Från födelsen till vuxenlivet: En ny förståelse av barns empatiska förmåga och hur vi som samhälle kan främja den
Sammanfattning
I denna utförliga genomgång undersöker Jesper Juul empatins betydelse i barns utveckling och förhållandet mellan empati och medkänsla. Juul belyser de vanliga missförstånden kring empati hos barn och hur dessa ofta orättvist stämplas som självupptagna eller empatilösa. Genom att utforska forskning och reala exempel understryker Juul att barn föds med inlevelseförmåga, men behöver goda exempel för att utveckla den fullt ut. Han riktar också uppmärksamheten mot de faktorer som kan störa eller förstöra denna medfödda förmåga och betonar vuxnas roll i att ge barnen verktyg och förståelse för att uttrycka och använda empati på ett hälsosamt sätt. Juul uppmanar till en mer nyanserad och förstående attityd gentemot barns emotionella förmågor, och till att bryta den skadliga praxis som leder till felaktiga bedömningar och omsorgslös behandling av våra unga.
Empati och Barns Utveckling: Bryt den Skadliga Praxisen
Att säga att barn och unga är ”utan empati” är ofta felaktigt och aldrig ett uttryck för empati – låt oss bryta denna skadliga praxis.
Barn är födda med inlevelseförmåga och för att utveckla sin empati behöver de tid och många goda exempel att lära sig från, och med, i vardagen. Några få barn förlorar förmågan till empati eller får den förstörd, och därför saknar de också medkänsla. Dessa barn kommer oftast från två olika familjer/miljöer, och det hjälper dem inte att få mer av samma om vi vill ge dem möjligheten att återställa sina naturliga sinnen och förmågor.
Psykoanalysens grundare, den österrikiske psykiatern Sigmund Freud, trodde inte att barn var födda empatiska, utan snarare egocentriska och enbart styrda av sina primitiva drifter, och sedan dess har det varit ett viktigt tema både för forskare och praktiker som intresserar sig för barn och deras utveckling.
Inlevelse är grundläggande för människans förmåga till empati
Först när forskarna började studera spädbarn i samspel med sina mödrar förändrades bilden radikalt. Då blev det tydligt dokumenterat att barn är födda med förmågan till det som professor Daniel N. Stern kallar ”intonation” – dvs. förmågan att stämma in på moderns känslor och stämningar och senare också på andra människors. Därmed är vi tillbaka vid det grundläggande i människans förmåga till empati – förmågan till inlevelse, att känna och sätta sig in i den andres känslor. Barn är som sagt födda med denna förmåga, och en del av deras uppmärksamhet är nästan ständigt bunden till att vara medveten om hur föräldrarna mår – både i sig själva och tillsammans.
Medkänsla är inte detsamma som empati
Förmågan till empati förstås ofta som förmågan till medkänsla, men det är faktiskt något annat. Medkänsla kräver att man har haft liknande upplevelser och känslor som den man känner med. En liten flicka på 4 år hade tillsammans med sina föräldrar flytt från krigets helvete och det enda hon hade fått med sig var en fin liten röd lackväska. En dag försvann den och de vuxna försökte förgäves lugna och trösta flickan, tills en annan fyraåring stillsamt lade handen på hennes arm och sade, ”jag har en gång förlorat min nalle”. Här fanns både inlevelse och medkänsla. En annan lekkamrat skulle kanske ha sagt, ”åh, strunt i den dumma väskan. Du kan ju bara be din mamma om en ny”.
När man tidigare inte trodde att barn hade denna förmåga bestod uppfostran därför i att lära barnen ”hur man beter sig” i olika situationer, där andra t.ex. är ledsna, har ont eller bubblar av lycka. Man satte en social och kulturell standard som barnen så att säga måste lära sig utantill, innan de som unga och vuxna kunde utveckla förmågan till empati.
I vår tid har en del av denna uppfostran fallit bort, och vi hör ibland klagomål om att dagens barn och ungdomar saknar empati, social kompetens, medkänsla, är självupptagna osv. Ofta menar man att barnen verkar ouppfostrade och kravet på deras empati får därför en moralisk karaktär.
Det finns mycket få barn vars beteende i tre-fyraårsåldern avslöjar att deras medfödda förmåga till empati inte har utvecklats eller kanske har förstörts. De lägger inte märke till när de gör andra illa, och inga moraliska förmaningar gör intryck på dem. Vi återkommer till dem lite senare.
Att barn måste leva ut den vuxnes medkänsla i praktiken är varken rättvist eller empatiskt.
Först är det viktigt att skilja mellan förmågan till empati/inlevelse och de konsekvenser olika kulturer anser att det ska ha: alltså hur man bör omsätta sin empati till handling i relation till andra. Detta måste läras, och det tar lång tid och kräver många goda exempel från föräldrar och andra som är med barnen på daglig basis. Lisa sitter i sandlådan och leker med en kakform. Mathias blir intresserad och sträcker sig efter formen, men Lisa vägrar att låta honom få den. Mathias gråter. Vad bör Lisa göra?
Det snabba traditionella svaret skulle vara att Lisa måste låta Mathias låna formen eftersom han är så ledsen. Man måste lära sig att dela, säger de flesta vuxna, men är det verkligen sant? Är det en allmän sanning om förhållandet mellan människor att vi alltid bör ge den andre det han eller hon vill ha om de blir ledsna?
Ska den 14-åringen ge sin pojkvän sex, för att han annars blir ledsen? Ska den vuxna sonen välja att besöka sina föräldrar när det passar dem, för att de annars blir ledsna? Ska den studerande hålla fast vid en utbildning han inte trivs med för att hans far blir ledsen? Ska kvinnan ge upp den månatliga träffen med vännerna, för att hennes man saknar henne?
Nej, väl! Livet är inte så enkelt. Lisa leker bra med sin bakform och hon känner att Mathias blir ledsen. Det Lisa eventuellt ska få hjälp med av en vuxen är att väga sina egna behov och gränser mot Mathias’ och därefter fatta ett beslut som hon kan stå för och ta ansvar för. Det är anständigt mänskligt samarbete. Det som ofta händer i sådana konflikter mellan barn är att den vuxna får medkänsla med det olyckliga barnet och kräver att det andra barnet lever ut den vuxnes medkänsla i praktiken. Det är knappast varken särskilt rättvist eller empatiskt.
Det betyder inte att vi som människor inte ska lära oss att känna och ta hänsyn till varandras känslor, men det lär barnen först och främst tillsammans med föräldrarna och med hjälp av den empati och medkänsla föräldrarna låter flöda till barnen. Åtminstone är det många av oss som tycker det. Andra tycker t.ex. att särskilt pojkar lika gärna kan vänja sig vid att livet är hårt och orättvist och att empati och medkänsla hindrar dem från att bli härdade nog att stå emot.
Barn som har förlorat förmågan till empati och saknar medkänsla.
Tillbaka till de få barn som har förlorat förmågan till empati och därmed också saknar medkänsla. Denna utveckling sker typiskt i två typer av familjer.
Den första är familjer där barnen utsätts för fysiskt och psykiskt våld och/eller sexuella övergrepp. De får sina egna gränser krossade och förlorar samtidigt känslan för andra människors. De behöver vuxna som är villiga att ge dem massor av värme, medkänsla, omsorg och stöd under de år det tar att återställa deras naturliga känslor och gränser.
Den andra är familjer där föräldrarna ser sin vuxenroll som en servicefunktion. Det kan vara de så kallade ”curlingföräldrarna” som satsar allt på att skona sina barn från varje obehaglig känsla eller upplevelse och försöker göra familjen till en sorts miniparadis där ingenting gör ont och ingen är frustrerad eller olycklig. Dessa barn växer upp i en gemenskap där de stora viktiga känslorna är förbjudna och där föräldrarna gör en dygd av att dölja sina egna. Därmed utvecklas naturligtvis inte barnens känsla för andra människors känslor, och det visar sig när de kommer till förskolan eller skolan.
Ungefär detsamma sker i familjer där föräldrarna gör nästan allt för att undvika konflikt och för att uppfylla barnens minsta önskan. Föräldrarna blir själva gränslösa och döljer både sina logiska och irrationella känslomässiga reaktioner. Dessa barn lär sig heller inte om vikten av att känna och respektera andra människor. De behöver inte vuxna som bara sätter gränser för barnens skull, utan vuxna som vågar vara välavgränsade, levande, varma och irrationella och som tål konflikter utan att förlora tron på sin egen kärlek – eller på barnens.
Avgörande för att barn ska kunna utveckla sin medfödda förmåga till empati och medkänsla och hänsynsfull socialt beteende:
- Föräldrarna är tydliga och nyanserade kring sina egna känslor och gränser.
- Föräldrarna möter barnet med empati och medkänsla.
- Att barnet får uppleva besvikelse, frustration och smärta utan att bli störd eller får höra att det hela ”inte är något”.
- Föräldrarna kan samarbeta och visa hjälpsamhet i sitt parförhållande.
- Familjen definieras som en plats där alla medlemmar ska ses, höras och tas på allvar och inte bara barnen eller de som skriker högst.
- Föräldrarna kommer med förslag på hur barnet kan uttrycka sin medkänsla gentemot andra barn istället för att predika moral.
Empati och medkänsla bland vuxna kommer till uttryck på mycket olika sätt – även inom samma kultur. Vissa människor uttrycker den verbalt, vissa kroppsligt, vissa båda, medan andra håller respektfullt avstånd och tystnad. Barnen speglar de vuxna som betyder mest för dem, och därför är det inte meningsfullt att beskriva en form som positiv och den andra som negativ. Att stämpla ett barn eller en ung person som en människa ”utan empati” är ofta fel och i alla fall inte ett uttryck för empati.