När barn blir sjuka av stress – Del 3 av 3
Stress är på väg att bli en folksjukdom som också drabbar de små. Så har samhället blivit, och för det är vi alla medansvariga. Det finns ingen mening med att peka ut någon som särskilt skyldig, men vi bör börja fundera över hur vi var och en kan ta ansvar för att sätta en ny riktning. Det är inte en slump att många barnfamiljer de senaste 15-20 åren dagligen tampas med konflikter kring sömn, att göra barnen redo på morgonen, mat, lämning och upphämtning på förskolan, barn som vägrar lyssna på vad föräldrarna säger osv.
Att välja livets levnadsvillkor, inte livsstil
Barn är långsammare än vuxna och deras hjärnor är inte utvecklade till den grad att de kan fokusera och tänka i samma tempo som vuxna. Gång på gång känner de sig underlägsna i föräldrarnas ständiga kamp mot tiden. De känner sig som en belastning och börjar inom några år antingen att förneka föräldrarnas krav eller underkasta sig dem i hopp om att se föräldrarnas glädje och entusiasm. Allt detta känner vi vuxna igen från vårt eget samliv. När allt handlar om planering, infrastruktur och hopp om en bättre framtid, börjar relationen sakta men säkert att erodera. Intimiteten försvinner och samma sak händer med energin att vara flexibel och fungera som ett team. De långa samtalen under förälskelse reduceras till korta meddelanden på mobilen och ensamheten växer. Precis det samma händer mellan föräldrar och barn när nödvändiga livsvillkor ersätts av livsstil.
Stress är dyrt – för individen, familjen, företag och samhälle
Barn fungerar på samma sätt som vuxna men har färre valmöjligheter. De är begränsade till att utveckla symptom som i bästa fall lockar till sig vuxnas konstruktiva uppmärksamhet och leder till nödvändiga justeringar inom familjen och institutionerna. I värsta fall blir de kategoriserade och diagnostiserade av vuxna som inte heller ”lyssnar”. Det är långt ifrån alla barnfamiljer som lider av konstant, symptomskapande stress, men tillräckligt många för att det ska tas på allvar. Inte bara på grund av de mänskliga kostnaderna utan också på grund av pengarna. Stress är dyrt – fruktansvärt dyrt för både barns och vuxnas arbetsplatser och för samhället. Mer än 50% av den aktuella sjukfrånvaron bland vuxna är inte relaterad till sjukdom utan till familjeproblem. Frode Thuen (psykolog och forskare i familjepsykologi) har visat att skilsmässor och separeringar i genomsnitt kostar företagen cirka 800 000 kr. Stressade anställda har en starkt ökad frekvens av sjukdomar och utgör en konstant säkerhetsrisk, och hälso- och sjukvårdens kostnader ökar kraftigt på grund av sjukdomar och tillstånd som i stor utsträckning är relaterade till livsstil.
Familjevänliga arbetsplatser – en investering med stor avkastning
Ägare och ledare i privata företag runt om i Europa visar alltmer intresse för att investera i medarbetarnas familjeliv på ett förebyggande sätt. Allt tyder på att arbetsgivarna äntligen är redo att överge decenniers syn på medarbetarnas makar och barn som en form av orättvis konkurrens och istället inkludera ett familjeperspektiv i sina ledningsfilosofier. Detta sker, såvitt vi kan se, både för att ledarna själva har blivit mer medvetna om vikten av sitt eget familjeliv, men naturligtvis också som en konkurrensfaktor i kampen om kvalificerade medarbetare och för att spara pengar. Det ska bli intressant att se om det privata näringslivet blir pionjär och inspiratör på detta område, där politikerna hittills har tänkt både traditionellt och långsamt. Läs mer om FamilyLabs projekt kring Familjevänliga företag.
Föräldrarnas dilemma – ett gemensamt uppdrag och eget ansvar
I detta temats första blogginlägg belystes föräldrarnas dilemma och det faktum att de egentligen befinner sig i en paradoxal situation; å ena sidan är stress ett systemiskt fenomen i samhället, som ingen enskild person bär skuld till, och å den andra sidan kräver det individuella, existentiella beslut att förebygga eller begränsa skadeverkningar stress har på vuxna, barn och familjens samspel.
Ska jag/vi agera med integritet eller förbli konform? Eller ska jag bara korsa fingrarna, blunda och hoppas att det går bra ändå? Det kan lätt ta mer än några månader eller en längre semester att hitta sitt eget svar.
Är det kanske ett socialt symptom på ett existentiellt problem?
Barns stressnivåer manifesterar sig starkt i de pedagogiska institutionerna de senaste åren, och oavsett pedagogisk filosofi och förklaringsmodell kan vi alla konstatera detsamma: alltför många barn är ”utanför sig själva”. Skolan själv och lärarna bär en stor del av ansvaret för detta, men det får inte hindra oss från att se vad vi under tiden kan göra för barnen. Under några år var förklaringen att moderna barn saknade ”social kompetens”, och många ansträngningar gjordes för att lära dem denna kompetens – utan större framgång. Det finns många förklaringar till detta, men en av de viktigaste är troligen att man fokuserade på barnens ”beteende” och inte på deras verkliga problem: att de faktiskt är utanför sig själva och inte på egen hand kan hitta tillbaka. Vad institutionerna uppfattar som ett socialt problem kan faktiskt bara vara ett socialt symptom på ett existentiellt problem: en brist på erfarenhet och träning i att vara medveten om sin egen existens i kombination med en känslighet och medvetenhet om omgivningen. Inte överraskande har barn samma problem som många vuxna, som har blivit så beroende av yttre stimuli och tidens ytlighet att de har förlorat förmågan att föra meningsfulla samtal med sig själva.
Test: I samband med nästa semester kan du testa följande på dig själv: Hur många dagar eller veckor tog det innan du kände att du hade ”landat” och den inre ro slog sig ner? Hur lång tid tog det innan du började tänka nya tankar och hörde dig själv säga saker du aldrig sagt förut? När uppstod den speciella formen av rastlöshet i kroppen, som är ett tecken på att du nu börjar byta växel från att bara fungera till att existera i din helt personliga takt?
För barnen kan svaret ligga i att de får möjlighet att utveckla det som Howard Gardner kallar ”den nionde intelligensen” – eller den spirituella intelligensen (men eftersom det är helt förbjudet att tala om spiritualitet i Norden, måste vi snabbt hitta ett nytt ord). Hur hjälper vi barnen att komma i kontakt med sig själva, med deras inneboende kärlek och vänlighet – det som förr kallades ”hjärtats godhet”. De flesta barn har en uppfattning om dessa kvaliteter i huvudet, men något tyder på att vi behöver hjälpa dem att också komma i kontakt med dem inom sig. Det är inte bara en nödvändig förutsättning för verklig social kompetens, utan också det mest effektiva sättet att förebygga och bekämpa stress som vi känner till – och som vi har känt till genom hela mänsklighetens historia.
Två frågor som du kan välja att reflektera och samtala kring:
Hur kommer du i kontakt med dig själv, med din inneboende kärlek och vänlighet (mot dig själv och andra)? Hur hjälper du ditt barn att komma i kontakt med sig själv, med sitt inneboende kärlek och vänlighet?
