Integritet i familjen

Av Jesper Juul

Historiskt sett är det rätt nyligen som vi så smått började ta den enskilda människans individuella behov, gränser och värderingar på allvar. Gruppens liv och överlevnad har alltid varit viktigare. Askungens styvsystrar tvingades ge avkall på sin integritet och klippa av en tå och hugga av en häl för att leva upp till idealet att bli gifta, och när det var dags för bröllop i min generation fick vi höra hur nödvändigt det var att kompromissa och inordna sig. När saker ställdes på sin spets var det inget tvivel – det var antingen den enskilda eller gruppen/familjen – och valet föll rutinmässigt på gruppen. Sådan var tidsandan.

Vi talar om en lång historisk period där barns integritet – det vill säga deras fysiska och psykiska gränser och behov – systematiskt kränktes som ett led i den uppfostran som man ansåg riktig och nödvändig, där kvinnors integritet generellt ignorerades eller kränktes i familjen och där mäns integritet gick samma öde till mötes på arbetsmarknaden – särskilt om de var arbetare eller underordnade tjänstemän.

Att föreställa sig det motsatta – individen framför allt – är varken möjligt eller önskvärt. Vi kan ignorera gemenskapen en tid, men vi kan inte undvika att vara en del av den. Vi kan i mycket stor utsträckning välja om vi vill tillföra gemenskapen energi eller dränera den på energi. Det är däremot både möjligt och önskvärt att familjer och andra grupper blir mycket mer öppna och vittfamnande i förhållande till den enskilda individens personliga integritet och särart. Om detta hade varit en grundmurad tradition skulle låg självkänsla inte ha varit en europeisk folksjukdom och vi skulle inte ha haft så pinsamt svårt att integrera människor från andra kulturer i vårt samhälle.

Den gamla värdeföreställningen säger att man måste offra sin individualitet om gruppen ska bli stark. De senaste fyrtio årens socialpsykologiska arbete med grupper av alla slag och det terapeutiska arbetet med par och familjer har lärt oss något annat: ju starkare den enskilda människan är i sig själv desto starkare blir gruppen. Det finns ett talesätt som säger: ”En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk” och detta gäller också i familjen. Men se upp! Det är inte antingen – eller. Det betyder inte att den starka individen är en förutsättning för familjen. Det pågår ett utbyte mellan familjen och den enskilde där familjen bidrar till att stärka individen som därefter gör familjen starkare. Det ligger därför i allas intresse att ha omsorg om den enskildes integritet – att den inte kränks och att den får bästa möjliga utvecklings- och mognadsbetingelser. På samma sätt är det viktigt för helheten att den enskilde lär sig att fråga sig själv: ”Är det mina centrala behov, mina personliga gränser eller de värden som är viktigast för mig som står på spel just nu eller är det bara en tillfällig önskan, en gammal vana, en fix idé eller en förstockad åsikt?”

Denna fråga var kanske i vissa sammanhang lättare att besvara när vi levde i ett knapphetssamhälle där de flesta måste kämpa en livslång kamp för att få de centrala behoven uppfyllda. I dagens överflödssamhälle kan den vara svår att urskilja.

Om min hustru skulle vilja gå ner i arbetstid för att bli mindre stressad kan det betyda att jag måste sluta spela tennis. Tennis är inget behov utan ett nöje. Jag har behov av att få motion, men jag skulle lika bra kunna ta en timmes promenad varje dag.

Mina barn skulle vilja äta lördagsmiddag på McDonald’s. Det är en önskan som de har för att uppfylla sitt behov av mat. Jag kränker alltså inte deras integritet genom att säga nej. Jag vägrar bara att uppfylla deras önskan.

Min son önskar sig ett par dyra Nikeskor. Han har behov av att få skor på fötterna men inte av Nikeskor. Det är kanske ett socialt behov eftersom andra barn har dem, men jag kränker inte hans integritet genom att köpa några som är billigare.

Jag är gift för andra gången med en kvinna som har två små barn. Jag tycker att hennes sätt att uppfostra dem är helt hopplöst. Jag har själv tre vuxna barn och vet väl vad det handlar om och därför är jag i min fulla rätt att kritisera henne. Eller kanske jag skulle påminna mig själv om att jag visserligen har spelat rollen som far under mina egna barns uppväxt, men jag har ju aldrig prövat att vara mor till hennes barn… så kanske…?

Vi lever i ett konstant och livslångt spänningsfält mellan integritet och samarbete – det vill säga å ena sidan vårt behov av att känna oss hela och att kunna utveckla oss på vårt eget sätt i vår egen takt och å den andra sidan vår lust att samarbeta med, efterlikna och anpassa oss till de människor som betyder mest i vårt personliga universum. Denna konflikt utspelas både i den existentiella dimensionen och i den sociala. Vi kan till exempel tala om konflikten mellan individ och grupp, mellan individ och samhälle eller mellan individualitet och konformitet. Vi vill ogärna vara och se ut som alla andra och samtidigt vill vi ogärna vara utanför eller annorlunda. Vi kan besluta oss för att upphäva denna konflikt genom att definiera oss som ensamvargar eller individualister, men i regel hittar vi andra med samma inställning och så står vi på samma punkt igen – och är bara lite alternativt konforma!

Utvecklingen hörs tydligt i vårt sätt att använda språket: ”Du ska bara vara dig själv” säger vi till den osäkra. ”Man ska inte försöka vara som andra – man ska bara gå in för att vara sig själv”, säger ungdomar i kris. ”Man kan inte göra alla nöjda så det handlar om att vara trogen mot sig själv”, säger de medelålders mitt i sina kriser.

Filosofin och psykologin sysslar också med ”självet”. Vad är det egentligen för något och var sitter det? Den sista frågan är mycket lättare att besvara än den första. Självet sitter i hjärnan liksom tankarna, känslorna, värderingarna och allt det andra som definierar oss som människor. När vi ska besvara den första måste vi tillgripa synonymer och tala om vårt ”egentliga jag”, ”sanna jag”, vår ”kärna” eller vårt ”centrum”, men mer konkret kan vi inte få det. Vi kan lära oss att uppleva skillnaden mellan att vara i balans med oss själva och i obalans. Vi kan lära oss vilken annorlunda upplevelse det är att handla i överensstämmelse med vårt själv jämfört med att ljuga eller förställa oss. Vi kan lära oss att vara personliga och genuint närvarande i samvaron med andra människor till skillnad från att vara konstlade, pretentiösa eller teatraliska. Vi kan med andra ord lära oss att känna igen vårt ”själv” när vi möter det, precis som våra närmaste ofta kan uppfatta skillnaden.

En kvinna uttryckte det nyligen på detta sätt:

Min sambo pratar mycket – riktigt mycket – men jag kan aldrig riktigt komma underfund med vem det är som pratar. Först när jag bestämmer mig för att lämna honom och packar min väska kan jag plötsligt höra att det är han själv som talar. Alltid när jag går, men aldrig när jag kommer till honom. Det känns väldigt ensamt!”

Det hon förmedlar är den frustration som hon och många av hennes medsystrar känner över att män så ofta har en tendens att vara konkreta och opersonliga i stället för närvarande och personliga när de talar.

Självet är alltså en upplevelse och det är till och med en upplevelse som förändras i takt med vår personliga och sociala utveckling – inte nödvändigtvis densamma idag som igår – och i hög grad bestäms av de relationer vi ingår i. Självet är inte en statisk storhet utan en dynamisk relationell upplevelse.

Det är främst i familjen som självet och den personliga integriteten utvecklas – inte bara barnens utan också de vuxnas – och man behöver inte ha betyg i filosofi för att delta. Det enda vi behöver är att träna förmågan att uppfatta oss själva (känslor) och att granska oss själva (tankar och värderingar) och att reflektera över det vi upptäcker. Detta gäller när det handlar om vår egen integritet. När det handlar om vår plikt att också ha omsorg om andras integritet talar vi om vår förmåga till ”empati” – det vill säga förmågan att vara inkännande, att ”tona in” på den andras känslor, stämningar, behov och gränser. Vi lär oss båda delarna genom att leva tillsammans och förhålla oss levande till varandra. Det är en läroprocess som är fylld av fel och missförstånd med avbrott för ögonblick och perioder när vi känner oss tillfreds med livet som det är. Somliga är så lyckligt lottade att de har vuxit upp i familjer där de tillägnade sig dessa kvaliteter med modersmjölken och andra börjar först när de själva bildar familj första, andra eller tredje gången.

Det handlar om att sätta ihop sitt eget erfarenhetsbaserade pussel av gener, kultur och känslor i samspel med andra. I vilken utsträckning det efterhand utvecklar sig individuellt (helt olikt andras) tycks inte vara avgörande. Däremot är det viktigt att det är personligt – det vill säga att vi själva har reflekterat och tagit ställning i sådan utsträckning att vi på gott och ont kan stå för vilka vi är. Den personliga integriteten som ett av familjelivets centrala värden är alltså något som är liktydigt med den aktuella summan av den enskildes känslor, värden och tankar och den omsorg och respekt han själv och andra bör visa den.

De senaste åren har präglats av en farlig illusion om att livet kan och bör vara smärtfritt, så därför är det nog nödvändigt att understryka att denna ömsesidiga läroprocess – där vi upptäcker oss själva och varandra – per definition är disharmonisk och inte så sällan ger ont i själen. Detta gäller både vuxna och barn, men det betyder inte att vi ska tillfoga varandra smärta i pedagogiskt syfte. Vi måste bara ha klart för oss att vårt sätt att vara i världen också av och till är smärtsamt för våra närmaste och vara villiga att ta ansvar för det.

Det är denna dubbla illusion som så kallade ”serviceföräldrar” eller ”curlingföräldrar” lider av. De tror att de kan göra barnens uppväxt konflikt-, problem- och smärtfri och att det skapar harmoniska människor med harmoniska relationer till andra människor. Det gör det inte. Det skapar egocentriska, osociala och oempatiska barn som blir mycket ensamma. Den andra illusionen är att det går att vara förälder utan att tillfoga sitt barn smärta och detta är helt omöjligt. Ingen av oss är lätt att leva tillsammans med och de som gör det till ett projekt att försöka vara det får till slut alltid betala det högsta priset: att deras livslögn och relationer bryter samman. Jag är inte ute efter att idealisera smärtan – bara att påminna om dess existens och berättigande.

Vi blir varse våra behov och vad de betyder främst när de inte blir uppfyllda. Vi lär känna våra gränser först när någon överträder dem och vi erkänner våra känslors karaktär och djup först när vi kommer ut där vi inte bottnar och förlorar överblicken och självkontrollen. Vinsten är att vi förstår oss bättre på oss själva, men det allra viktigaste är kanske att vår empati och förmåga att erkänna andra människors individualitet växer. (Jag bör nog inom parentes påpeka att det finns en del människor som så ofta har varit utsatta för kränkningar, svek och övergrepp under sin uppväxt att det är utomordentligt svårt för dem att lära sig att förstå sig själva bättre på detta sätt. Det enda de tycks få spontant bekräftat är att andra bara har ont i sinnet.)

De flesta kan se vikten av att vi är uppmärksamma på barns personliga integritet – i varje fall så länge vi talar om att inte avsiktligt kränka den fysiskt, psykiskt och sexuellt. Det här med barn ska jag återkomma till. Men varför också den vuxna partnern? Är det inte hans eller hennes egna personliga gränser och behov vi talar om och är det i så fall inte hans eller hennes eget problem att ta hand om dem?

Svaret är nej på båda frågorna. Vår personliga integritet utvecklas och kommer till uttryck bland annat genom förhållandet till dem vi älskar. Det är den ena anledningen till att vi inom ett kärleksförhållande alltid måste tala om våra problem. Den andra är att det tycks ligga i själva kärlekens natur att vi helt frivilligt ger avkall på vår personliga integritet av hänsyn till förhållandet och till den andra. Vi säger helt enkelt för mycket ”ja” och för lite ”nej” till dem vi älskar.

Det finns en mening med detta när vi ser på förhållandet mellan små barn och deras föräldrar. Barnen kan helt enkelt inte överleva och ha ett tillfredsställande liv om föräldrarna inte är beredda att under perioder lägga mindre vikt vid sina egna behov och gränser. Men dessa slags vinster finns det inte i förhållandet mellan två vuxna. Det skapar bara problem och måste tillskrivas vår irrationella natur och den barnsliga tillit varmed vi anpassade oss till våra föräldrar. Därför måste vi lära oss att lägga band på denna tendens och inte minst hjälpa varandra med att få den under viss form av kontroll. Om vi inte gör det upplevs parförhållandet alltmer som ett fängelse och kärleken som något som bara handlar om att ge avkall. Vi måste helt enkelt hjälpa varandra att säga nej – också när vi egoistiskt sett hellre vill ha ett ja. Det kan barnen inte hjälpa oss med. De tar glatt och villigt emot vilket ja som helst, hur halvhjärtat eller oärligt det än är. Barn har emellertid samma behov av att få hjälp att formulera ett nej till föräldrarna, ett nej som de annars är hänvisade till att undertrycka eller uttrycka genom sitt beteende och då med dåligt samvete.

Denna aktiva, osjälviska omsorg om varandras integritet är en funktion av likvärdigheten – och det enda alternativet till likgiltighet eller förtryck – men den medför alltså också det positiva att vi hjälper varandra med att bli autentiska och trovärdiga, att bli vuxna med andra ord. Samtidigt är den stora fördelen med denna ömsesidiga omsorg att vi så småningom kommer att leva tillsammans som de människor vi faktiskt är och inte bara med de fantasier och historier om varandra som det hela började med.

Intresse, nyfikenhet och öppenhet är nyckelord om vi ska praktisera denna värdeföreställning i förhållande till både barn och vuxna. Jag kommer längre fram att återvända till begreppet intresse och nöjer mig här med att konstatera att det i ett förhållande är mycket främjande för dessa kvaliteter om man kan lära sig att vakna var morgon med följande fråga på läpparna: ”Vem består min familj av idag månntro?”

Det är en intressant paradox att vi är så ivriga att lägga märke till minsta detalj i våra barns växt och utveckling medan de är små men redan efter några få år tycks finna större glädje och trygghet i övertygelsen om att vi helt säkert vet precis hur de är. Något motsvarande gäller vår partner och detta gör oss dessvärre delvis döva och blinda. Någon har en gång skrivit att vi ”bara känner framsidan av våra barn och den är som en målarduk där åttio procent av det vi ser är våra egna projektioner och förväntningar”. Var försiktig med att kategorisera dina närmaste och särskilt med att ge barn smeknamn eller andra beteckningar som kanske i början är näpna eller träffande, men som på längre sikt låser fast deras självbild.

Omsorgen om barns personliga integritet är helt avgörande för deras utveckling som människor. Spädbarn kan redan från början markera sina behov och gränser, men de kan inte kämpa för sina behov eller försvara sina gränser. De är helt beroende av föräldrarnas lyhördhet och empati och inte minst deras vilja att lära sig så mycket som möjligt om vem barnet är och hur det skiljer sig inte bara från genomsnittsbarnet utan också från föräldrarnas förväntningar, önskningar och förhoppningar. Alternativet är föräldraskap som en extremt självupptagen process där allt handlar om att vara bra och riktiga föräldrar och där det blir mycket lite plats för barnets självständiga existens eftersom det reduceras till en funktion av föräldrarnas image och självbild. Att föräldraskapet förvaltas på detta sätt har varit och är dessvärre fortfarande inte så sällsynt.

Det finns utmärkta böcker om små barns behov och omvårdnad så i detta sammanhang kommer jag att begränsa mig till att tala lite om hur vi handskas med deras gränser, vilket historiskt sett är ett mörkt kapitel. Inte för att föräldrarna generellt sett har varit onda utan för att barn fram till helt nyligen har betraktats som ett slags mänskligt halvfabrikat som det var föräldrarnas och samhällets plikt att forma till riktiga människor. Nu vet vi att barn föds med alla de viktiga mänskliga kvaliteterna och därför också har samma sårbarhet och överlevnadsförmåga som vuxna.

Det är dessvärre fortfarande nödvändigt att framhålla att fysiskt och psykiskt våld är extremt skadligt för både barn och vuxna oavsett hur ofta det förekommer och hur grovt det är, men det är givetvis värre ju grövre och mer överlagt det är. Låt mig också för säkerhets skull understryka att våldet är ödeläggande för alla tre parter: offret, våldsutövaren och deras inbördes förhållande.

När jag talar med föräldrar för vilka våld är en vanlig och nödvändig del av barnuppfostran möter jag ofta två motargument. Föräldrarna hävdar att de inte har tagit skada av det våld som de själva blev utsatta för som barn (och bortser därmed från att de bland annat har blivit våldsbenägna av det) och att de inte kan se att vare sig barnet eller deras relation till det har tagit skada. Det sista är sant så till vida att just detta ligger i den våldsamma relationens natur: den är så kränkande för barnets personliga integritet att det ger upp försöken att hävda sin individualitet och därigenom blir medgörligt och fogligt att handskas med (de gånger barnet blir trotsigt och besvärligt förklarar man med att ”han är helt omöjlig och ingenting hjälper”). Det kommer alltid en reaktion under tonåren i form av uppstudsighet, självmordsförsök, vilt och självdestruktivt beteende, depression och så vidare, men detta tillskrivs då puberteten och åldern. Det är ingen tillfällighet att den oftast använda ungdomspsykiatriska diagnosen i stora delar av Sydeuropa och de tidigare östländerna, där våld mot barn fortfarande är vanligt, är ”adolescent crisis” (ungdomskris). Orsaken till krisen är inte alls den unges aktuella ålder utan den likgiltighet eller de kränkningar som han/hon har upplevt tidigare i livet – och kanske fortfarande upplever.

Det finns dock den kulturella skillnaden mellan barns och ungas reaktion på föräldrars våld att de i sitt medvetande blir mindre kritiska gentemot föräldrarna i kulturer där det är vanligt med våld och därigenom också känner mindre motstånd mot att använda våld när de själva blir föräldrar. Barns generella slutsats när de blir utsatta för våld – att det måste vara dem det är fel på – förstärks naturligtvis när de ser att de flesta vuxna beter sig så mot de flesta barn.

Barn tar till sig föräldrarnas sätt att vara i antingen rättvänd eller spegelvänd form och cirka hälften av de barn som utsätts för våld under sin uppväxt blir aggressiva, destruktiva och våldsamma som vuxna. Den andra hälften uppträder spegelvänt och riktar våldet inåt och blir självdestruktiva (gifter sig med män som misshandlar, blir depressiva och självmordsbenägna, missbrukare och så vidare). I Europa är det fortfarande så att de flesta pojkar blir destruktiva och de flesta flickor självdestruktiva, men det är en skillnad som långsamt håller på att utjämnas. Gemensamt för båda könen är att de har mycket låg självkänsla och ofta har att brottas med inlärningsproblem och psykosociala svårigheter.

Vår generella förmåga att tränga bort smärta och trauman är lyckligtvis stor, så låt mig avsluta detta tema med att påminna om att vi med rätta anser det nödvändigt att friska vuxna människor som plötsligt blir utsatta för helt omotiverat våld får psykologisk krishjälp så snart som möjligt. Om detta inte sker finns det stor risk för att de kommer att drabbas av så kallat posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) som bland annat medför koncentrationssvårigheter, irritabilitet eller vredesutbrott, sömnbesvär, depression och så vidare. Nittionio procent av de barn som är offer för våld i familjen har inga möjligheter att få sådan hjälp och måste själva försöka överleva så gott de kan, ofta med mycket lite sympati och förståelse från sina övriga nätverk i form av daghem, skolor och utbildningsanstalter. För dessa barn är våldet till en början inte bara oväntat och omotiverat utan det kommer från de människor som de älskar högst och har haft helt obetingad tillit till. Det är på många sätt fantastiskt att barn har denna förmåga att överleva förhållanden som kan knäcka de flesta vuxna, men det bör göra oss ännu mer försiktiga med att bara utgå ifrån att så kallat ”välfungerande” barn alltid har det bra.

Konsekvenserna är i stort sett desamma när det gäller våld i kärleksförhållanden. Inte för att vi uppfattar det som moraliskt fel utan helt enkelt för att det visar på ett förhållande där man saknar respekt för och omsorg om varandras personliga integritet. Denna brist på omsorg och respekt är alltid ömsesidig även om det ofta bara är den ena parten som reagerar med verbalt eller fysiskt våld. Dessa förhållanden bör antingen upplösas eller få snabb och långvarig hjälp av en familjeterapeut. De blir aldrig bättre ”med tiden” och aldrig så mycket kärlek hjälper inte.

En av de vanligaste kränkningarna av barns integritet är det vi kallar ”utskällning” eller som en femåring sade: ”När de vuxna slår med rösten.” Det är en urgammal tradition att vuxna på detta sätt kränker barns integritet i syfte att göra dem till riktiga, ordentliga människor. Detta var en tradition som den nuvarande far- och morföräldragenerationen försökte göra upp med genom att tala ”fint” eller ”snällt” till barn, vilket i praktiken innebar att de sade detsamma som föräldrar alltid har sagt men i ett känsloneutralt och snudd på insmickrande tonfall.

Den danske barnforskaren Erik Sigsgaard och hans team överraskade ett helt lands pedagoger och föräldrar när de i en undersökning av dagisbarn i åldrarna tre till sex år upptäckte att majoriteten av barnen upplever att de blir utskällda större delen av den tid de tillbringar tillsammans med vuxna. De vuxna i undersökningen tyckte inte att de skällde på barnen tillnärmelsevis så mycket som barnen tyckte att de blev utskällda och den viktiga frågan är därför vad som händer under den resterande tiden. Det kortfattade svaret är att de vuxna använder språket på ett sätt som får barnen att känna sig dumma och misslyckade, vilket gör ont i själen och gör dem ledsna. Till exempel:

Det är liksom att slå med rösten. (Femåring på dagis)

De skäller jämt på en. När man spelar Gameboy och inte reser sig. (Åttaåring.)

Det värsta är när läraren skäller ut en, för då har man ingen lust alls att vara i klassen. (Sjuåring.)

Jag trivs inte alls. Jag blir galen på dem. Jag får lust att strunta i skolan och gå ut och leka krig. (Åttaåring.)1

Konfronterade med detta frågar många föräldrar: ”Jamen vad ska man göra om man inte ens får skälla längre?” Frågan besvaras i en av mina tidigare böcker (”Här är jag! Vem är du? – om närvaro, respekt och gränser mellan barn och vuxna”) så jag ska i detta sammanhang inskränka mig till att rikta uppmärksamheten mot den gren av den nyaste hjärnforskningen som sysslar med hjärnans krav på en idealisk inlärningsmiljö. Denna forskning slår fast att förmågan att lära nytt försämras kraftigt i en miljö som präglas av kritik. I det kliniska arbetet med barns relationer till vuxna har vi under många år kunnat konstatera att detta också gäller vår förmåga att lära sociala färdigheter och därför är utskällningar inte bara etiskt problematiska utan direkt kontraindicerade – det vill säga att vi uppnår motsatsen till det vi vill med dem.

När det gäller barns förmåga att tillägna sig intellektuella och praktiska färdigheter är alternativet till kritik det man kallar ”positiv förstärkning” – ett slags sakligt beröm. I vanlig barnuppfostran har något motsvarande prövats med viss framgång, men på lång sikt skapar det mycket osäkra och osjälvständiga människor som bara kan trivas i mer eller mindre konstgjorda miljöer där några klart definierade makthavare bestämmer vad som är berömvärt och vad som inte är det. Det bästa alternativet till utskällning i familjen är inte beröm utan autentisk feedback.

När en familj ska fungera med ett likvärdigt förhållande mellan parterna krävs det samtal, dialog och förhandling till skillnad från: ”Ssshhh, nu talar de vuxna och barn ska ses och inte höras” och det krävs både tid och energi. Detta gäller i alldeles särskild grad för bonusfamiljer där två olika kulturer antingen ska smälta samman eller hitta ett sätt att leva i relativt fredlig samexistens. I kärnfamiljen och mellan ensamförsörjaren och hans eller hennes barn finns alltid den ömsesidiga kärlek som både ger tillit och fungerar som en känslomässig buffert mellan barn och vuxna. Så är det inte nödvändigtvis i bonusfamiljen mellan mig och dina barn eller dig och mina – eller mellan barnen inbördes. Därför krävs det mer tid, fler ord och större öppenhet och flexibilitet. Först när särskilt barnen vågar lita på de vuxnas förmåga och vilja till likvärdighet i praktiken kan parterna börja slappna av. Ett säkert tecken på att de vuxna inte lyckats med att omsätta detta viktiga värde i praktiken är när barnen skapar ett likhetstyranni där alla goda ting ska vägas på guldvåg innan de delas ut. Också den utmattande jakten på millimeterrättvisa är ett tecken på att likvärdigheten behöver förbättras. På samma sätt gäller för många andra mänskliga gemenskaper – också med enbart vuxna – att om det inte finns ett minimum av likvärdighet så försöker alla bara att rädda sitt eget skinn och till sist kommer vi att fungera enligt marknadens förenklade spelregler.

1 Citaten är hämtade från Sigsgaard, Erik, Utskälld, Liber, Stockholm 2003.


Etiketter

integritet


Integritet i familjen

Jesper Juul

Ort: Danmark

Visa profil

Kommande evenemang/kurser

6 mars 2024 Zoom
Webbinarie – Tre tips för ett mer kvalificerat föräldrastöd
7 mars 2024 Malmö/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
9 mars 2024 Malmö/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
4 juni 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
6 juni 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
12 september 2024 Stockholm/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
14 september 2024 Stockholm/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
16 november 2024 Online
Diploma Course in Parent Coaching

Se alla händelser

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Dela