Autenticitet i familjen

Av Jesper Juul

Kravet på autenticitet i nära relationer utgör ett värdemässigt kvantsprång som under de senaste tjugo åren har gjort många vuxna helt handlingsförlamade, eftersom de växt upp i familjer där det var motsatsen till autenticitet som hade värde och nu plötsligt befinner sig i relationer till män, hustrur, sambor och barn som förkastar detta synsätt och mer eller mindre direkt insisterar på deras autentiska närvaro.

När jag växte upp var det absolut viktigaste i uppfostran att barn skulle lära sig att uppföra sig ordentligt. Språkligt skulle detta tas helt bokstavligt. Det handlade om att lära sig att uppföra sig, precis som man uppför ett skådespel. Man skulle lära sig de rätta replikerna – att säga ett artigt tack för maten, ett artigt god dag, ett artigt tack för julklappen, ett artigt god natt och så vidare – och när man hade lärt sig sina repliker utantill och kunde säga dem vid de rätta tidpunkterna var man väluppfostrad och gjorde sina föräldrar heder. Ett motsvarande skådespel utspelades mellan föräldrarna, i skolan och på arbetsplatserna. Det var på den tiden världen fortfarande hängde ihop – rent värdemässigt.

Det finns många orsaker till detta totala värderingsskifte men om vi håller oss till familjen så är det nog inget tvivel om att kvinnornas frigörelse har spelat stor roll. Kvinnor har alltid haft det nära och det emotionella som sin specialitet – kanske för att det var detta område de var tvungna att hålla sig till (?) – medan mäns dagliga verksamhet utanför familjen var av en sådan art att närhet och känslor absolut inte stod högt i kurs. Kvinnor är som fiskar i vattnet när de kan utbyta känslor och upplevelser, medan många män både har svårt att se meningen med det och känner sig som en sparv i tranedansen när de försöker.

Autenticitet, som egentligen betyder ”tillförlitlighet”, alltså förmågan att uttrycka sig trovärdigt, är en förutsättning för tre viktiga faktorer i familjens samspel:

Nära, varm kontakt mellan vuxna och mellan vuxna och barn. Det är i detta sammanhang viktigt att komma ihåg att det finns två slags värme mellan människor: smältvärme (harmoni) och friktionsvärme (konflikt). Båda är lika varma och lika främjande för växt och utveckling, men vi föredrar traditionellt smältvärmen. Vi skulle göra oss själva och våra familjer en tjänst genom att jämställa dem. Den konfliktfria gemenskapen mellan likvärdiga människor är en illusion. Båda typerna av värme kräver närvaro, öppenhet och trovärdighet.

Utvecklingen av personlig auktoritet och därigenom möjligheten att göra sig hörd med alla sina behov, gränser och värden. Vi har ansvar för oss själva och först när vi klarar av detta någorlunda är vi redo att aktivt ta gemensamt ansvar för andra människor och den gemenskap vi har med dem. I barnuppfostran är detta det enda likvärdiga alternativet till att använda sig av våld, hotelser, löften och förnedrande manipulationer. I förhållande till en vuxen partner är det en förutsättning för likvärdigheten och det enda alternativet till att inte bli offer för den andra.

Bearbetning och eventuell lösning av konflikter och problem i förhållandet mellan familjemedlemmarna. Först när båda eller alla i en familj har uttryckt sig så autentiskt som möjligt om ett problem eller en konflikt – det vill säga hur den påverkar dem – och om sina möjligheter att medverka till en lösning kan det finnas en användbar lösning som inte bara är en ny regel eller sanktion.

Därtill kommer en inte oväsentlig egenskap hos autenticitet, nämligen att det är först när vi har kunnat förändra smärtsamma och oändamålsenliga sidor av vårt eget inre och yttre beteende som vi kan uttrycka oss autentiskt – det vill säga med precis de ord och känslor som är sanna för oss. Det räcker inte med att vi talar om oss själva för att vi ska utvecklas. Det krävs att vi uttrycker oss personligt och autentiskt – och helst verbalt – till en annan människa som orkar lyssna. Jag skriver ”helst verbalt” väl vetande att det finns starka autentiska uttryck i musiken, scenkonsten, bildkonsten och litteraturen. I vilken utsträckning dessa är tillräckligt kraftfulla för att på allvar kunna förändra karaktären på konstnärens personliga relationer vet jag för lite om. Gemensamt för alla konstarter är att det finns en stor medvetenhet om det autentiska uttryckets vikt – till exempel skillnaden på att spela ”musik” eller bara noter. ”Musik” är noterna plus musikerns autentiska, personliga uttryck. Det betyder också att det finns många människor som trots att de har svårt att med ord beskriva sin tillvaro har en autenticitet som alltid lyser igenom. Musiken klingar vackert och närvarande om man bara kan bortse från orden eller bristen på ord. Man finner dem överallt – de stumma, spädbarnen, de intellektuellt handikappade och alla de som bara har kunnat lära sig att tala, diskutera och analysera men aldrig att uttrycka sig.

Vi har så småningom fått klart för oss att det är nödvändigt med autenticitet i kärleksförhållanden mellan vuxna. Vi är kanske inte särskilt bra på det, men medvetna om det och det är en bra början. Dessvärre är det inte lika väl ställt med vuxnas sätt att vara mot barn.

Den autentiska relationen – ett förhållande mellan två människor som eftersträvar, och av och till lyckas med, att vara autentiska – är det moderna alternativet till tidigare generationers rollspel. Det verkar emellertid som om många föräldrar fortfarande känner sig förpliktade att ”spela” föräldrar – alltså uppföra sig i förhållande till barnen på ett sätt som de föreställer sig måste vara ”riktigt” när man ska leva upp till föräldrarollens många krav. Detta är särskilt tydligt när föräldrar träffar andra människor tillsammans med sina barn, men det är ofta likadant på hemmafronten i en mindre polerad variant.

Far och son sitter tillsammans vid familjens stora runda soffbord. Plötsligt glider sonen ner ur faderns knä och börjar gå runt bordet. Han är så liten att han inte kan gå riktigt själv ännu, men bordet är i precis rätt höjd för att han ska kunna hålla sig i bordskanten och gå hela vägen runt utan hjälp. Detta innebär dock att han måste hålla huvudet över bordet med hakan i betänklig närhet av bordsskivan. När han gått ett och ett halvt varv sker det oundvikliga – de små benen skevar under honom och han slår hakan i bordet, biter sig i läppen så att det blöder och börjar gråta.

Fadern blir tydligt osäker men faller snabbt in i rollen och säger med ett leende:

– En sådan liten dumbom du är. Det var ju ditt eget fel!

Därefter tar han upp sonen och tröstar honom.

Om denne far hade uttryckt sig autentiskt kanske han hade sagt något i stil med:

– Tusan också! Förlåt mig – jag skulle ha sett upp bättre.

Eller bara empatiskt:

– Aj då, det där gjorde ont, va? Men det blev ju inte så farligt.

Det är inget tvivel om att båda uttalandena finns i hans medvetande, men han väljer den klassiska föräldrarollen där den vuxne gör sig viktig och spelar ansvarsfull och bättre vetande och samtidigt lägger skulden på barnet. Detta utgör inte bara en kränkning av barnets personliga integritet (skuld och skam är de två mest självdestruktiva känslor vi känner till) utan bygger också in ett allvarligt hinder i sonens läroprocess om det ofta upprepas. Barn lär sig genom att leka – eller mer exakt: vuxna har enats om att kalla barns inlärning och forskning ”lek” – och om inlärning blir förknippad med skuld blir det svårt att lära eftersom man känner sig dum och misslyckad.

I detta fall gjorde pojken sig illa två gånger – först på bordet och sedan på sin far. Den första är inte på minsta sätt skadlig för hans trivsel och utveckling. Det är bara en nyttig erfarenhet av vad hans kropp kan och inte kan. Den andra påverkar kvaliteten i deras inbördes förhållande: när den ena parten i ett förhållande är upptagen av att framhäva sin egen ofelbarhet sitter den andra där med svartepetter.

När något motsvarande utspelas mellan två vuxna har den som sitter med svartepetter möjlighet att protestera eller dra sig ur förhållandet. I förhållandet mellan föräldrar och barn lär sig barnen att se upp till sina allvetande föräldrar och ner på sig själva.

Det finns tecken på att vi kanske är på väg mot en ny trend som innebär att föräldrarna vill vara perfekta i rollen.

Ambitionen att vara perfekta föräldrar, som är ett välkänt historiskt fenomen bland ensamstående mammor och pappor, är kanske det tyngsta ok man kan lägga på sina barns skuldror. Långt tyngre än den börda som det är att ha till exempel alkoholiserade eller psykiskt sjuka föräldrar eftersom den är meningslös. Som barn till en alkoholist tvingas man bära mycket ansvar och stor skuld. Man blir som det heter ”för tidigt vuxen”, men ett alltför ansvarstagande barn fyller ett tomrum i familjen (det ansvar som alkoholisten eller den psykiskt sjuka inte orkar ta på sig) och har därmed ett konkret värde för de närmaste.

Med perfektionistiska föräldrar är man som barn reducerad till en funktion i sina föräldrars liv, nämligen att vara det dagliga, levande beviset på att föräldrarna har lyckats, men på samma sätt som med trädgården, matlagningen eller inredningen. En oansvarig far eller mor har faktiskt användning av ett barn som kan bära ansvaret, medan däremot ambitionen att vara perfekta föräldrar inte är annat än en förvriden, självupptagen, neurotisk idé som omgivningen måste betala priset för, allt medan perfektionisten antingen solar sig i sin framgång eller grämer sig över sitt fiasko. Alla former av perfektionism är i sista hand ödeläggande både för den som lider av den och inte minst för hans eller hennes relationer till andra. Det är helt enkelt ett av de mest självdestruktiva psykologiska fenomen vi känner till. Vi vet precis hur det kommer att gå i dessa familjer. Omkring hälften av barnen kommer att ta till sig föräldrarnas sätt att vara i rättvänd form och göra allt de kan för att leva upp till föräldrarnas förväntningar. Den andra hälften kommer att göra det i spegelvänd form och slåss mot förväntningarna med näbbar och klor. Båda grupperna kommer att ha mycket låg självkänsla och en lång journal hos skolpsykologen när de lägger barndomen bakom sig.

Lyssna därför hellre till förra århundradets stora barnpsykolog Bruno Bettelheim som hittade på uttrycket ”en tillräckligt bra förälder”. Det är både barn och föräldrar långt bättre betjänta av eftersom det ger utrymme för att vara människa på gott och ont – och därmed så autentisk som möjligt.

Många föräldrar är inte medvetna om i vilken hög grad de ”spelar” mamma och pappa, medan utomstående lätt kan höra och se skillnad på deras sätt att förhålla sig till barnen och till varandra eller sina goda vänner. Om andra vuxna inte gör dem uppmärksamma på detta kommer barnen säkert att göra det. Barn har – i likhet med vuxna – ingen automatisk respekt för rollbetingade auktoriteter. Så snart man har att göra med barn över fyra–fem år kommer man inte långt med att spela dagisfröken eller lärare. Det dröjer högst ett par månader innan barnen börjar utforska rollen i hopp om att hitta en riktig människa bakom masken. Föräldrarna får längre tid på sig. Barn har obetingad tillit till sina föräldrar och anser ända tills de är i nio–tioårsåldern att de har världens bästa föräldrar. Därefter förlorar föräldrarna i gengäld snabbt all verklig kontakt med dem om det enda de har att komma med är att spela en roll. Så är det med vuxna också! Vi ids inte slösa tid och energi på andra vuxna som bara har en social roll att erbjuda oavsett om de spelar sexbomb, Tarzan, självutplånande grå mus eller allvetande världsman. Vi kan finna oss i att vara en bricka i deras spel under korta perioder men inte att leva tillsammans med dem!

Nu är ju detta att bli förälder onekligen en roll i tillvaron som ställer alla möjliga krav, så vad kan man göra som nyblivna föräldrar för att förhindra att det blir ett självupptaget spel för gallerierna? Man kan göra flera saker:

Se till att man får feedback från sin partner och sina vänner.

Tänka på de värderingar man själv omfattar och vad ens barn behöver samt lära sig det nödvändiga i samspelet med barnet – inte av människor som framträder i medierna och hävdar att allt går som en dans om man bara tänker på att planera och att detta att bli förälder är det underbaraste som någonsin hänt dem. De representerar inte verklighetens föräldrar utan redaktörernas ”feelgood-koncept”.

Vara den bästa förälder man kan vara och ta ansvar för sina fel och dumheter efterhand som man upptäcker dem. Det blir man bättre av och barnet behöver inte sitta där med skulden.

Om man tvivlar eller inte får feedback från andra kan man spela in sig själv på ljudband eller video ett par timmar. När man ser eller hör bandet senare kommer man tydligt att kunna se och höra var man är autentisk eller försöker vara det och var man bara ”spelar”.

Och sist men inte minst: det bästa man kan göra för sina barn är att ta hand om sitt parförhållande (vuxenliv om man är ensam!) ordentligt. Det är det effektivaste medlet mot att drunkna i föräldrarollen. Det är en alltför stor belastning för ett barn att växa upp i rollen som den som ”betyder ALLT för mig”. Det är bra att våra barn är kolossalt viktiga för oss, men att föräldern utnämner sitt barn till ”meningen med mitt liv” går utöver vad som är sunt för någondera parten eller för deras inbördes förhållande.

Jag har under årens lopp mött några tusen föräldrar som varit frustrerade över att deras försök till uppfostran inte gått som förväntat. Min hjälp har mycket ofta bestått i att bistå den ena eller båda föräldrarna att hitta fram till en mer autentisk kontakt med det barn som de har flest konflikter med, och det har gång på gång överraskat både mig och föräldrarna hur många av dessa konflikter som försvinner som dagg i solen när föräldrarna hittar sig själva och lär sig uttrycka sig så personligt och autentiskt som de bara kan.

För många av dessa föräldrar har det varit en förstagångsupplevelse och det är självklart ett problem om man inte har tidigare erfarenheter av sig själv som autentisk.

Ett föräldrapar hade problem med att deras nioårige son i nästan ett helt år hade vägrat att gå till skolan om inte hans mamma följde med och satt kvar i klassrummet hela skoldagen. Pojken hade sina egna och mycket goda psykologiska skäl att känna sig ångestfylld och otrygg. Föräldrarna var annars friska, starka människor och fullt kompetenta föräldrar, men efterhand som detta problem utvecklats hade de givetvis börjat tvivla på sig själva, och av rädsla för att deras son skulle känna sig avvisad eller ensam med all sin ångest hade de valt att rätta sig efter hans önskan. De hade konsulterat olika experter som alla hade haft idéer om vad de skulle göra för att ändra på pojkens beteende men inget hade hjälpt. Modern befann sig nu i det helt konkreta dilemmat att hennes arbetsgivare höll på att förlora tålamodet och hon måste därför välja om hon ville tillbaka till jobbet eller fortsätta vara med i skolan och bli av med jobbet. Jag utmanade vänligt modern med följande fråga:

– Vad vill du?

– Jag vill förstås helst att han ska vara i skolan utan mig.

– Visst, men vad vill du?

– Jag vill naturligtvis helst återgå till arbetet.

– Nu vet jag vad du helst vill men vad vill du?

– Jag vill ju inte heller att han ska tycka att jag sviker honom om han verkligen behöver mig.

– Bra, men vad vill du när du nu måste välja?

Vi fortsatte ett tag på samma sätt tills modern plötsligt blev alldeles röd i ansiktet och sade:

– Nu vet jag vad du frågar om. Det kan jag helt enkelt inte svara på just nu. Jag måste få mer tid.

– Bra, du kan få all tid du behöver.

Två månader senare hade vi ytterligare ett samtal där modern berättade följande:

– Fyra dagar efter att vi hade varit här hos dig vaknade jag på morgonen och visste bara att nu ville jag tillbaka till jobbet på måndag. Det sa jag till Frederik och han blev förstås väldigt ledsen, men jag höll fast vid mitt och följde med honom till skolan för sista gången. Morgonen därpå var han både ledsen och rasande och kallade mig världens sämsta mamma, men jag höll bara fast vid att jag ville till jobbet och inte ville följa med till skolan. Han stannade hemma från skolan i tre dagar. Satt bara på sitt rum och var arg, men sedan började han gå i skolan och det har han gjort sedan dess.

Alla hade försökt att ändra på Frederik, men det var (som alltid) hos föräldrarna förändringen måste äga rum. I detta fall först och främst hos modern som ju var den som huvudsakligen stod för den omsorg som Frederik ansåg att han behövde. Modern måste finna sig själv – sitt autentiska jag – och när hon fann det löstes problemet. Hennes och Frederiks liv tillsammans hade alltid varit relativt oproblematiskt och hon hade klarat sig bra och trivts utmärkt med att bara vara ”en bra mamma”. Det var först när Frederik blev orolig och ängslig som hon ställdes inför utmaningen att finna sig själv i rollen som mor.

Förklaringen är enkel. Barn har behov av föräldrarnas ledarskap, något jag ska återkomma till i kapitel 6. Man kan åskådliggöra det med en bild. Barn har behov av att föräldrarna fungerar som ett slags fyrtorn som skickar ut regelbundna och tydliga signaler så att barnen kan lära sig att navigera i tillvaron. Så hade det också varit i Frederiks familj tills en rad våldsamma händelser gjort honom orolig och ängslig och föräldrarna osäkra. Föräldrarna hade inte den kunskap och erfarenhet som krävdes för att hjälpa honom med oron. Detsamma gällde skolpsykologen, och då måste pojken själv komma på den medicin som han tyckte var den bästa. Han hade blivit familjens fyrtorn och det trivs varken barn eller vuxna med. Barn vet inte vad de har behov av, de vet bara vad de har lust till. Så när barnens lust blir föräldrarnas rättesnöre får barnen inte det de behöver.

För att återskapa föräldrarna som fyrtorn i Frederiks liv måste modern gräva djupt inom sig. Det hade inte hjälpt med diverse pedagogiska knep eller andra försök att ”motivera” Frederik att gå ensam till skolan. Han hade behov av den äkta varan och sitt eget autentiska raseri för att känna sig tillräckligt trygg. Detta är en av de stora fördelarna med autenticitet: man vet inte bara var man har sig själv – andra vet också var de har en.

I alla familjers liv finns det minuter, timmar och perioder när någon av oss inte kan vara fullt närvarande eftersom vi helt enkelt är upptagna av andra ting: arbete, andra relationer, kritiska livsfaser eller grubbel om vilka vi är och vad vi egentligen vill. Autentisk frånvaro skulle man kunna kalla det, förutsatt att vi inte ljuger om det och låter som om vi är närvarande. Men frågan gör sig under alla omständigheter påmind: vem är jag just nu i denna relation och är det som jag tänker om mig själv också sanningen om mig? Svaret är att detta tar minst tio år att komma underfund med – i varje fall om man är under trettiofem och förhållandet till partnern har varat mindre än tio–femton år. Vi finner nämligen inte svaret i avskild meditation utan i växelverkan mellan närvaro, samspel, dialog och reflexion.

En del av våra reaktionsmönster och känslor är autentiska, andra är ”icke-jag” – det vill säga mönster som vi har utvecklat för att ta oss igenom vår uppväxt så helskinnade som möjligt.

Om jag till exempel har ett ständigt behov av att få bekräftelse på att jag duger är detta behov ”ickejag”. Det är mina föräldrar som gett upphov till det genom att jämt kritisera mig eller genom att göra mig så beroende av att få beröm att jag har blivit rädd för minsta kritik. Om jag ständigt lider av skuldkänslor och tar på mig ansvaret för allt mellan himmel och jord är det uttryck för ”icke-jag”. Barn föds inte med skuldkänslor. Det är mina föräldrar som gett upphov till dem genom att de inte förmådde ta ansvar för sig själva eller ständigt såg mig som en black om foten. Om jag ständigt är aggressiv och får utbrott i förhållande till mina närmaste är det ”icke-jag”. Denna form av spontan, okontrollerbar aggressivitet är skuldkänslans tvilling. Den är ett resultat av att man blivit kränkt och illa behandlad under hela sin uppväxt eller av att man har vuxit upp med föräldrar som ständigt var passiva och undvikande så att man var tvungen att vara grov för att kunna tvinga fram någon reaktion överhuvudtaget från dem.

Ovanstående är uttryck för några generella erfarenheter från psykoterapi med vuxna, men det finns otaliga varianter. Vi måste känna oss fram, experimentera, låta oss påverkas av andras reaktioner, pröva igen tills det autentiska uttrycket plötsligt finns där. Då tvivlar vi i gengäld inte. När vi börjar kunna uttrycka de rätta orden och känslorna och dessa tas emot av den andra reagerar vi först med att bli rörda eller le stort och varmt för oss själva och sedan följer en helt ny form av lugn som säger: ”Ja, detta är jag – och det är okej!”

Barn är autentiska tills de har införlivat tillräckligt med uppfostran och kultur. Så kommer de i puberteten där det första medvetna sökandet efter ”mig själv” börjar och ett sådant sökande startar vi på nytt varje gång vi inleder ett nytt kärleksförhållande eller hamnar i en existentiell kris. Lyckligtvis måste vi inte börja om ända från början varenda gång.

Detta betyder inte att vi inte kan hjälpa och stötta våra barn i att bli så autentiska som möjligt – att utveckla en sund självkänsla säger vi på modern svenska. Det gör vi bäst genom att vara intresserade av vem de är från dag till dag, hjälpa dem att formulera sig autentiskt och inte minst genom att vara så autentiska i vår kontakt med dem som vi bara kan.

I vårt sökande efter autenticitet måste vi hela tiden avsöka och undersöka bland annat våra egna gränser, eftersom de ändrar sig med tiden och i förhållande till konkreta människor. Barn mår som nämnts bäst när deras föräldrar är så autentiska som möjligt. Detta har gjort det jobbigt för föräldrar på senare år eftersom det personliga behovet av att ”sätta gränser” ständigt gör sig påmint. Kravet ställs också med jämna mellanrum av pedagoger, lärare och psykologer som inte bryr sig om det som de kallar föräldrarnas bristande förmåga att sätta gränser. Detta aktualiserar frågan: vilka gränser, när och varför?

Detta viktiga utbyte mellan barn och vuxna har betydelse för likvärdighet och autenticitet likaväl som för gemenskap, ledarskap och ansvar och jag har därför valt att behandla frågan om gränser i följande kapitel.




Autenticitet i familjen

Jesper Juul

Ort: Danmark

Visa profil

Kommande evenemang/kurser

6 mars 2024 Zoom
Webbinarie – Tre tips för ett mer kvalificerat föräldrastöd
7 mars 2024 Malmö/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
9 mars 2024 Malmö/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
4 juni 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
6 juni 2024 Göteborg/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
12 september 2024 Stockholm/Stream
Utbildning Certifierad Föräldracoach
14 september 2024 Stockholm/Stream
Utbildning Diplomerad Familjehandledare
16 november 2024 Online
Diploma Course in Parent Coaching

Se alla händelser

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Dela