Likvärdighet i familjen

Likvärdighet

Vi bildar par och familj sådana som vi nu är och har blivit på grund av arv och uppväxt. Vi är som vi är – på gott och ont – som man brukar säga. Mer exakt uttryckt har vi under barn- och ungdomsåren byggt upp två slags inre och yttre beteenden. Med ”inre beteende” menar jag vårt tanke- och känsloliv och med ”yttre beteende” hur vi faktiskt handlar i förhållande till andra människor. Skillnaden mellan inre och yttre beteende är många gånger mycket stor men andra gånger är det överensstämmelse mellan vad vi tänker och känner och vad vi visar omvärlden i form av våra språkliga och kroppsliga uttryck. För både inre och yttre beteende gäller att det kan vara antingen konstruktivt (vad gäller oss själva och våra relationer till andra) eller självdestruktivt (och därmed också destruktivt för de människor som håller av oss).

De flesta av oss är omogna när vi bildar par och familj. Omogna ska inte uppfattas som ”barnsliga” eller som kritik, utan som ett konstaterande av att vi ännu inte känner oss själva tillräckligt och saknar insikt i våra två slags beteenden – det konstruktiva och det självdestruktiva. Mognadsprocessen tar fart och form först när vi ingår i nya, förpliktigande relationer.

Oavsett vilken familj vi talar om är nyckelordet alltså relationer – eller förhållanden som det väl heter på vardaglig svenska – och det är relationens/förhållandets kvalitet som avgör hur bra vi trivs och hur sunt vi utvecklas som människor. Vuxna partner vantrivs inte för att det är något fel på dem själva eller på den andra, liksom barn inte vantrivs för att de har dåliga föräldrar. Vi vantrivs när det som försiggår mellan oss inte innehåller de rätta elementen eller kvaliteterna som jag föredrar att kalla dem, oavsett om de är konstruktiva eller destruktiva. En av de allra viktigaste kvaliteterna är likvärdighet.

Likvärdighet är varken detsamma som jämbördighet eller likhet. Jämbördighet, som ursprungligen betydde ”av samma börd”, det vill säga av samma (sociala) ställning, används nu ofta i betydelsen ”lika starka” där likhet är ett politiskt begrepp, som till exempel i ”likhet inför lagen” eller ”lika villkor för män och kvinnor” (jämställdhet). Likvärdighet betyder, som jag använder det, både ”av samma värde” (som människa) och ”med samma respekt för båda parters personliga värdighet och integritet”.

Att ett förhållande är likvärdigt betyder alltså att båda parters önskningar, åsikter och behov behandlas med samma allvar av dem bägge och inte avvisas eller förringas med hänvisning till den andra partens kön, ålder eller funktionshinder. Vad du säger är av värde för er gemenskap helt enkelt för att du är du, för att du är människa och en viktig del av denna relation. På så sätt hänvisar begreppet likvärdighet till alla människors grundläggande behov av att bli sedda, hörda och tagna på allvar som individer.

Därmed är likvärdighet det enda egentliga alternativet till gamla tiders patriarkala familjemönster där den officiella rangordningen var tydlig med mannen och fadern i toppen, därefter kvinnan och modern, och sist barnen. Denna familj avspeglade tydligt maktfördelningen i samhället, men precis som i samhället handlade det inte bara om makt utan också om omsorg. Mannen var försörjaren – och pengar och makt följs ju som bekant åt – och den fysiska och psykiska omsorgen om barnen, hemmet och den övriga familjen var inbyggd i kvinnans roll. När denna familj fungerade bäst fungerade den som ett harmoniskt, upplyst envälde. Efterhand som kvinnorna fick utbildning, arbete och pengar krävde de naturligt nog att få del av makten och att omsorgsfunktionerna blev mer jämnt fördelade. Det skulle snart visa sig att det inte var så enkelt.

Omorganisationen av familjen ägde rum under samma period som borgerskapet i de västeuropeiska demokratierna gjorde uppror mot de välkända auktoriteterna och krävde mer reell demokrati och större öppenhet i den offentliga förvaltningen. Det är därför inget att säga om att man under en period ansåg att de demokratiska värdena var ett användbart alternativ till familjens upplysta envälde, men det är de inte. De demokratiska värdena är viktiga som klangbotten för mänskliga relationer, men de räcker inte eftersom de bara handlar om maktfördelning och inte tar hänsyn till de känslor och den omsorg som är familjens uppgift. I samhället har majoriteten makten, och omsorgsrollen (= social- och sjukvårdssektorn) har markant lägre status än försörjarrollen (= näringslivet). I familjen måste man ta lika väl hand om minoriteten. Omvänt kan en familj inte trivas om makten delegeras till majoriteten – speciellt inte om barnen är i majoritet. I en familj är det de vuxna som har makten, såväl den konkreta ekonomiska och sociala makten som – framför allt – den psykologiska makten, det vill säga ansvaret för och makten över tonen, atmosfären och stämningen. I familjer där detta överlåts till barnen kommer alla parter att vantrivas och utvecklas dåligt. Många moderna föräldrar känner sig inte helt väl till mods med att ha makten i relation till barn och unga och undviker helst att använda sig av den. Detta är olyckligt eftersom barn visserligen föds med stor visdom men utan erfarenhet och därför behöver vuxnas erfarenhet och ledarskap. På denna punkt liknar familjen andra organisationer: det är ödeläggande för trivseln och produktiviteten när de som faktiskt har makten låtsas som om de inte har den.

Frågan är därför inte om de vuxna har makten utan hur de väljer att använda den och här kommer likvärdigheten in som det mest konstruktiva värdet.

Att känna sig likvärdigt behandlad är motsatsen till att bli tilltalad på ett nedlåtande sätt, föreläst för, dominerad, kategoriserad eller gjord till åtlöje, men har inget att göra med snällhet eller förnuft. Vi kan självklart behandla varandra likvärdigt också när vi är rasande eller olyckliga. Det finns bara två känslor som förhindrar oss att uppträda likvärdigt och det är förakt och avsky (hos oss själva).

Likvärdighet kommer först och främst till uttryck i språket och en likvärdig dialog är ett samtal där båda parter uttrycker sig själva – sina egna tankar, värden, känslor, drömmar och mål – i stället för att teoretisera eller tala om varandra.

Efter att ha läst ovanstående kommer förmodligen många läsare att tänka: ”Ja, det är alldeles riktigt, men det är ju helt omöjligt att praktisera, människor är inte sådana!”. På sätt och vis är det sant. I grund och botten är vi irrationella väsen som också är fulla av missunnsamhet, svartsjuka, självupptagenhet, mindervärdeskänslor, arrogans och storhetsvansinne. Problemet är att alla dessa känslor var för sig och tillsammans kan ödelägga varje betydelsefull relation till andra människor och därmed är vi på kollisionskurs med oss själva och en annan del av vår mänskliga natur som har ett oavvisligt behov av att vara en del av en meningsfull gemenskap.

En av de saker som kan hjälpa oss att tygla de destruktiva krafterna är att leva i en familj där relationerna är likvärdiga. Det bidrar till att ge vår självkänsla goda utvecklingsmöjligheter och när vi har en sund självkänsla är det mycket lättare att bli en konstruktiv del av nya gemenskaper.

Exempel

Janus (tre år): Mamma, jag är hungrig!

Mamma: Struntprat. Det är ju bara en timme sedan vi åt lunch – du kan inte vara hungrig redan.

Ett på alla sätt typiskt uttryck för moderlig omsorg när den som är mest nedvärderande, kuvande och diktatorisk. Här följer några olika möjligheter att svara på ett likvärdigt sätt.

Det var värst! Vi har ju nästan nyss ätit. Är du verkligen hungrig?

Har du frågat magen… säger den verkligen det? Pröva med att fråga igen.

Det var snabbt! Men du får inget förrän om två timmar. Du har fått så stor aptit att det är farligt för dig, så vi måste se till att minska den. Vi kan väl försöka hitta på något annat som du kan tänka på så att inte magen ropar så högt.

Vilken aptit du har idag! Vad skulle du vilja ha att äta?

Katten också! Det var inte så bra, för jag har nämligen inte tid att laga något åt dig just nu. Du får lov att vänta tills jag är färdig med att vika tvätten.

En danska som är gift med en fransman och bosatt i Frankrike är upprörd över användningen av fysiskt våld i franska familjer och på daghem. Hon försöker tala med sin man om det, men han känner att han måste försvara sitt land, sina föräldrar och sin kultur och konflikten blir så våldsam att hon inte ser sig någon annan råd än att flytta hem till Danmark med barnen.

Detta är olyckligt eftersom bägge parter lämnas med känslan av att det är den andra som har tagit och missbrukat makten. Begreppet likvärdighet betyder för ett blandat äktenskap som detta att familjen varken kan vara fransk eller dansk. Ingen av parterna kan kopiera sin uppväxtfamilj utan de måste skapa en helt ny slags familj med tvärkulturella värden. De hamnar många gånger i situationen att några av de värden som de har med sig från sitt föräldrahem måste ges lägre prioritet till fördel för några mer överordnade och i detta fall är de två viktigaste likvärdighet och omsorg om den personliga integriteten. Våld mot barn eller vuxna kan ha nog så starka rötter i en kultur, men det gör det inte mindre destruktivt och nedvärderande för den som blir utsatt för det. De traditionella kulturella värdena måste därför ge vika för andra.

Denna konflikt behöver inte handla om våld mot barn. Den kunde likaväl ha utspelats i en helt dansk eller fransk familj och handla om en mamma eller pappa som är mycket missnöjd med förhållandena på dagis, medan den andra parten inte kan se något fel på dem. Här är det den nöjda partens uppgift att försöka hitta en lösning som båda parter kan leva med. Inte på grund av en konstlad eller hycklad omsorg om barnet utan av omsorg om partnern och likvärdigheten dem emellan. (Detta är den egentliga orsaken till att de två vuxna i detta exempel skilde sig. Inte våldet i fransk barnuppfostran.) När två människor lever tillsammans i en kärleksrelation är relationen deras första gemensamma ”barn” och om deras inbördes förhållande inte präglas av de grundläggande värdena är det lönlöst att försöka föra dem vidare till den biologiska avkomman.

Hon: Jag börjar bli trött på att det alltid är jag som sköter åttio procent av allting här hemma. Det var inte så vi sade att vi skulle ha det och jag tycker att det är botten att du bara förväntar dig att jag tar på mig det.

Han: Men det där med åttio procent stämmer ju inte. Jag gör minsann så mycket jag någonsin kan, men jag måste ju också sköta mitt jobb och få ha det lite lugnt och skönt någon gång emellanåt.

Hon: Och det måste alltså inte jag! Har inte jag också ett jobb och dessutom barnen nästan jämt… när ska jag ha det lite lugnt och skönt? Kan du tala om det för mig?

Han: Jag ser ju hur det är, men jag vet inte vad vi ska göra åt det… Vi kanske skulle kunna försöka få tag på en städhjälp ett par gånger i veckan som Robert och Helle. Det har ju varit en bra lösning för dem?

Hon: Du vet inte vad vi ska göra åt det!? Du ska ta och få ändan ur vagnen och göra din del av jobbet! Det är det vi ska göra åt det! Eller du vill kanske att vi ska anställa en kokerska och en barnpiga och en trädgårdsmästare också? Tala om för mig på en gång… Är det en familj eller en institution du vill ha? Det tycker jag att du ska ta och fundera lite över medan du har det lugnt och skönt!

Han: Varför ska du alltid överdriva. Jag försöker ju bara vara konstruktiv… det är ju du som är så satans missnöjd.

Detta gräl saknar varje form av likvärdighet både när det gäller deras sätt att försöka prata med varandra och det de talar om. Hon beklagar sig och kritiserar sin partner i stället för att säga hur hon vill ha det och det är inte värdigt henne. Han försvarar sig i stället för att svara och det är inte värdigt honom.

Diskussionen gäller de praktiska uppgifterna i familjen och detta är ett område där de flesta vuxna nuförtiden, när könsrollerna delvis har upplösts, brukar vara principiellt eniga om att dela jobbet någorlunda lika mellan sig – särskilt om båda arbetar. Verkligheten är emellertid att både män och kvinnor fortfarande släpar runt på de gamla könsrollerna där det var hans uppgift att försörja familjen som i gengäld skulle erbjuda honom nödvändig service, vila och rekreation. Hennes roll var att ansvara för maten, barnen, hushållet och i övrigt allt det som skapar stämning och atmosfär i ett hem. Som jag kommer att visa i ett senare kapitel är just ansvar något mycket komplicerat som man inte bara kan schemalägga. Så länge vi är historiskt belastade, som paret i exemplet, är det därför nödvändigt att en man som går in i ett parförhållande åtminstone har helt klart för sig att det är hans ansvar att han får mat i munnen, kläder på kroppen och håller en rimlig hygienisk standard. Kvinnan måste se till att hon lägger band på sina behov av att visa omsorg och ta alltför stort ansvar, så att det inte slutar med att hon gör en större insats än hon själv trivs med. Under en troligen lång övergångsfas måste utgångspunkten vara att var och en tar hand om sig själv. I den mån som den ena till exempel handlar och lagar mat varje dag eller tar på sig ansvaret för tvätt och strykning är detta att betrakta som en gåva till gemenskapen och inte en självklarhet eller en del av en underförstådd kohandel. Med denna utgångspunkt kan vi tänka oss två alternativa versioner av ovanstående gräl.

1.

Hon: Jag måste tala om för dig att jag har märkt att jag har tagit på mig mycket mer av det praktiska arbetet i vår familj än jag egentligen vill. Det gör mig sur och missnöjd och jag vill inte ha det så längre. Därför vill jag tala med dig om hur vi ska kunna ordna det på annat sätt.

Han: Jamen jag gör ju så mycket jag någonsin kan…

Hon: Jag säger inte att du gör för lite utan att jag gör för mycket och därför vill jag att vi tillsammans hittar en annan lösning.

Han: Och hur skulle den se ut?

Hon: Det vet jag inte säkert. Jag vill faktiskt att vi tänker över det var och en för sig några dagar och så sätter vi oss ner och tittar på vilka lösningsmöjligheter som finns. Annars är jag rädd för att det blir jag som får ta ansvar också för att lösa problemet.

I denna variant tar kvinnan sin ansvarskänsla och sin värdighet på allvar och undviker därigenom att vara anklagande, nedgörande och kritisk, medan mannen däremot hela tiden är defensiv och passiv och inte bryr sig om hennes välbefinnande och kvaliteten på deras inbördes förhållande. Hans bristfälliga insats när det gäller praktiska göromål i familjen visar sig i hans passiva sätt att delta i samtalet. Oavsett om han faktiskt är sådan eller om det bara är när samtalet kommer in på disk och städning, ger hon honom möjligheten att återfå sin värdighet genom att ge honom tid att formulera några förslag till lösningar. Rollfördelningen dem emellan är farlig för deras förhållande och därför är det klokt att lägga större vikt vid en förbättrad likvärdighet än disken – under en kort tid.

2.

Hon: Jag måste tala om för dig att jag har märkt att jag har tagit på mig mycket mer av det praktiska arbetet i vår familj än jag egentligen vill. Det gör mig sur och missnöjd och jag vill inte ha det så längre. Därför vill jag tala med dig om hur vi ska kunna ordna det på annat sätt

Han: Det hade jag inte klart för mig… om jag ska vara helt ärlig har jag inte alls lagt märke till det. Vad jag kan göra?

Hon: Just nu räcker det med att du pratar med mig om det och så måste vi förstås hitta ett annat sätt att fungera på. Jag kan mycket väl förstå att du inte har lagt märke till det eftersom det är något jag bara har gjort utan att knota under lång tid, så jag upptäckte det inte förrän jag började bli sur på dig över alla möjliga småsaker.

Han: Ja, det har jag i gengäld lagt märke till!

Hon: Jag är inte ute efter att få millimeterrättvisa i vår familj, men jag tar alltid snabbt på mig för mycket ansvar och så slutar det med att jag känner mig helt ensam. Det är skitdåligt för mig och det förstör vårt förhållande. Du måste helt enkelt hjälpa mig att inte vara så här överdrivet ansvarskännande och också ta mer ansvar själv. Det är den enda lösningen jag kan komma på.

Han: Ja, men det är svårt – också för att du är så snabb – och jag jobbar hårt på firman…

Hon: Ja, det vet jag mycket väl, men det blir ju inte mindre att ta ansvar för här hemma därför att det är mycket på firman. Jag är i vilket fall som helst inte beredd att fortsätta på det här sättet och jag skulle vilja att du kommer med ett förslag till ny ansvarsfördelning. Jag vill inte vara arbetsgivare här hemma.

Han: Så du är inte bara frustrerad. Det är allvar?

Hon: Ja!

I denna version finns likvärdigheten där. Hon har tagit ansvar för sin egen situation och gjort honom uppmärksam på vad gemenskapen kräver. Han har lagt korten på bordet och tiden får utvisa hur han kan mobilisera sin ansvarskänsla och omsorg. De har med andra ord haft en likvärdig, personlig dialog i stället för ett gräl eller en diskussion. I en dialog talar parterna utifrån sig själva. En personlig dialog har två egenskaper. Den slår vakt om deras förhållande och fördjupar det och skapar samtidigt maximal kreativitet när det gäller att hitta nya perspektiv och lösningar. Gräl bryter ner förhållandet och förhindrar gemensamma lösningar. Diskussioner slutar principiellt med en förlorare och en vinnare, vilket kan vara mycket bra för vinnaren – men det är en skör och kortvarig vapenvila. Diskussioner handlar alltid om ”ämnet” och ignorerar därför den viktigaste delen – den personliga – som bara undantagsvis inte är en del av varje ämne som tas upp i ett kärleksförhållande.

Pia (12 år): Mamma, jag skulle så gärna vilja pierca mig i ögonbrynet precis som Malene har fått göra…

Mamma: Det kan jag tala om för dig på en gång att det får du inte. Du är alldeles för ung för att överblicka konsekvenserna och dessutom ser det förskräckligt ut. Att Malene har fått lov fattar jag inte.

Pia: Jamen vi kan väl i alla fall prata om det? Eller vänta tills pappa kommer hem?

Mamma: Det är inget att prata om, Pia – det trodde jag att jag redan hade sagt… och förresten ska din pappa på möte i kväll så det kan du lika bra glömma. Man ska inte alltid bara vara som alla andra.

Pia: Varför kan vi inte prata om det? Tänk på tatueringen du har? Den fick du lov att göra när du var ung.

Mamma: Jag var sjutton år och behövde inte be om lov och jag har ångrat den där tatueringen många gånger sedan jag blev vuxen. Du är för omogen för att göra sådant. Punkt och slut!

Pia: Lägg av! Du är så jävla gammalmodig!

Mamma: Så talar du inte till mig, flicka lilla. Du ska inte vara oförskämd! Nu går du in på ditt rum och gör dina läxor tills vi ska äta!

Pia: Det gör jag fan så mycket hellre. Det är trots allt mitt!

Ett inte särskilt lyckat försök till samtal och förhandling där modern ”vann” men båda förlorade. Kanske Pia så småningom tjatar sig till en piercing, kanske gör hon en utan föräldrarnas tillåtelse eller kanske inte, men det är inte det väsentliga. Det viktiga är att hennes förhållande till modern har undergrävts eftersom hon har blivit kränkt av moderns attityd till piercing. Detta kommer att göra henne återhållsam med att dela andra av sina ungflicksönskningar, drömmar, tankar och upplevelser med sin mor. Lägg också märke till att modern flitigt använder sig av det som kallas de vuxnas definitionsmakt – det vill säga makten att definiera barn, placera dem i fack och bestämma vad och vem de är. (Pia är ”för ung”, ”omogen” och ”oförskämd”.) Detta är nog det vanligaste och mest destruktiva sättet att kränka barns integritet på. Det används också flitigt i parförhållanden – vuxen mot vuxen – där det är precis lika ödeläggande för förhållandets kvalitet.

Pias mor saknar tydligen insikt i detta och är snabb med att komma med ett moraliskt fördömande och en bestraffning när dottern ger igen med samma mynt och definierar henne som ”gammalmodig”.

Det likvärdiga alternativet:

Pia (12 år): Mamma, jag vill jättegärna pierca mig i ögonbrynet precis som Malene har fått göra…

Mamma: Å nej! Jag hade hoppats att du aldrig skulle fråga om just det.

Pia: Men mamma, Malene har ju fått lov av sina föräldrar så om du också säger ja är du toppen! Det är inte så dyrt och jag har pengar själv.

Mamma: Sätt dig ner och lugna ner dig. Att Malene har fått det räcker inte som skäl för mig. Förklara för mig varför du egentligen vill göra det? Pia: Jamen mamma – det är ju fett coolt. Fattar du inte det?

Mamma: Jo, det gör jag kanske om jag verkligen anstränger mig, men… ”fett coolt” räcker inte som skäl…

Pia: Jamen när jag så gärna vill… Alla andra får ju.

Mamma: Det där med att alla andra får och att du gärna vill vara som de andra det kan jag förstå, men du brukar också ha dina egna personliga åsikter om sådana saker. Det är dem jag gärna vill höra.

Pia: Men mamma! Malene fick sin först igår och det är ju inget sådant som man tänker igenom. Det är något man bara får lust att göra. Kan du inte fatta det?

Mamma: Jovisst fattar jag det, men jag har inte lust att ge dig lov och därför måste du komma med ett bättre skäl. Tänk på det och så pratar jag med pappa under tiden och så får vi se.

Pia: Men när då?

Mamma: Det kan jag inte säga. Men i vilket fall som helst varken i morgon eller i övermorgon.

Pia: Åååhh. Det är så irriterande att vuxna alltid ska tänka och tänka…

Mamma: Det må så vara, men nu är det sådana vi är.

Det handlar inte om huruvida Pia får lov eller inte. Det handlar om att föra en dialog där bägge parter känner sig hörda och tagna på allvar. Därför måste Pia komma med en bättre motivering och därför måste hennes mor titta närmare på sin omedelbara motvilja mot piercing och sedan kan de tala med varandra igen och kanske igen och igen. Om det slutliga svaret blir nej kommer Pia att bli besviken och kanske arg på sina föräldrar men därmed är ingen skada skedd. Det är bara en i raden av otaliga lektioner i en familj där alla måste få vara fria att säga vad de önskar utan att det finns någon garanti för att det låter sig göras. Det är ingen principiell skillnad på vem som vill vad. Om det är tvååringen som vill ha en glass, pappa som vill ha lugn och ro, mamma som vill få komplimanger för sitt utseende eller nittonåringen som vill att föräldrarna går i borgen för ett lån till en bil. Det är aldrig själva sakfrågan och dess relativa betydelse som avgör beslutsprocessens kvalitet utan dess betydelse för den som frågar. Kvalitet och kvantitet är inte detsamma. Det behöver inte ta lång tid.

Kim (2 år): Pappa, får jag en glass?

Pappa: Nej, det får du inte.

Kim: Jamen jag vill, jag vill!

Pappa: Ja, det hör jag minsann, Kim, och det är inget fel på att du vill ha en glass men jag tänker inte ge dig någon!

Kim: Dumma pappa!

Pappa: Ja, jag förstår att du tycker det, men så blir det.

Det likvärdiga i denna dialog ligger lika mycket i det som inte blir sagt, till exempel:

Du har fått tillräckligt med glass idag! (Vuxen definitionsmakt.)

Jag har ju sagt nej och nu slutar du tjata! (Jag vågar inte gå in i en diskussion så jag rackar hellre ner på dig för att du öppet argumenterar för det du vill ha.)

Men om du är riktigt snäll kanske vi kan ha glass till efterrätt ikväll. (Vågar inte öppet säga nej och använder en lättköpt avledningsmanöver i stället.)

Du vill och du vill. Tror du att vi andra kan få saker bara för att vi vill? Så ligger det inte till det ska du ha klart för dig! (Här i familjen ska man vara försiktig med att be om det man vill ha. Man riskerar att bli illa behandlad och utstött.)

Det är många stora och små beslut som ska fattas i en familj. Många av de små kan vi utan svårighet överlåta till den vuxne som står mitt i situationen och sedan eventuellt diskutera dem i efterhand. Men de stora besluten måste de vuxna fatta tillsammans och också tillsammans med barnen om dessa är mer än fyra till fem år gamla och beslutet har stora konsekvenser för deras liv. Några exempel:

Var ska barnen gå i skola?

Ska mamma och pappa tacka ja till erbjudandet om ett fyraårigt jobb i utlandet och ska hela familjen flytta med?

Ska en av de vuxna gå ner i arbetstid för att hinna med barnen och familjen bättre?

En av de vuxna vill börja en lång och dyr vidareutbildning som kommer att innebära mycket frånvaro från familjen.

Mannen skulle vilja ha fler barn men hustrun är inte lika säker.

Förhållandet till mormor har blivit komplicerat. Vad gör vi?

Ska vi ta ett lån för att kunna förverkliga drömmen om ett sommarhus eller ska vi vänta tills vi har pengar?

Morfar har dött. Ska barnen vara med på begravningen eller är de för små?

Skolpsykologen säger att vår son kanske har en hjärnskada. Vad ska vi göra?

Nu har vi bestämt oss för att skiljas. Hur ska vi göra med barnen?

När denna typ av allvarliga beslut ska fattas är det lämpligt att båda parter talar om sig själva och för sig själva. Det vill säga försöker formulera och uttrycka sina egna argument för och emot, sina tvivel, sin ångest, sina drömmar och visioner, sina förbehåll – kort sagt allt som dyker upp inom dem i relation till beslutet. Vad och hur mycket som dyker upp vet vi först när vi känner oss tömda – när allt är sagt. Därför tar beslutsprocessen precis så lång tid som det tar för bägge parter att nå till denna punkt. I bästa fall några dagar, men det kan också ta veckor och månader. Det är lång tid – men ofta en bråkdel av den tid vi annars kommer att använda till att gräla om ett förhastat beslut eller om konsekvenserna av ett sådant.

Det är ödeläggande för processen och för svarets eller lösningens kvalitet om parterna inte följer spelets regler: att man talar för och om sig själv. Det duger inte att börja kritisera varandras tankar, känslor eller erfarenheter. Man kan argumentera för sitt eget men inte mot den andras. Ju mer energi vi måste använda på att försvara våra känslor och synpunkter desto mindre kreativa och flexibla blir vi och det hela riskerar att utmynna i en maktkamp.

När denna process genomförs på ett seriöst sätt uppstår lösningen ofta av sig själv eller också väljer paret den enas ursprungliga förslag utan att den andra känner sig dominerad eller som förlorare.

Något av det viktigaste med likvärdighet – också mellan vuxna och barn – är att den skapar grogrund för ömsesidighet. Visserligen är det så att alla familjer egentligen präglas av ömsesidighet eftersom familjen är ett mänskligt system som är underkastat vissa lagbundenheten Däribland att alla i systemet ständigt påverkar och blir påverkade av varandra bara genom att vara en del av samma gemenskap.

Det jag menar är emellertid en mer medveten ömsesidighet där parterna hela tiden är villiga att lära av varandra och att utveckla sig till följd av det som sker emellan dem. Våra barn kan till exempel genom sina olika reaktioner i mycket stor utsträckning lära oss hur vi kan förhålla oss mest konstruktivt till vart och ett av dem. Det är det föräldrar måste göra med spädbarn men ofta glömmer efter några år. Det är högst beklagligt, eftersom det som egentligen borde ske när barnet är ett par år gammalt är att vi fördelar vår uppmärksamhet: att vi fortsätter att lära oss om barnet men också om oss själva.

I inledningen till denna bok varnade jag för att använda generella ”metoder” i umgänget med barn och ett av de viktigaste skälen är att de flesta metoder bortser från eller omöjliggör ömsesidighet. Låt oss som exempel ta den så kallade ”femminutersmetoden” som då och då dyker upp som ett sätt att få små barn att somna. Metoden består i att familjen ”nattar” barnet på vanligt sätt, ger det en kärleksfull kyss och säger: ”God natt, nu ska du sova” och lämnar rummet. Om barnet inte vill sova och därför protesterar högljutt ställer man tidtagaruret och väntar fem minuter innan man går in i barnkammaren igen och upprepar: ”Nu ska du sova!” Man lämnar rummet på nytt och väntar fem minuter och så vidare tills barnet är så utmattat att det somnar.

Denna och liknande metoder har sina rötter i beteendeterapin och saknar varje spår av ömsesidighet. Det är en ensidig strategi som de vuxna (makthavarna) utsätter barnet (den maktlösa) för, och det enda som de vuxna i bästa fall får ut av metoden är att barnet lär sig somna på kommando. Det är samtidigt en metod som inte intresserar sig för karaktären på de inbördes relationerna i familjen, de värden som föräldrarna omfattar eller barnets personliga integritet. Metoden har inget med uppfostran eller samspel att göra utan är ett slags dressyr. OCH – dressyr fungerar faktiskt också på barn om de vuxna är konsekventa, målinriktade och tillräckligt uthålliga. Tusentals föräldrar har försökt sig på denna metod och det ska till mångas försvar sägas att de har gett upp halvvägs.

Alternativet till metoder av denna typ är att titta närmare på sig själv, barnet och det som för tillfället präglar det inbördes förhållandet. Här är bara ett par exempel:

Jag skulle i ett annat sammanhang träffa en ung mor till en tvåårig flicka. Modern hade nämnt att hon också gärna ville tala med mig om det hon kallade ”vår dotters sömnproblem”. Nu föll det sig så att vi inte fick tid till ett grundligt samtal om just detta utan fick nöja oss med de sista fem minuterna. Situationen var klassisk: den ena av föräldrarna lade flickan vid en lämplig tid med tanke på hennes sömnbehov, men det kunde ta allt från en till tre–fyra timmar innan hon äntligen somnade och då ofta på soffan i vardagsrummet mellan föräldrarna.

Jag hade tidigare under samtalet fått intryck av ett på många sätt typiskt modernt föräldrapar. Det vill säga att de gick in helt för föräldrarollen, var mycket fokuserade på barnens önskningar och behov och försökte undvika konflikter så långt möjligt. Lite i stil med: ”Detta är inte bara ett barn. Det är början till en ny och bättre mänsklighet.”

Jag föreslog därför modern att hon och hennes man skulle slå sig ner och tänka efter vad som var det allra viktigaste för dem att ge sin dotter. Ett par veckor senare ringde modern och sade: ”Det är så i vår lilla familj att min mor var psykiskt sjuk och dog när jag var tio utan att jag egentligen någonsin hade haft riktig kontakt med henne. Min man miste sin far när han var fyra och utan att vi egentligen har talat om det tidigare kom vi på att det viktigaste för oss är att vår dotter ska få så mycket kontakt och omsorg som överhuvudtaget är möjligt. Då vi hade formulerat det för oss själva kunde vi plötsligt tydligt se att detta är ett rätt självupptaget projekt som inte lämnar mycket plats för vår dotter och det hon är och vill. Sedan den kvällen somnar hon en kort stund efter att vi lagt henne.”

Eftersom dessa föräldrar inte använde en metod lärde de sig något viktigt om sig själva och relationen till sin dotter som också är helt allmängiltigt:

Att vi som föräldrar måste försöka lägga band på vår självupptagenhet – det vill säga vårt ensidiga fokus på om vi duger som föräldrar – och lära oss att det utväxlas gåvor i båda riktningarna.

Att det alltid är farligt att göra sitt barn till sitt ”projekt” eftersom det utplånar barnets individualitet och därmed likvärdigheten. I detta fall kan man säga att projektet var alla föräldrars projekt, nämligen att ge sina egna barn en bättre barndom än de själva haft. Det är en vacker och ofta också nödvändig ambition, men det händer alltför ofta att barnets egna behov, gränser och mål försvinner utom synhåll.

Att så kallade sömnproblem i likhet med många andra ”problem” i regel inte utgör själva problemet. De är en varningsflagg som gör oss uppmärksamma på att något i det inbördes förhållandet behöver finjusteras.

Att det finns gränser för hur mycket intensiv uppmärksamhet som små barn (likaväl som stora) klarar av åt gången utan att bli stressade, oroliga eller desperata.

Ett annat föräldrapar som hade en son på nio månader berättade länge och detaljerat om dennes problem med att somna. De nattade honom efter alla konstens regler men det kunde ändå ta upp till en timme innan han verkligen sov och då bara om en av föräldrarna satt och höll honom i handen. Föräldrarna var så bekymrade att jag tyckte att det saknade proportioner, vilket jag sade till dem och uppmanade dem att slappna av. Modern blev lite sårad och sade:

– Jamen det kan man ju inte göra! Tänk om det är något fel på honom!

Det visade sig att hennes äldsta syster hade haft mycket stora problem med sitt barns sömn vilka långt senare visat sig ha att göra med en ovanlig tarminfektion som gav starka smärtor. För denna mamma hade därför sonens förmåga att somna snabbt varit något mycket centralt och förknippat med en del oro. Att somna snabbt var detsamma som att vara frisk.

Efter en tid hade föräldrarna lärt sig att skilja på sitt eget barn och systerns i sitt medvetande och var inte längre så oroliga, medan sonen kunde ta hand om sitt eget sömnbehov i stället för föräldrarnas ångest.

Människor är olika och även om vi då och då hissar varningsflagg eller utvecklar symtom som liknar varandra krävs det alltid något särskilt för att klara upp och lösa konflikter – om vi väljer att värdesätta kvaliteter som likvärdighet, personlig integritet och ömsesidighet.

En av de saker vi har gemensamt är vårt djupa och ständiga behov av att känna att vi har betydelse för de människor vi älskar, och det är en av livets många paradoxer att just detta behov gör oss extremt självupptagna. Inte ”självupptagna” i moraliskt fördömande mening utan bara som ett konstaterande av att vi blir upptagna av oss själva, av vad vi kan, gärna vill ge, av att göra det rätta, att inte misslyckas, att räcka till för varandra och så vidare.

Det enda verkliga ”motgiftet” mot självupptagenhet är vår vilja att vara öppna, nyfikna och intresserade av den andra parten. I förhållande till detta måste vi ha viljan att ta reda på om allt det vi gör för den andra parten verkligen också upplevs som värdefullt. Man brukar se två olika reaktioner när detta inte visar sig vara fallet.

Om det handlar om barn reagerar vi ofta med att göra mer av samma sak. Vem har inte hört sig själv säga: ”Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men det hjälper inte!”

När detta händer kan man lugnt utgå från att det är fel sak man har sagt. Barn har ofta en slående, omedveten förmåga att sätta fingret på föräldrarnas ömmaste punkter – det vill säga det inre och yttre beteende som jag i inledningen kallade ”självdestruktivt” och som i kärleksförhållanden alltid blir destruktivt för de andra. Detta betyder att de kan spela en mycket konkret, inspirerande och hjälpsam roll i föräldrarnas personliga mognadsprocess och den gåvan gör man klokt i att ta emot. Dels med tanke på sig själv naturligtvis, men dels också för att kunna bygga upp en likvärdig relation där bägge parters värde erkänns och barnen inte bara är ett bevis på att föräldrarna har lyckats. Tidigare har just detta fenomen uppfattats som att barn var provocerande och att de behövde få lära sig att veta sin plats. Men barn ska faktiskt vara relativt stora innan de medvetet försöker provocera sina föräldrar medan det däremot onekligen är sant att föräldrar ofta känner sig provocerade. Detta är något helt annat som det inte finns något rimligt skäl till att ge barnen skulden för. De hör till den kategori av känslor som man med fördel kan ta ansvar för själv.

I förhållande till en vuxen partner är vi mer benägna att tolka det som ett avvisande när våra välmenta gåvor inte tas väl emot eller blir direkt returnerade. Vi tar det personligt i stället för att lära av det. Lägg till exempel märke till nästa gång du har en konflikt med din partner och går omkring och grubblar på den. Sannolikt är det så att största delen av dina tankar handlar om att rättfärdiga dig själv eller att hitta fel och svagheter hos den andra – renodlad självupptagenhet av den ofruktbara typen. Den konstruktiva självupptagenheten ställer frågan: hur kunde jag ha sagt det jag hade på hjärtat på ett sätt som hade berikat vårt förhållande och gjort mig mer autentisk?

Den förstnämnda formen av självupptagenhet, som i själva verket bara är rester från vår uppväxt där vi tog på oss skulden för våra föräldrars misstag och kränkningar, är ömsesidighetens fiende nummer ett och slutar därför ofrånkomligen i ensamhet.

Jag tror inte att det är möjligt att leva tillsammans i en familj utan att utkämpa maktkamper kors och tvärs – i varje fall under de första tio–femton åren – men det förändrar inte det faktum att det är slöseri med tid och energi. När och om det blir alltför många av dem kan vi antingen bemöda oss om att vinna var gång och därmed förstöra förhållandet eller söka oss tillbaka till likvärdigheten; inte som kompromissernas gyllene medelväg utan som en form av dialog där vi kan växa i stället för att ge avkall på integritet och gemenskap.




Likvärdighet i familjen

Jesper Juul

Ort: Danmark

Visa profil

Kommande evenemang/kurser

6 mars 2024 Zoom
Webbinarie – Tre tips för ett mer kvalificerat föräldrastöd
7 mars 2024 Malmö/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
9 mars 2024 Malmö/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
4 juni 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
6 juni 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
12 september 2024 Stockholm/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
14 september 2024 Stockholm/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
16 november 2024 Online
Diploma Course in Parent Coaching

Se alla händelser

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Dela