under ytan, under barnets beteende. Vad kan det handla om? Då skapar vi ett större rum för barnet inuti oss. Och det kan i sin tur ge oss ledtrådar så vi kan möta barnet med större förståelse och större nyfikenhet.

Vi kan se med acceptans på oss själva och det som hänt. ”Nu är det som det är.” Vi kan kanske andas djupt och testa att för en stund vara totalt närvarande. Vi kan försöka ha tillit till barnets och våra egna reaktioner – utan att värdera. De är alltid meningsfulla på något sätt.

Vi kan också upptäcka våra egna behov av trygghet och av att inte vara rädd. Utifrån det kan vi också se mer och förstå mer.

Hur vi agerar –med empati eller dömande – har stor betydelse för vår relation. Det handlar om att antingen bygga tillit eller att bygga murar.

Ibland behöver barnet oss för att kunna bli lugna i en upprörd situation. När vi är med barnet i det akuta skedet utan att gå igång i känsloutbrott är vi till stor hjälp. Barnet kan låna vårt lugn. Sedan kan vi mötas och hjälpas åt. Men du – vad var det som hände? Vet du vad som gjorde dig så arg? Eller var du mest ledsen?

Barn behöver hjälp att förstå sig själva – varför är jag så arg? Är någon dum mot mig? Är jag hungrig, trött, ledsen? Vad hjälper mig när jag mår såhär? Det är verkligen livskunskap att få hjälp med sina reaktioner utan att bli dömd.

Naturligtvis blir vi vuxna arga och orättvisa ibland – barn behöver inte perfekta föräldrar. Men vi kan återställa relationen, be om förlåtelse, förklara vad som hände oss. Barn kan ofta förstå – de vet ju precis hur arg och ledsen man kan bli! Vi ska inte säga till barnet att vi aldrig ska bli så arga igen, för det kan vi inte lova. Men vi kan säga att vi ska försöka ta hand om vår ilska på ett annat sätt – och det kan öppna för fina samtal om vad man kan göra när man är riktigt riktigt arg.

Varje barn måste hitta sin väg i livet, kanske inte alltid den vi vill. De behöver känna sig älskade och värdefulla hur det än är. Inte bara när de är glada och behändiga utan också för sina svåraste sidor.

När man är accepterad för hela sig, även när man minst av allt är lyckad, kan man växa och mogna.

Acceptans är inte att vara naiv och passiv. Vi måste ofta säga nej till våra barn. Men om vi dömer dem bygger vi en mur mellan dem och oss och förlorar därmed en möjlighet att stödja dem.

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Egen träning i mindfulness är till stor hjälp. Om vi är vana vid de djupa andetagen och att se på våra tankar och känslor med en anings distans, har vi mycket lättare att ta till det i akuta situationer. Vi kan lugna oss själva genom andningen och då har vi större chans att komma ur våra egna låsningar. Då öppnar sig mer möjligheter.

När vi med hjälp av meditationer skapar ett större rum för barnets och våra egna reaktioner, är det lättare att möta dem med acceptans.

Känslor

LÄNK – Lyssna på meditationen av Ingegerd Gavelin

Föräldraskap är mycket känslosamt. Där ryms starka känslor av glädje och stolthet, men också ilska, oro och sorg. Ofta blandade och ibland svåra att förstå.

Så är det för att föräldraskapet tangerar så viktiga saker i våra liv: Våra innersta önskningar, och allt som väcks av barnet – vår egen bakgrund och vårt ansvar. Glädjen – den djupa, svårfångade glädjen. Rädslan att inte hålla måttet, att barnet ska få det svårt för att jag inte räcker till. Skammen att barnet visar upp mig som en bristfällig förälder. Ilskan, som ibland kommer som en blixt.

Vi vuxna smittas av barnets känslor. Våra känslor kan förvåna i sin kraft – varför blir jag så arg? Varför blir jag så orolig? Jag orkar inte känna så mycket!

Och barnet väcker våra minnen från vår egen barndom eller tonårstid. Ibland är det till verkligt stor hjälp – vi kan förstå hur barnet känner. Men för många är det tvärtom. Minnena väcker rädsla, vanmakt, sorg eller andra tunga känslor. Det kommer ord ur vår mun som vi inte hört sen vi var barn. Vi känner oss som hjälplösa offer och har svårt att lämna förtrollningen vi hamnar i. Om detta har jag haft många, många samtal med föräldrar.

När vi kan se våra känslor med vänlighet och acceptans, kan vi också förstå oss själva. Det är lugnande och tröstande i sig:

• Nu är jag så arrrrg, jag blir tokig! Såhär känner jag just nu, det är en känsla som ofta kommer – när jag är trött, när jag är stressad, när mitt barn inte gör som jag vill.
• Men ilskan säger inte sanningen – det är en känsla i den här stunden. En annan stund kan allt kännas annorlunda. Det får vara så.
• Jag är inte en hopplös och omöjlig förälder för det. Jag får andas lugnt några gånger. Det är en känsla, bara en känsla. De flesta föräldrar känner såhär ibland. Nu får jag ta hand om mig själv litegrann så jag kan lugna mig själv.

Känslorna ÄR. Dom är varken bra eller dåliga, dom bara finns där. Dom är signaler från oss själva till oss själva. – Nu är det bra! – Nu är det hemskt! – Nu är jag sååå glad!

Vi behöver våra känslor för att förstå vad som är viktigt för oss: Vår glädje för att söka mer glädje. Vår vrede för att förstå att något gör oss illa. Vår ledsnad för att förstå vad vi längtar efter eller sörjer. Våra gamla barnkänslor för att kunna välja att börja om i stunden. Och för att lättare förstå vårt barn. 

Det är hur vi använder och förstår känslorna som avgör om dom är till hjälp för oss. Och det måste vi också lära barnen.

Några av oss dras väldigt lätt med i våra känslor. De behöver öva sig på att hålla distansen till dem så att känslorna inte helt får styra livet. Några av oss har svårt att nå kontakt med sina känslor. De behöver öva sig på att känna mer och tro på sin känsla.

 

Om barns känslor 

Barn föds med starka känslor och onyanserade känslor. Det är svart och vitt, av och på. Hungrig – mätt. Nöjd – onöjd. Rädd – trygg. Det lilla barnet visar sina känslor för alla – skrik och förtjusta gurgel, nyfikna ögon eller bortvända. Vissa barn är mer temperamentsfulla än andra – så är det bara.

Hela barndomen igenom försöker barnet lära sig använda sina känslor: Förstå dem, nyansera dem, uttrycka dem. Och vi vuxna , framförallt föräldrar, är deras förebilder och lärare i detta. Mest i det vi gör, men också i det vi säger. Med tiden lär dom sig också av sina kompisar.

När barn känner starka känslor behöver de oss särskilt. De små barnen kan bli rädda för sina känslor. Barnen vill inte alltid komma nära oss när de är som argast, men de mår bra av att veta att vi finns nära, att vi står ut med deras vrede och inte fördömer den. Då kan barnet låna vårt lugn.

Barn behöver förstå vad de olika känslorna innebär. Jag brukar säga att det är bra om man vet om man är arg eller ledsen när man skriker, kanske vid sex års ålder? Att förstå sig själv, att lita på att man har rätt att känna som man gör.

Hur hjälper vi våra barn med deras känslor? Det gör vi genom att

• visa dem att vi vill veta vad de känner
• acceptera deras känslor även om vi tycker att de reagerar fel eller för mycket
• hjälpa dem att uttrycka sig själv
• hjälpa dem att förstå sig själv, genom att vi försöker förstå dem
• visa dem hur man kan göra när man känner något väldigt starkt – till exempel gå till någon vuxen och berätta, hitta sitt eget sätt att söka lugn, göra något meningsfullt av sin känsla.
• hjälpa dem att lugna sig själva om det blir för jobbigt för dem

Att bekräfta barns känslor är ofta väldigt hjälpsamt. När vi måste säga nej till exempel – då kan vi samtidigt visa vänlig förståelse för det barnet vill: ”Ja, jag vet att du så gärna vill följa med Clara hem. Men jag vill inte det nu, jag vill att vi går hem till oss.”

De behöver med tiden också lära sig skilja på känslornas tyngd:

• En del är kraftfulla och starka, betydelsefulla och ger oss signaler om vad som är viktigt
• En del är känslovirvlar som inte har så stor betydelse.
• Alla känslor kommer och går och förändras hela tiden.

Barnet behöver hjälp att reglera sina känslor med tiden, så att de som tonåringar och unga vuxna kan lita på sina känslor men ändå inte låta dem styra sitt liv. Det är en stor och långsiktig uppgift i alla familjer.

Vi vuxna har lite för lätt att förringa barns känslor, ibland till och med skratta åt dem. Det tycker dom intensivt illa om. Och de lär sig ingenting om sig själva – mer än att skämmas för sig själv.

Och varje gång vi visar barnen respekt för det de känner lär de sig självrespekt.

Vi vill så gärna ha glada och nöjda barn. För några föräldrar är varje missnöje från barnet något som måste försvinna eller som måste åtgärdas. Antingen genom att man försöker uppfylla barnets alla önskningar, eller genom att man förbjuder eller förnekar allt negativt barnet gör eller säger.

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

 Vi fastnar lätt i att se saker på ett sätt, alldeles särskilt när vi är upprivna eller stressade. Det hör ibland ihop med tankar och känslor som vi burit med oss länge, ända från barndomen. De är så vanliga för oss att vi inte riktigt märker dem.

Ibland är de bara som tankemönster. Bara tankar som kommer i vissa situationer, som inte riktigt hör ihop med det som händer. Det brukar kallas automatiska tankar.

När det gäller föräldraskap kan det till exempel handla om att vi är rädda att något ska hända vårt barn. Eller att vi är rädda för vad andra ska säga om vårt barn eller vårt föräldraskap. 

Men varje situation är ny, alldeles särskilt med barn som utvecklas hela tiden. Och det är bara i nuet som vi kan välja hur vi vill säga eller göra.

Det är i stunden, just när något händer, vi har chansen att se vidare. Därför är uppmärksamhet i nuet så viktigt.

Vi kan ha nytta av några djupa andetag i stunden – och då är det bra om vi har övat på det innan, i lugna situationer.

När vi möter våra känslor med vänlighet och acceptans blir vi mer bekanta med dem. Då har vi större chans att kunna gå utanför vårt tunnelseende och då kan vi se mer möjligheter.

Det kan vara bra att stanna upp i sin känsla och ”ge den ett större rum”. Att titta på den och fundera på vilka ord som finns i den.

När vi är uppmärksamma på våra känslor och tankar är det lugnande för oss. Det är som om vi skapar ett litet mellanrum mellan oss själva och känslan/tanken– så att vi kan titta på den, vända och vrida på den. Då blir vi inte så överväldigade.

Så mindfulness handlar inte alls bara om meditationer. Minst lika mycket handlar det om att i stunden kunna observera det som är. Ibland behöver vi lugna oss själva. Vi kan göra det med vår kropp – andas några djupa andetag eller gå långsamt. Det kan i sig lugna våra tankar. Och vi kan lugna våra känslor med hjälp av både kropp och tankar.

Att röra sig, gärna utomhus, lugnar oss. Att ge oss tid att välja det vi behöver för att må bra, ger oss en signal om att vi är värda att ha det bra. Att välja bort en del av det som splittrar oss eller upprör oss ger samma signal.

Och barn tycker om att se att vuxna gör det som är bra för dem.

Samma betydelse kan ett samtal med en vänlig människa ha. När vi har satt ord på våra känslor och möter förståelse, kan vi också lättare ta hand om oss själva.

Och då kan vi också lättare hantera känslan. Vi kan se oss själva som i en spegel och fråga oss: vad är verkligt viktigt nu? Kanske har vi ingen aning – men när vi tar ett steg tillbaka kan vi ibland se klarare.

Då kan vi också ge oss själva självmedkänsla och därmed lugna oss själva.

– Nu är det tufft. Nu är jag rädd / ledsen / väldigt arg. Nu behöver jag lugna mig själv. Jag måste vara snäll mot mig själv nu och inte döma mig – annars blir det bara värre.

När vi besvarar och möter barns känslor, kan barnen ta dem på allvar själva och använda dem. Och vi kan se vad som är tufft för dem.

Vi kan inte skydda våra barn mot lidande – men vi kan hjälpa dem att hantera det svåra.

Vi kan inte heller skydda oss själva från lidande.

Ilska

LÄNK – Lyssna på meditationen av Ingegerd Gavelin

En av de vanligaste frågorna jag mötte på föräldramottagningen var:

• Varför är jag så arg?

Många föräldrar blir förskräckta av att barnet kan väcka så mycket vrede, så starka negativa känslor. Det ska ju vara mysigt att vara förälder! Och alla vill vara en snäll, stödjande, generös förälder som alltid vet vad barnet behöver.

Och så står där en tvåochetthalvårig illbatting i hallen och gör en galen! Eller en tonåring som sårar mig så huvudet kokar över. Eller när den egna tröttheten tar över och man håller för hårt i sitt lilla barn för att det ska somna,.

Och så kommer skammen.

Vreden innehåller ofta många känslor. Vi blir arga när vi är rädda, när vi är trötta, när vi är stressade. Vi blir arga när vi känner oss hjälplösa eller oförstådda. Vi blir arga när vi är besvikna. Ren ilska men också hopplöshet, förtvivlan och oro. Vreden kan skydda oss mot andra tunga känslor som skam, självförakt, rädsla och ensamhet.

I grunden är vrede och ilska sunda känslor, som handlar om att försvara vår egen gräns. Till exempel blir vi arga när någon kränker vår integritet, inte tar hänsyn till oss eller sårar oss. När vi inte möter respekt för våra gränser blir vi lätt arga, alldeles särskilt om vi ofta känner oss icke-respekterade. Man kan se ilskan som en signal om att vi känner oss hotade, ett skydd för vår självkänsla. Men ilskan kan i sig orsaka angrepp från andra och så hamnar vi i onda cirklar.

Ofta är det bra att stanna upp i vreden. Vi behöver se vad som finns i den. Det hjälper sällan att försöka mota bort den eller slå på sig själv för att man är arg. Snarare blir man bara ännu argare och börjar tycka så illa om sig själv så man fastnar.

Eller blir det så att man inte står ut med sitt barn som väcker så mycket vrede. Då behöver man hjälp.

Att du får syn på din ilska är första steget till en förändring. Du behöver träna dig att se signalerna innan du blivit för arg. Då kan du ge dig själv en chans att lugna ned dig. Lägg märke till hur det känns i kroppen. Kanske räcker det med ett par djupa andetag. Kanske behöver du skapa ett fysiskt avstånd till situationen. Du kan säga till barnet att du behöver lugna ner dig och gå till ett annat rum. Det kan barn nästan alltid förstå.

När situationen lugnat sig, kan du ge dig tid att tänka efter. Vad finns det för ord i din ilska? Lyssna på dom orden som kommer – dom är oftast sanna. Ta dem på allvar, även om dom känns fåniga och du inte tycker om dom.

Och möt orden med tålamod och stor självmedkänsla.

Föräldrar skäms ofta mycket efter sina vredesutbrott. Det kan vara en skam som leder till självreflektion och möjlighet att agera annorlunda. Men skammen kan också göra att man förnekar att något allvarligt hänt och då är risken stor att situationen upprepas igen och igen. Och att barnets reaktioner inte tas på allvar.

Vad kan man då göra när sådant händer gång på gång? Döm dig inte! Dömandet gör dig ännu mer maktlös och du behöver i stället få fatt i din kraft. Svängningarna mellan vrede och skuld är svåra att balansera. Du behöver se att du inte är mer än människa. Att du har möjlighet att hjälpa dig själv. Om du kan se med acceptans på det som hänt – att det verkligen har hänt och att det inte går att vrida tiden tillbaka – har du också möjlighet att hindra att det upprepas gång på gång. Om du kan acceptera dig själv, i din otillräcklighet, kan du också vara mer empatisk med ditt barn.

En vanlig anledning till ilska är att vi tänjer oss för långt. Vi vill vara snälla, vi vill att våra barn ska vara glada och nöjda. Vi känner inte riktigt våra egna gränser och väntar för länge med att säga tydligt ifrån. Så tänjer vi oss som ett gummiband och plötsligt smäller det – vi blir så vansinnigt arga och känner inte igen oss.

Nu är det inte snällhet längre. Det är obegripligt för barn, särskilt de små. De kan inte förstå varför mamma eller pappa nyss var så snäll och plötsligt blir så otäckt arg.

De ord som brukar finnas i ilskan är då till exempel:

• Jag klarar inte det här.
• Mitt barn bryr sig inte om att jag försöker vara snäll
• Jag är en dålig förälder. Jag måste kunna behärska mig!!!!
• Mitt barn har inte respekt för mig.
• Hur ska det gå för mitt barn som inte kan ta ett nej?
• Hur ska det gå för mitt barn som har en så dålig förälder?
• Jag borde aldrig ha skaffat barn.
• Jag kommer att förstöra mitt barn.

Barn förstår inte alltid vad som är bra för dom och vad de behöver. Vi måste säga nej ibland, och det är lättare för dom att ta vårt nej om vi är lugna när vi säger det. Mer om detta i min blogg och mina böcker!

Men ibland är det helt andra saker som ligger bakom vreden. Det kan vara enkelt som trötthet och hunger, eller svårare som stora svårigheter i livet. Vi ser saker olika beroende på vad vi själv behöver i stunden. Är vi för rädda, för trötta eller har för höga förväntningar blir vi lättare besvikna och arga. Ibland har ilskan inte alls med barnet att göra, men den går ut över barnet.

I sådana situationer kan det vara bra att fundera på varför barnet blir måltavla för ilskan. Kanske för att det är ”ofarligt” att skälla ut barnet, du får inte någon vuxens reaktion mot dig? Kanske helt enkelt för att barnet inte kan försvara sig? Kanske tänker du på ett dunkelt sätt att barnet får tåla lite ilska – kanske som du själv fick tåla när du var barn?

När man får syn på sådana tankar drabbas man lätt av ännu mer skuld eller av skam. Men det brukar inte hjälpa. Man hamnar lätt i tunnelseende och ännu värre ilska.

Snarare hjälper det att tänka: – Såhär tänker jag nu. Det känns inte bra men så är det nu. Det är såhär det är, fast jag inte vill att det ska vara så.

Efter detta kan du titta på hur situationen är nu. Och så tänka: – Vad kan jag göra NU för att göra situationen bättre? Vad är viktigast NU? Kan jag lugna ner mig själv? Kan jag bryta ilskan? Kan jag trösta eller lugna barnet?

Det är i nuet, i stunden, som du kan bryta vanmakten och vreden. Och det kan bara vuxna göra – barn är för upptagna med att försvara sig eller att vara rädda.

Du kan alltid börja om. Du kan alltid säga till barnet och dig själv: – Nu bryter vi. Nu slutar vi bråka. Kanske behöver barnet tröstas, kanske behöver ni i stället lite luft emellan er en stund. Kanske ska ni prata om det som hänt om en stund, kanske inte.

 

Ibland kommer ilskan ur egna barndomsminnen som väcks av familjesituationen. Vi har hamnat i en familj igen, även om rollerna är helt nya. Vi är föräldrar nu, men inom oss känner vi oss som små barn. Det är mycket lätt att hamna i upprepning av familjemönster, trots att det är det man minst av allt vill. Så hamnar man i en ond cirkel av starka känslor, skuld och också skam.

Den bästa hjälpen också mot det är att vara uppmärksam på nuet. Det är i nuet vi kan ändra och vi har ingen nytta av att dras med i tunga minnen. Försök, med all din vänlighet mot dig själv, vara i det som är nu: Vad är det som händer? Vad säger eller gör ditt barn? Vad gör eller säger du? Detta hjälper dig att se klarare och släppa taget om det som varit.

Barns ilska

 För många föräldrar är barns ilska svårt att stå ut med. De har svårt att se ilskan som ett skydd, ett sätt för barnet att visa att något är fel. I stället känner de sig attackerade.

Barns ilska är ett sätt för dem att hävda sitt eget värde i situationer när de inte kan hävda den på annat sätt. Det blir ofta trubbigt – starka vrål och små fötter som stampar i golvet. Svart eller vitt, som ofta i det lilla barnets värld.

Ju mer vi visar intresse för barnets ilska, desto mer nyanserat kan barnet visa den. Om vi frågar barnet om ilskan och bekräftar den, lär sig barnet att ta sig själv på allvar och upptäcker också att ilskan kan vara olika stark i olika situationer.

Barnet lär sig att man kan förklara sin ilska och möta förståelse. Inte så att man alltid får som man vill – men så att man kan känna sig begriplig. Ju äldre barnet är, desto mer nyanserat kan det uttrycka sin ilska.

Men om vi alltid möter barnets ilska med vår egen ilska, lär sig barnet inget annat än att deras ilska är dålig. Och ibland att vara rädd för vuxna.

Konflikter då både barn och förälder varit rejält arga, behöver avslutas och det är vuxnas ansvar att göra det. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Men för både barn och vuxna är det gott att säga ”nu har vi bråkat färdigt – nu börjar vi om igen.” Det ger en chans att tänka nytt och inte fastna.

Tvinga inte ditt barn att be om förlåtelse! Det enda man lär sig av det är att man inte måste stå för det man säger – och att förlåt är ett väldigt svårt ord. Det bästa sättet att lära barn att säga förlåt är att själv säga det – när man menar det!

Äldre barn och tonåringar lär sig med tiden att be om förlåtelse, men först om de sett att vuxna gör det ur sitt hjärta. Vi vuxna måste ta ansvar för den ilska som barnet fått ta emot från oss.

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

 Om vi vuxna kan se på vår ilska med ett litet avstånd, så att vi ger den utrymme utan att uppslukas av den, kan vi se den som ett tecken på att något behöver ändras. Vi kan upptäcka att vi behöver vila mer, tona ner våra ambitioner och krav på oss själva – eller något annat. Vi kan ta oss mer på allvar.

Ibland kan det vara mycket svårt att hitta någon lösning på svårigheterna. Allt går inte att förändra. Men det kan ändå vara hjälpsamt att upptäcka just det.

”Just nu är det såhär. Det går inte att ändra på. Livet är tufft nu.” Det är det som kallas acceptans.

Då kan självmedkänsla vara till stor hjälp. Se text och meditation om den!

I vardagen, när du varken har möjlighet att meditera eller riktigt tänka efter, kan du behöva skapa en liten liten paus som lugnar dig. Lägg märke till vad som brukar vara till hjälp och gör mer av det. Om du och ditt barn ofta hamnar i konflikt, se om du kan bryta mönster innan konflikten är ett faktum. Om du är trött och hungrig när det händer – se till att du tar hand om dina basbehov av mat och vila. 

När du tar dig på allvar, visar du dig själv att du är viktig och värdefull – och bara det kan göra att det lättar för dig. Det bryter maktlösheten litegrann.

Glädje

LÄNK – Lyssna på meditationen av Ingegerd Gavelin

Glädje är verkligen en känsla som hör ihop med föräldraskap. Men den är ofta opratad – vi ser den ofta som en verklig privatsak. Kanske skulle vi tala mycket mer om vår föräldraglädje.

Där finns den djupa glädjen som handlar om att höra ihop och känna en stark samhörighet. Glädjen att få följa en ny människa, glädjen att möta leenden och höra joller och nya ord. Kanske glädjen att vara förälder tillsammans med någon annan. Glädjen att möta andra människors förtjusning över barnet.

Så finns också ögonblicksglädjen, den som kommer rusande när man minst anar den. När man får kontakt igen efter en konflikt, när barnet berättar något kul, när man skrattar tillsammans vid TV-n. Kanske när barnet sover.

Det är en konst att ta hand om glädjen. När vi går in i den och också sätter ord på den, får den mera kraft och kan överbrygga både trötthet och ilska en annan gång. När vi sätter ord på vår glädje befäster vi den, gör den tydligare också för oss själva. Vi mår gott av att dela vår glädje med andra, kanske skriva om den eller göra en sång om den.

Att skapa ett större rum inuti för glädjen är ett annat sätt. Du tänker på glädjen, och försöker se den från många håll. Du kan tänka på hur glädjen känns i kroppen. Kanske på vilka ord som kommer för dig. Du kan tänka på hur glädjen påverkar vad du gör och vad du säger. Hur märker andra din glädje? Hur märker ditt barn din glädje? Allt detta finns med i meditationen som hör till denna text.

När man har det svårt i livet eller med sitt barn kan det vara svårt att få fatt i sin glädje. Ibland kan man behöva öva sig i att se att nästan allt har åtminstone två sidor. Du är ledsen för något – finns det något att vara glad över samtidigt? Du är arg på ditt barn eller din partner – finns det något som ”väger upp” det? Du är orolig för något – vad hjälper för en stund mot din oro?

För några människor är inte glädjen enkel eller självklar. För dem är glädjen bakbunden. Kanske tänker man att man inte får glädja sig för då kommer man att bli besviken. Kanske tänker man att glädjen inte får växa sig för stor för då kommer något hemskt att hända. Kanske vill man inte sätta ord på sin glädje för den kan göra någon annan ledsen eller sårad. Kanske är glädjen bara obekant eller obehaglig.

Men glädjen finns som en källa inom oss alla. Se bara på ett litet barns glädje, pärlande skratt och förtjusning över roligheter!

Om glädjen är bakbunden, är det ofta något man lärt in. Kanske fick man inte vara glad hemma. Kanske fanns någon deprimerad eller arg vuxen som lade lock på all glädje. Kanske har man lärt sig att glädje är något fult, oseriöst, löjligt.

Men glädjen finns på riktigt. Den ligger där bakom och väntar på sin tid.

Låt glädjen finnas, ta fatt i den och känn lite på den. Den är inte farlig och den skadar ingen. Den är istället väldigt hälsosam!

Och om du blir besviken, så har du ju ändå glatt dig!

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Om du har svårt att hitta fram till din glädje, kan du öva dig att vara uppmärksam på det som gör dig gott. Lägg märke till vad som får dig att le, vad som gör gott i kroppen och vad du skrattar åt. Pröva att låta detta få större plats i ditt liv – helt förutsättningslöst utan något mål. Du kan till exempel berätta för andra om det, skriva dagbok om det och gärna prata med dina barn om vad som gör dig glad. Se vad som händer med dig då!

Du kan också söka dig till människor som bidrar till glädje. Kanske har du många sorgsna och allvarliga personer runt dig – välj inte bort dem om de är dig kära, men låt också andra sätt att vara på få inflytande över dig.

Barn är en stor källa till glädje. Uppmuntra barnets lek och förtjusning och försök att inte tona ner den. Lägg märke till hur du själv känner det när barnet gläds. Blir du illa till mods – stanna kvar en liten stund och låt det rinna av dig.

 

Hopp & hopplöshet

LÄNK – Lyssna på meditationen av Ingegerd Gavelin

Många föräldrar känner av och till hopplöshet för sitt barn och för sig själv som förälder.

Det kan handla om när man inte kan trösta sitt spädbarn. Det kan vara när man inte kan hitta en väg att hantera konflikter med sin treåring utan själv känner sig överkörd. Det kan handla om oro för att barnet inte verkar ha det bra i skolan. Det kan handla om en tonåring som rymmer hemifrån och inte verkar bry sig ett dugg om skolarbetet.

Allt bidrar till en känsla av vanmakt – man kan inte påverka och man känner sig som en dålig förälder. Och man kan inte se någon utväg.

Det här bidrar ofta till tunnelseende för föräldrar. Ju mer man tänker dessa tankar, desto mindre möjligheter ser man. Problemen tornar upp sig och skymmer sikten för annat. Det blir som tanke-loopar som man inte riktigt kommer ur. Och de förstärker känslan av vanmakt.

Som vanligt i Mindfulness för föräldrar är det bra att stanna en stund i sin känsla. Vad bidrar till hopplösheten? Vilka ord finns i den? Vilka minnen dyker upp? Vilka rädslor tornar upp sig?   Inte för att vältra sig i hopplöshet, men för att försöka förstå sig själv.

Ofta upptäcker man att man tänker i tankekedjor som ser likadana ut. Man har fastnat. Då kan det vara bra att bryta – att hjälpa sig själv att se andra sidor av situationen. Det finns alltid minst en sida till!

Det finns alltid ett stort hopp i att barn utvecklas hela tiden. Mycket av det som vi oroas för kommer att gå över när barnet växer och lär sig nya saker. Och när du och andra vuxna lär känna ditt barn alltmer så att ni lättare kan hjälpa barnet. Men vi måste vara öppna för att lägga märke till utvecklingen!

• Du hittar med tiden hur du kan trösta ditt lilla barns gråt.
• Konflikterna med din treåring blir lättare att hantera när du kan förebygga dem med framförhållning och lugn, och inte reta dig på att ditt barn vill vara med och bestämma.
• Du kan ta reda på mer om hur ditt barn har det i skolan och ta hjälp av skolpersonalen. Kanske ska du och barnet prata en stund varje kväll om hur det varit i skolan – vad som varit bra och vad som inte varit bra.
• Din tonåring växer på sig – och under tiden får du jobba på en bra relation, ta vara på varje kontaktsökande och stötta i skolarbetet.

Vad ger dig hopp? Finns det andra sidor av livet som kan vara värt att titta på? När är det inte bråk, när kan du lugna ditt barn?

Nästan alla föräldrasamtal jag haft har innehållit en stund då föräldern sa: Jo men faktiskt…. Igår sa han så här… och i förra veckan kunde hon verkligen….. Dom tankarna kom ofta när jag frågade om undantagen, de stunder då det är gott, lugnt, roligt hemma. Dom stunderna brukar alltid finnas.

Men när man är jätteledsen och kanske jätterädd tappar man lätt bort de ljusa ögonblicken. Lyft upp dom, skriv upp dom i en liten vacker bok och läs i den när du tappat ditt hopp!

Den som tappat hoppet måste leta efter sitt eget hopp igen. Det gäller både för barn och vuxna. Andras klämkäcka hopp är sällan till nytta.

Föräldrar som har barn med många bekymmer kan känna extra mycket hopplöshet. En del barn är nästan desperata av all kritik de får överallt, alla konflikter i skolan och på fritiden. Dessa barn behöver extra mycket hopp – och det behöver deras föräldrar också. Då får man verkligen jobba på att välja vilka strider som är nödvändiga att ta, vad som verkligen är viktigt. Det är barn som inte får misslyckas för ofta.

Precis som föräldrar behöver lyfta på allt gott för barnets skull, behöver vi göra det för vår egen skull.

Såhär skrev jag i ett blogginlägg 2014, ”Hur hjälper man en desperat?”:

”Vi kan säga till Kalle: Du, det här blev ingen bra dag. Men i morgon är en ny dag – vi börjar om då! Jag vet att du kan, och jag vill hjälpa dig. Vi får fundera ut nåt sätt som vi kan göra tillsammans.

Och väldigt ofta har barn idéer! Ofta vet de vad de vill att vuxna ska göra i stället för att tjata och bråka på dom. – Lyssna på mig, säger de ofta.

Ibland kan man höra desperationen i orden de skriker: – Ni lyssnar inte på mig! skriker dom och vi hör bara att dom skriker. – Det var inte jag som började! skriker dom och vi skriker tillbaka. – Det är hopplöst! skriker dom och vi känner samma hopplöshet.

Men många barn säger bara ”vetinte” när vi frågar. Då får vi vara påhittiga själva, fundera högt och se vad som verkar passa.

En Kalle behöver hjälp att lyckas, att känna att han inte är värdelös. Han behöver hjälp att börja om. Och han behöver ditt lugn och ditt längre tidsperspektiv. Han behöver höra att du ser att saker tar lång tid att lära sig och att det viktigaste är att Kalle är på rätt spår.

Ibland behöver vi sänka våra krav på Kalle och framförallt välja vilka konflikter vi ska ta  med honom. Han får helt enkelt inte misslyckas för mycket. Det är inte till hjälp för honom att vi tänker att ”han borde verkligen kunna” eller ”de andra barnen i klassen klarar ju….” – han kan ju inte! Om han kunde skulle han inte misslyckas!

Oftast är det bra att ta en sak i taget. Vad känns viktigast just nu? Vad tycker Kalle är jobbigast? Kanske är det skolan och läxorna, kanske är det att hantera konflikter. Hur kan du hjälpa honom med det?

Gör en liten plan tillsammans med honom. Han behöver din vänlighet och värme för att våga tro på att det kan bli bättre. Han behöver att du lyssnar noga på honom. Han behöver att du uppmuntrar honom, följer med i hans ansträngningar och att du visar honom på hans framsteg. Följ upp planen efter en vecka, efter två. Räkna med misslyckanden, men lägg fokus på det som funkar och framförallt på ögonblicken då du ser att Kalle kämpar.

Kalle brukar behöva träna sig i uthållighet. Att träna sig i att göra på andra sätt än de vanliga – vara tyst när han bara vill prata rakt ut, sitta stilla när han bara vill springa. Kanske kan man prata med läraren om på vilket sätt Kalle vill bli påmind, kanske kan Kalle få springa ett par varv runt skolgården under en lång lektion.

Men uppmuntran är kanske allra viktigast av allt för Kalle. Kalle behöver få syn på och glädjas åt sina framsteg. När han lyckats med något behövs det en vuxen som ser det och gläds med honom. Och när han inte lyckas behövs någon som säger att en del saker är väldigt svåra att lära sig, man måste träna mycket.

Faktum är att vuxna mår också väl av att uppmuntra!

De desperata barnen behöver vuxna som inte låter sina sårade känslor ställa sig mellan sig och barnet. De behöver vuxna som alltid står på deras sida, för att de inte ska känna sig så ensamma.

De behöver få uppleva att deras känslor räknas och att det är tryggt att vara öppen. De behöver känna att det är tryggt att be om det de behöver.

Det är inte lätt att vara vuxen när Kalle är ledsen och arg. Det är inte lätt att vara förälder.”

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

 Precis som i alla andra starka känslor är det bra att ha stunder då man har lite distans till sin hopplöshetskänsla och kan se den lite från sidan. Se på den med vänlighet och acceptans – så här hopplöst känns det, nu är jag verkligen ledsen och orolig.

Både denna acceptans och andningen i meditationen kan lugna kroppen. Och när kroppen är lugnare kan man lättare få andra perspektiv.

Man kan komma på saker som ger mer hopp. Man kan lättare kommunicera med sitt barn. Man kan se att barnet behöver vuxnas lugn och tillit.

Ge dig tid för meditation och din andning! Ge dig också tid att någon stund på dagen reflektera över och gärna skriva ned allt gott som händer, allt som ger dig hopp. Det är så lätt att glömma det när du är uppriven. Skriv i en liten fin bok och läs i den ofta. Den kan bli en fin vuxenpresent till ditt barn om några år.

Mindfulness är inte bara meditation och stilla stunder. Andra saker kan också vara hjälpsamma – för många är en promenad eller ett träningspassa bra sätt att få bort vanmakten ur kroppen. Lägg märke till vad som gör just dig gott och försök att låta det få ta större plats i ditt liv. Allt som gör gott är bra!

Skam

LÄNK – Lyssna på meditationen av Ingegerd Gavelin

Skam är en oerhört stark kraft i människors liv. En plågsam känsla, och den är extra plågsam för att man sällan berättar om sin skam för någon annan. Ofta när vi säger att vi mår dåligt, är det skam vi känner – men vi vet det inte alltid. Vi mår bara dåligt.

Förr sa man ”skamochskuld” för att man inte orkade prata bara om skammen – den är så obehaglig. Men skam och skuld är så olika saker. Enkelt uttryckt handlar skuld om något vi gjort – som vi kanske kan sona, be om ursäkt för, ställa till rätta.

Men skam handlar om oss själva – våra tankar om oss själva och hur vi tror att andra tänker om oss. Inte vad jag gör utan vem jag är. – Jag är omöjlig, jag är fel, ingen kan älska mig.

Och vi tror gärna på våra fantasier om vad andra tänker om oss.

Många barn känner mycket skam, alldeles särskilt de som får mycket skäll och kritik, de som misslyckas med mycket. Men också de tysta, de osedda, de som anpassat sig så att de tappat bort sig själva.

Men också många vuxna skäms, och en del har fått skammen i arv. Det behöver inte handla om dåliga förhållanden, t ex missbruk eller fattigdom hemma. Det räcker att föräldrarna  skäms. Man lär in sin familjs skam och tar den på sig.

Skammen är nästan alltid tyst, ingen pratar om den. Den är också smittsam. Förr sa man till och med att terapeuter inte ville prata om skam för att då skulle terapeuten börja skämmas – så smittsam är skammen!

Skammen ligger ofta gömd under andra känslor, som ilska, sorg och rädsla. Den handlar nästan alltid om relationer med andra människor – både nära relationer och de vi möter i sociala sammanhang. Man kan vara så övertygad om att andra människor inte tycker om en, att man låser in sig i något som ser ut som ointresse eller förakt. Man fastnar i sig själv när man skäms och stänger därmed andra ute.

Skammen har två sidor:

– Den ena sidan handlar om rädsla för avvisande. Vi människor är i grunden flockdjur, vi kan inte klara oss utan varandra. Att bli avvisad från gruppen är på så sätt livsfarligt – därför känns skammen så starkt. Men den handlar också om förväntan – ju mer vi förväntar oss av någon, desto värre känns skammen om vi blir avvisade.

• Den andra sidan handlar om att lite lagom skam är bra för att vi ska kunna hantera sociala situationer, t ex att fika med sina arbetskamrater eller att stå i kö. Den till synes skamlösa pratar om sig själv hela tiden, den som har lite lagom skam lyssnar i stället och bidrar till en dialog. Den skamlösa tränger sig före, den med lagom skam väntar på sin tur. Vi reglerar avstånden till varann med hjälp av skam. Skammen kan ge möjlighet till eftertanke och självreflektion.

Båda sidor av skammen lärs in i relationer – och de kan också läras om i relationer. Är du uppvuxen i en familj med mycket skam, kan du med hjälp av varma relationer senare i livet växa ur den.

Skammen hör ibland ihop med idéer om perfektion – att man måste vara perfekt för att vara värd att tyckas om. Då är det nära till hands att ta på sig en rustning för att skydda sig mot sina brister och sina tankar om andras kritik. Den rustningen leder alltid fel – gör oss bara räddare och kväver oss. Den får oss att känna oss som bluffar och vi blir allt räddare för att avslöjas. Vi gör oss allt ensammare.

I stället behöver vi våga känna och visa vår sårbarhet – våra rädslor, våra misstag, vår ensamhet. Det kan från början kännas som att öka skammen, att ta en alldeles för stor risk. Men det kan också minska ensamheten på riktigt.

 

Vad hjälper mot skam?

Brené Brown skriver om skamtålighet i sin bok Mod att vara sårbar. Vi kan nog inte helt slippa ”skamattacker” men vi kan mildra deras verkningar genom att

– Lära känna vår skam – vad brukar du skämmas för? Skam är biologi och biografi – den känns i kroppen,. Var känns den? Vad brukar utlösa den? Vad minns du av din barndoms och tonårs skam?

– Jämföra skammen med verkligheten. Är den realistisk? Om du jämför med andra – visst gör också dom fel, misslyckas,  går upp i vikt – och tappar kraften?

– Berätta om skammen för någon du litar på!

– Be om det du behöver när du känner skam. Behöver du en kram – be om den. Behöver du  hjälp att fundera – be om det. Behöver du skratta – be om det! Allt som hjälper hjälper.

Du är aldrig ensam om din skam. Du delar den med nästan alla du möter – men alla gör vad de kan för att dölja den, var och en på sitt sätt.

 

Barns skam

Rädslan att bli övergiven är den starkaste skräcken av alla för ett barn. Barn anpassar sig alltid till vuxna, och ett barn som skäms och är rädd för vuxnas vrede kan verkligen gå långt för att anpassa sig.

Ett barn kan också uppleva sin skam så stark att han lägger all sin energi på att tränga undan den. Vi känner alla igen barnet som håller för öronen och skriker i högan sky när vi försöker förklara något, barnet som viker undan med blicken, barnet som verkligen tappar ansiktet inför våra ögon.

Ett annat sätt för barnet att hantera skam är att försöka ta upp kampen mot de vuxna. Att inte erkänna dem som viktiga, att försöka ta över makten och kämpa mot dem. Det kan se ut som skamlöshet men kan vara precis tvärtom, en mycket stark skam som måste döljas. Att bemöta den kampen med maktmedel gör det bara värre.

I den situationen, när barnet skäms, når man inte honom med förmaningar och tillrättavisningar. Inte heller med konsekvenser eller straff. Det ökar på skammen och gör barnet helt ensam med sin upplevelse. Kommunikationen bryts och barnet känner det som att det inte tjänar något till att försöka förklara sig. Konsekvensen kan se ut att hjälpa för stunden, barnet blir kanske lugnt och fogligt. Men hon har knappast lärt sig något. Hon förstår inte mer av sig själv eller av de vuxna. Hon har bara lärt sig att lyda.

Det är som om skammen först måste brytas och relationen måste återupprättas. Först när vi kan se varann i ögonen igen kan vi prata om det som hänt. Först när vi nått varann kan vi hitta nya vägar. Först när en vuxen är vänlig, kan barnet möta blicken.

 

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

 För att du ska kunna skämmas mindre behöver du först förstå och uppmärksamma din skam. Du behöver känna igen den när den kommer och hitta vägar ut ur den.

I meditationen kan du lära känna din skam på ett varligt sätt och också pröva vägar att hantera den. Du behöver se på den med vänliga ögon. Det kan ta tid att göra dig friare från skammen, men varje gång du benämner den för dig själv är du på god väg.

I meditationen kan du reflektera över din skams ursprung och över din stolthet. Du kan hitta din acceptans och ditt tålamod. Och du kan lugna din kropps reaktioner.

Du kan också använda mindfulness i din vardag, utan att behöva meditera. Pröva dig fram vad som är lugnande för dig när du känner skam eller någon annan plågsam känsla. Var uppmärksam på hur det känns i din kropp och hur dina tankar går när du känner mindre skam. Vad har påverkat dig? Är det något du kan ta in mera av i ditt liv?

Andningsankaret – att dra tre djupa andetag – kan lugna både kroppen och tankarna. Att ta en paus mitt i det svåra, att på ett eller annat sätt ta hand om dig själv, kan bli en signal till dig att du är värd att ha det bra. Sinnesintryck – musik som stärker dig, en frukt att äta långsamt, att lägga händerna samman eller be någon om en kram – ger samma signal. Att röra sig långsamt kan också bidra. Du kan hitta ditt eget sätt!

Självmedkänsla

LÄNK – Lyssna på meditationen av Ingegerd Gavelin

De sista åren jag arbetade på min föräldramottagning pratade jag ofta om självmedkänsla med föräldrar och andra.

Det hade en stark kraft, märkte jag. Så här kan självmedkänsla beskrivas:

När vi människor upplever något som gör oss illa, påverkar det oss till både kropp och själ. Vi kan bli rädda, sårade, arga eller stressade. Kanske känner vi hopplöshet eller meningslöshet. Kroppen reagerar då precis som den gör vid ett yttre hot. Stresshormonerna påverkar, vi spänner musklerna och andas ytligare.

Men de hot som vi upplever idag kommer sällan från fysiska risker. Vi blir inte jagade av ett vilt djur på någon savann längre. I stället kommer hoten ofta från våra egna tankar: – Tänk om…. tänk om jag blir arbetslös, tänk om min älskade lämnar mig, tänk om mitt barn inte får några kompisar!

Men inte nog med det – samtidigt som vi reagerar så starkt på våra egna tankar, börjar vi kritisera oss själva för våra tankar och känslor:  – Att jag aldrig lär mig…. – jag ÄR hopplös…. – ingen kan tycka om mig när jag är så här…  – jag förstör mitt barn för alltid…  – jag är inte som dom andra som verkar klara allt….  Skammen kommer krypande över oss och gör oss handlingsförlamade.

Dessa reaktioner, när vi slår på oss själva, förstärker stressreaktionerna i kropp och själ och vi mår genast mycket sämre.

För de flesta människor är detta så vanligt att de inte ens märker det själv. Dessa kritiska tankar är ofta helt automatiserade. De är som luften vi andas, men de påverkar oss ändå starkt.

När vi kan upptäcka denna självkritik hos oss själva, kan vi istället försöka lugna och hjälpa oss själva. I stället för att gå hårt åt oss själva, kan vi vänligt försöka trösta och lugna oss. Vi kan göra det på många vis, och när vi gör något vänligt mot oss själva kan det vara lika hjälpsamt som om någon annan ger oss en kram.

Så det vi behöver är vänlighet mot oss själva. Inte ”tycka-synd-om” men medkänsla:

Nu är det tufft. Nu behöver jag ta hand om mig själv och vara rädd om mig. Nu behöver jag andas lugnt och vila mig. Nu behöver jag tala med någon som tycker om mig. Jag är inte ensam, alla människor har det svårt ibland. 

Jag har träffat så många föräldrar som haft en så stark inre kritiker, en grinig röst som hela tiden talar om att de gör fel, säger fel, är dåliga och misslyckade föräldrar.

Samtidigt finns det en så hätsk ton i hela samhället idag. Just föräldraskap – där vi kanske är som allra mest sårbara – diskuteras riktigt riktigt elakt. Då triggas skammen, skulden och misslyckandekänslorna. Och rädslan att göra sitt barn illa.

Här behövs extra mycket självmedkänsla!

 

Det finns en enkel självmedkänslomeditation som brukar kallas Självmedkänslopaus. Jag använder den själv ibland när något oroar mig eller jag är ledsen eller riktigt arg. Meditationen formulerar man med egna ord men med ungefär följande innehåll i tre steg:

• Nu är det svårt. Det känns i min kropp och märks i mina tankar. Det här är  ögonblick av smärta, rädsla eller stress.   – Eller annan liknande fras.
• Andra känner också såhär. Jag är inte ensam om att ha det svårt. Alla människor har det svårt ibland. – Eller annan liknande fras.
• Jag vill mig väl, vill ge mig omtanke och omsorg. Jag vill tycka om mig själv som jag är och förlåta mig själv. Jag vill ta hand om mig själv på bästa sätt.   – Eller annan liknande fras.
• Upprepa gärna fraserna så många gånger som du vill.

Som all annan meditation, stärks den av att man är van vid den och hittar sina egna formuleringar. Så öva på den, gärna vid små bekymmer och mindre dramatiska händelser. Öva på bussen, på jobbet, en stund på kvällen. Då är den lättare att ta till när du som mest behöver den.

Barnets självmedkänsla

Vår inre kritiska röst kommer ur det vi har fått höra från viktiga människor i hela vårt liv. Kanske från viktiga vuxna när vi var små.

Därför är det bra att tänka på vad man ofta säger till sitt barn. Är det ofta kritiska saker, det vi retar oss på eller som bekymrar oss? Kan vi lägga mer tonvikt på positiva saker – dela glädje, berätta något som gör barnet gott, skratta tillsammans? Uppmuntra barnet?

Naturligtvis måste vi ibland tala om svårigheter och lära barnet sånt som det behöver lära sig – men om det kritiska dominerar vår tid tillsammans är det inte bra.

Du kan hjälpa ditt barn att känna självmedkänsla. Beroende på barnets ålder, kan du lära barnet att ta hand om sig själv. Ni kan prata om vad som är till hjälp när man är ledsen, arg eller rädd för något. Ofta har barn egna tankar om detta, och när de får prata om dem blir de tydligare för sig själv.

Det du gör visar barnet vad som är möjligt. Berätta för ditt barn hur du själv gör när du tar hand om dig själv!

>

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Utöver det som redan nämnts, lägg märke till tillfällen i vardagen när du blir självkritisk eller dömer dig själv. Bara lägg märke till dem och påminn dig om att du har rätt att ha det bra. Att inget blir bättre av att du dömer dig själv. Du är bara en vanlig människa.

Kanske finns inte utrymme till självmedkänslopaus eller någon meditation – men du kan påminna dig vänligt om hur lätt du har till kritik mot dig själv. Bara det kan göra att det lättar lite.

Skapa gärna vanor i vardagen som gör det möjligt för dig att reflektera över vad som händer dig i svåra situationer. Kanske vill du föra dagbok, kanske vill du bara sätta dig ner, med en frukt eller en kopp kaffe, och ge dig tid att lugna kroppen och sinnet. Kanske kan du gå en promenad när allt lugnat sig och känna vinden mot kinden och marken under dina fötter. Kanske kan du och ditt barn göra något tillsammans som hjälper er att återställa relationen om ni haft en svår konflikt.

Prioritera det som gör dig gott! Du är värd det. Det är inte lätt att vara förälder.

Rädsla

LÄNK – Lyssna på meditationen av Ingegerd Gavelin

Det är svårt att vara förälder. Man sätts gång på gång i situationer man aldrig varit i förut och man kan känna sig väldigt osäker på hur man ska göra eller vara. Av och till kan det kännas som en omöjlig uppgift. 

När vi får vårt barn vet vi väldigt lite om att vara förälder. Vi kan ha läst på en del och några kan mycket om barn – men vårt eget föräldrablivande måste vi uppleva och utveckla inifrån. Med just detta barn, i just detta sammanhang, med eller utan stöd från andra människor. Och det tar tid – vi måste lära känna barnet, förstå barnets signaler och hitta sätt att göra barnet nöjt och belåtet. Vissa barn är lätta att förstå och trösta, vissa barn mycket mycket svårare.

Och just detta kan vi inte läsa oss till!

En gång i världen var vi själva barn, sårbara och på väg ut i livet. Det var då vi kunde få med oss tillit och mod, tilltro till oss själva och nyfikenhet på världen. Men alla fick inte det – många bär i stället med sig rädsla och misstro. Det gör det inte lättare.

Ett visst mått av oro är meningsfull, den är baksidan av ansvar. När vi får barn tar vi på oss ett ansvar – att skydda och hjälpa barnet så det kan gå ut i livet med tillförsikt och med förmåga att klara ut livet.

Det är till och med så att våra hjärnor har en benägenhet att  söka efter och uppfatta faror – för att vi ska kunna skydda våra barn och oss själva.

Så ett visst mått av oro är väldigt användbar. Och den ska vi  ta  på allvar och se vad vi kan göra av den. Fundera över den, låta den vila sig lite, tala med andra, skapa lugn omkring den.

Men den oro som behärskar tillvaron och till och med lägger sig emellan barn och föräldrar, behöver vi inte.

Om en förälder alltid är orolig för faror, till exempel svåra sjukdomar eller olyckor, kan den förta mycket av den glädje som ligger i att vara förälder och barn.  Den oron visar barnet att livet och världen är farlig. 

Den oron kan också förmedla att föräldern inte tilltror barnet att klara ut sitt liv. Och det är ingen bra ryggsäck att ha med sig ut i livet.

Jag tror ibland att det är svårare att vara förälder nu än någonsin. Jag som mött föräldrar under så många år, märker att många idag är väldigt rädda för att göra fel – säga fel saker, göra sina barn illa.

Och att tankarna ofta blir rätt svart-vita: – Jag kan göra rätt eller fel, inget däremellan. Om jag gör fel blir mitt barn olyckligt.   Om mitt barn gör bort sig, då är det mitt fel, då är det ett tecken på att jag är en dålig förälder.

Men barn far inte illa av att vi tappar humöret ibland, att vi säger korkade saker, att vi ibland är frånvarande och griniga.

Det är inte vad man säger eller gör i enstaka situationer som är avgörande – det är stämningen, vardagen hemma som spelar störst roll.

Att prova sig fram, från stunden när man får in en liten främling i sitt hem till den förundran man känner när man ser sitt barn själv vara förälder, är den enda vägen. När du tillsammans med barnet hittar ett samspel som funkar, har ni det bra tillsammans. Men så skorrar det och skaver – barnet växer! jag hinner inte med! – och så får ni pröva om igen tillsammans.

Med tiden växer intuitionen, kunskapen om vad som är viktigt med just detta barn. Det går lättare om vi ger oss tid att tänka, gärna tillsammans med andra människor. Och så hankar vi oss fram tillsammans, kul ibland och mindre kul ibland. Precis som det ska vara.

I dag är det mycket som stör det här ömsesidiga prövandet.. Det finns så mycket idéer som förvirrar och skrämmer. Alla experter som säger olika saker, alla hätska kommentarer på nätet. Jag har mött många föräldrar som läst väldigt mycket böcker och artiklar för att bli tryggare i sitt föräldraskap. De kunde säga: – Jag vet vad jag inte får säga till mitt barn. Men jag vet inte vad jag ska säga i stället! Och jag är så rädd att säga fel!

Pröva dig fram! Om du vill, tala med någon som du litar på, tala med någon som tycker om dig och ditt barn! Och ju äldre barnet blir, tala med barnet! – Du, vi bråkar så mycket nu. Vad ska vi göra så det inte blir så mycket bråk?

Det fanns en gång en klok brittisk barnläkare som hette D W Winnicott. Han myntade begreppet ”tillräckligt bra förälder” och förklarade att barn inte har nån nytta av perfekta föräldrar. Perfekta föräldrar, som säger och gör allt rätt, lär inte barn det de behöver kunna för att klara sig i livet. Barn måste möta oförutsägbarhet, besvikelser, orättvisor, sorger – för att lära sig hantera de svårigheter de måste möta som vuxna. En tillräckligt bra förälder kan stå ut med barnets svårigheter och är ett stöd längs den tuffa vägen. Men gör inte allt rätt och säger inte rätt saker hela tiden.

När man har det svårt med sitt barn eller i livet, är glädjen svår att hitta. Men man kan öva sig i att nå fram till den. Ett bra sätt är att försöka se minst två sidor av en situation. Om du är ledsen för något – finns det något du ändå är glad över? Om du är orolig för ditt barn – finns det något som tillfälligt väger upp oron? Om ni ofta är i konflikt – fundera på när ni inte hamnar i bråk?

Jag minns en mamma som hade det så svårt med sin dotter. Flickan hade allvarliga skolproblem och mamman plågades av ständiga telefonsamtal från skolan om flickans frånvaro och andra bekymmer. Jag frågade mamman hur hon ville att det skulle vara i stället. Hon tänkte lite och så sa hon med stark känsla: ”Jag vill stå på min flickas sida!” Hon upptäckte att hon mitt i eländet hade tappat fokus och inte såg det allra viktigaste: Flickan behövde sin mammas stöd.

När jag själv hade små barn, jobbade jag i många år som kurator på ett barnsjukhus. Där fick jag ofta se att livet plötsligt kan bli väldigt svårt, att olyckor händer och att man varken kan skydda sitt barn eller sig själv från ödet.

Det var ett tufft arbete men också mycket givande. Jag lärde mig där en hjälp mot oro, som jag haft mycket glädje av sedan dess. Kanske kan det också vara något för dig.

Det jag lärde mig var att ta tillvara. 

När det är lugnt och allt är bra, låt inte oron behärska dig. Tänk i stället att OM nu detta obestämda farliga skulle hända dig, då ska du inte behöva ångra att du inte njöt av det härliga när det fanns där. OM något händer, ska du kunna tänka att du hade förstånd att njuta när du hade allt att njuta av.

Det låter som om man på så vis alltid lever i farans skugga, men så behöver det inte alls vara. Snarare handlar det om att välja fokus – att se de goda, ljuvliga, roliga, galna stunderna i hela sin glans och inte låta dem skuggas av oro.

Man kan ju delvis välja sina tankar – åtminstone så mycket att man väljer vad man lägger fokus på. Och detta kan man träna sig i.

Det man talar om blir det mer av.   Tala mycket om det ljusa, vältra dig i det!

Det allra troligaste är att det du är rädd för aldrig inträffar.

Barns oro 

Nästan alla barn har av och till perioder av oro, och några barn har lättare till orostankar. Det kan handla om en större personlig benägenhet att känna oro men också om att barnet varit med om saker som skapar oro.

Som förälder kan du hjälpa ditt barn genom att ha tålamod med barnets rädsla och att ta den på allvar. Du kan lyssna på vad barnet berättar om sina tankar eller, om barnet är litet, trösta med din famn. Tänk inte att du måste överbevisa för barnet att oron är grundlös – du kan lätt hamna i att du varken lugnar barnet eller dig själv.

I stället kan det lugna barnet att få höra att oro hör till livet och att mamma och pappa själva kan vara oroliga ibland. Lyssna på vad barnet är oroligt för och säg att du är glad att barnet vill berätta för dig. Tala om hur det känns när oron är borta och vad som kan hjälpa mot oron. Har du själv erfarenhet av att bli mindre orolig, berätta om det.

Ibland behöver barn utmanas i sin oro. De kan behöva uppmuntran att prova saker som de är rädda för, för att upptäcka att de klarar lite mer än de tror. Prata med barnet för att hitta lagom stora utmaningar och ta ett lagom steg i taget.

Hur kan mindfulness vara till hjälp?

Det är bra att ge sig tid att fundera över hur man har det tillsammans med sitt barn. Och det är bra att man gör det med fokus både på det som är bra och det som är svårt just nu.

Mindfulness kan bidra till sådan reflektion. Regelbunden meditation erbjuder ett rum för tankar – ett rum med många fönster åt olika håll.

Meditationerna lugnar kroppen och det kan i sin tur lindra oron. Meditationerna hjälper dig att släppa fokus på det du är rädd för och lägga fokus någon annanstans.

Ibland när oron är stor, kan det vara bra att stanna upp i meditationen och bara fokusera på kroppen och förnimmelserna i den, utan att döma och utan att värdera. Självmedkänsla och självmedkänslopaus kan också vara till stor hjälp.

Och – precis som i allt som hör till mindfulness: Regelbunden övning gör att kroppen vänjer sig vid meditationen. Det gör att man mycket lättare kan använda sig av andningen och kroppskontakten när man som mest behöver den.

Mindfulness är inte bara meditationer. Det är också en möjlighet i vardagen – att kunna välja att göra något annat än det vi brukar göra, att bryta mönster.

Om vi följer barnets takt i stället för vår egen kan vi få nya upplevelser tillsammans. Om vi ofta är stressade kan vi gå emot stressen och skapa lugnare helger utan program. Om vi brukar skynda oss hem från förskolan kan vi ta en långsam omväg och se vad som händer. Om vi har strikta rutiner kan vi göra undantag som förvånar både barnet och oss själva. Att se vad som händer i stället för att styra vad som händer!