Av Jesper Juul
Att ha och ta ansvar har i generationer värderats som en av familjens viktigaste uppgifter med tonvikt på det jag kallar socialt ansvar, det vill säga det ansvar vi har i förhållande till andra människor, de avtal vi ingår och de löften vi ger, barnens trivsel och uppfostran och så vidare. Denna form av ansvar är välkänd, och den är fortfarande lika viktig för gemenskapen och att ge vidare till barn som den alltid har varit.
Den ökade flexibiliteten i könsrollerna har framhävt en ny dimension av det sociala ansvaret och det är fördelningen av ansvar för familjens dagliga liv och omvårdnaden om barnen. På samma sätt har vårt nya fokus på den enskilda individen fört upp det personliga ansvaret på dagordningen: Det ansvar vi var och en för sig har för vårt eget liv, våra egna känslor och handlingar och våra egna val. Vid högtidliga tillfällen talar vi om det existentiella ansvaret och några kallar det egenansvar. Detta begrepp och dess många betydelser och konsekvenser är så nytt för oss att den första generationen föräldrar just har börjat ta in det som en viktig ingrediens i barnuppfostran.
Men låt mig börja med att se detta i förhållande till vuxnas liv och samliv där det också medför både osäkerhet och skepsis. Eftersom det personliga ansvaret ju handlar om ansvaret för vår personliga integritet är fokus återigen på den enskilda individen. Detta betyder att vi möter oron för att det ska gå ut över olika former av gemenskap och utvecklas till ett slags individualism, där var och en är sig själv närmast – att vi och våra barn med andra ord skulle bli asociala om vi lägger vikt vid att utveckla det personliga ansvaret.
Efter många generationer där familjens eller gruppens behov har använts som argument för att begränsa den enskilda individens växt och utveckling är det inget att säga om att somliga förutser att det motsatta skulle kunna ske, men det finns inget eller mycket litet i våra erfarenheter hittills som tyder på att det skulle bli fallet. Det är klart att det finns några få människor som odlar sin asociala egoism under täckmantel av att bara ta ansvar för sig själva (göra ”vad de själva känner för”), men det är knappast något hot mot helheten. Tvärtom visar alla våra kliniska erfarenheter från det terapeutiska arbetet med människor att en sunt utvecklad personlig ansvarskänsla hos den enskilde är en vinst för gemenskapen.
Det intressanta är att lekmän har haft detta helt klart för sig i flera generationer. Föräldrar har med stor självklarhet tagit barns personliga ansvar på sig under de första tolv, fjorton åren. Därefter har de (med rätta!) bekymrat sig för att ungdomarna inte skulle utvecklas till självständiga och ansvarsmedvetna (socialt likaväl som personligt) vuxna. Många människor kämpar med en partner som fortfarande som trettioåring är beroende av sin mamma eller pappa eller låter sig styras av en tidigare käresta eller äkta hälft. Vi vet mycket väl att personlig ansvarslöshet är nedbrytande för gemenskapen, men blir ändå lite betänksamma och rädda när det plötsligt lyckas för en enskild person att själv lägga beslag på allt ansvar eller när det personliga ansvaret generellt sätts upp på dagordningen vilket har varit fallet på senare år.
Detta beror antagligen på att begreppen ansvar och makt är nära förbundna. Människor som inte är medvetna om sitt personliga ansvar eller villiga att lära sig att ta eget ansvar är lättare att manipulera och utöva makt över, eller – och det är en intressant paradox – mer benägna att tillskansa sig makt på andras bekostnad. Människor som tar sitt personliga ansvar måste vi antingen möta likvärdigt eller inte alls.
Psykologiskt sett finns det två goda argument för att prioritera utvecklingen av personligt ansvar hos både vuxna och barn. Det första är att personligt ansvar i realiteten är den enda möjligheten att inte bli offer för ”de andra”. Om jag inte tar ansvar för mina personliga gränser och behov – min personliga integritet – är följden att andra kan behandla mig som de vill och även om de gör sitt yttersta för att behandla mig ordentligt känner de ju mig inte på det sätt som jag känner mig själv. Och även om de känner mig väl är det osannolikt att de förstår mig som jag förstår mig själv. Detta är särskilt viktigt att tänka på i förhållandet mellan könen. Män och kvinnor tänker, upplever och uttrycker sig så olika att det närmast är ett mirakel att vi av och till upplever (eller bara tror att vi upplever?) att vi förstår och blir förstådda av varandra. Kärlek har mycket lite med förståelse att göra även om uttrycket ”jag förstår dig så väl” ofta används som uttryck för kärleksfull solidaritet eller medkänsla.
Det andra argumentet är att just det personliga ansvaret är ett av de mest systemiska fenomen vi känner till. Att det är ”systemiskt” betyder att det i mycket hög grad påverkar de kärleksförhållanden vi ingår i – oavsett om vi tar på oss det eller inte. I den mån som vi som vuxna inte tar ansvar för oss själva slutar det ofrånkomligen med ett meransvar för vår partners del. I den mån vi inte tar ansvar för oss själva som föräldrar slutar det ofrånkomligen med skuldkänslor hos våra barn. Om vi var för sig väljer att ta ansvar för oss själva är alltså inte ”vårt problem”. Det är alltid en belastning för familjen som helhet när vi inte tar på oss det, på samma sätt som individen som tar personligt ansvar är en vinst för helheten. Därigenom blir det individuella, personliga ansvaret en del av förutsättningen för ett reellt socialt medansvar som är något annat och mer än självuppoffring eller välgörenhet.
En av de kanske viktigaste skillnaderna mellan det sociala och det personliga ansvaret är att det sociala ansvaret kan delegeras i stor utsträckning. Det smutsiga golvet bryr sig inte om vem som tvättar det och brutna avtal faller bara tillbaka på syndaren själv. Det personliga ansvaret kan inte delegeras. Om jag inte tar ansvar för mig själv blir det inte taget. Vi kan leka den leken inbördes att det är den andra som har ansvar för mig men det är en illusion. Det är både principiellt och praktiskt omöjligt att förvalta en annan människas personliga ansvar. Det är särskilt frestande att göra ett försök om till exempel ett barn eller en ung människa är extremt självdestruktiv – i form av missbruk, ätstörningar och så vidare – men det slutar aldrig lyckligt. Föräldrarna kan under en kortare eller längre period känna sig nyttiga och få utlopp för sina helt legitima behov av att uppleva att de har värde för barnets liv, men eftersom självdestruktiva människors akilleshäl är just att de inte har lärt sig att sätta värde på och ta ansvar för sig själva är det en kortvarig frist för alla parter. Samtidigt är just dessa symtom bra exempel på hur dramatiska konsekvenserna kan bli för helheten när den enskilde inte förmår eller vill ta ansvar för sig själv.
Själva begreppet ”det personliga ansvaret” låter kanske fruktansvärt filosofiskt och ogripbart, men det är ofta mycket praktiskt och konkret.
Många av dagens män känner sig lite på defensiven i förhållande till de kvinnor som de lever tillsammans med och väljer därför ofta naturligt nog en defensiv strategi i sitt sätt att förhålla sig till partnerns önskningar och krav i hopp om att undvika konflikter och långa personliga samtal om känslor. De försöker – liksom kvinnor var tvungna till för generationer sedan – att vara ”fogliga” för husfridens skull.
Hon: Jag har tänkt på att vi snart måste hälsa på dina föräldrar. Det är länge sedan vi träffade dem och vi borde skämmas för att de får träffa barnen så sällan. Vad tycker du?
Han: Jo, men så länge sedan är det väl inte. Det håller jag inte riktigt med om… men om du tycker det så kan vi väl köra dit på lördag.
Hon: Men nu frågar jag dig vad du tycker!
Han: Ja ja, men det är inte så viktigt för mig. Om du tycker det så gör vi det bara.
Hon: Jag har inte sagt att vi ska hälsa på dem… jag har frågat dig. Herregud, det är ju dina föräldrar vi talar om!
Han: Hetsa inte upp dig nu. Jag har ju sagt ja… vi åker dit på lördag.
Hon: Och vem ska ringa och höra om de är hemma överhuvudtaget?
Han: Det kan jag gärna göra. Jag ska försöka komma ihåg det i morgon.
Denne man tar inte ansvar för sig själv och gör klart var han står och vad han tycker, och detta gör naturligtvis hans partner frustrerad eftersom hon därigenom får ansvar för projektet med honom på släp. Hans inre argumentation går antagligen ut på att det gör honom detsamma om de hälsar på hans föräldrar eller inte och därmed har han ett alibi för att låta henne ”få sin vilja fram”. Han bortser från att det är viktigt för hans partner och deras inbördes förhållande att han tar ansvar för hennes förslag – oavsett hur viktigt han tycker att förslaget i sig är. Som samtalet utvecklades i detta exempel lämnas hon med en (riktig) upplevelse av att både vara ensam om ansvaret och ensam i deras förhållande. Han försöker vara ”foglig” av hänsyn till förhållandet och tömmer det därmed på mening.
Motsvarande dynamik finns ofta i samspelet mellan föräldrar och barn:
Scenen är ett stort köpcenter. En tydligt fredagstrött mor kommer gående med tre bärkassar i var hand och sin treåriga dotter ett par steg efter. Plötsligt sätter sig dottern på golvet.
Dotter: Mamma, jag kan inte gåååå!
Mamma (vänder sig långsamt om och försöker dölja sin trötthet bakom pedagogisk optimism): Jo,lilla älskling – visst kan du det om vi bara går lite långsamt.
Dotter (lägger sig på golvet och höjer rösten en oktav): Maaammma – jag kan inte gå. Du måste bära mig!
Modern funderar ett ögonblick fram och tillbaka, varefter ett uttryck av resignation sprider sig i ansiktet och kroppen. Mödosamt samlar hon ihop alla kassarna i ena handen och lyfter upp dottern med den andra varefter hon går ut till cykeln och cyklar hem.
Denna mor fattar antingen ett defensivt beslut – för att avvärja en högljudd konflikt – eller också kan hon bara inte se någon annan lösning. Oberoende av orsak skulle det ha varit bättre för båda parter och inte minst för kvaliteten på deras inbördes förhållande om hon hade handlat ansvarsfullt. Till exempel:
Mamma: Är dina ben verkligen så trötta att du inte kan gå ut till cykeln?
Dotter: Ja, jag kan inte gå, mamma!
Mamma: Okej. Jag är också trött och jag inte bära både dig och alla kassarna. Kan du stanna här och vakta hälften av kassarna medan jag går ut med de andra? Sedan kommer jag tillbaka och hämtar dig.
Dotter: Nej, jag vill följa med dig, mamma!
Mamma: Om det är det du vill måste du gå själv. Jag vill inte bära dig nu.
Om modern menar vad hon säger och börjar gå ut mot cykeln kommer dottern att bli arg på henne, men hon kommer också att resa sig och följa efter. (Egenansvar ”smittar”.) Modern kunde också ha valt en annan utväg:
Mamma: Ja, jag hör att du är myyycket trött! Det är jag också. Jag är så trött att jag inte orkar bära både dig och kassarna så nu sätter vi oss här mot väggen och vilar oss lite tills du kan gå igen.
I första exemplet lägger modern grunden till – eller bygger vidare på – ett förhållande till dottern där denna kan manipulera sin mor genom att vara ynklig och besvärlig, vilket är osunt för båda parter. Modern levererar den tjänst som begärts men på bekostnad av sitt eget välbefinnande – hon ”offrar” sig som vi säger – och denna brist på egenansvar måste dottern på lång sikt betala dyrt för i form av skuldkänslor. Modern betalar också sitt pris genom att hon får svårare och svårare att glädja sig över sin dotter, eftersom hon upplever förhållandet som krävande och ansträngande och mycket mer konfliktfyllt än hon kunnat drömma om.
Någon kanske invänder och säger att moderns strategi är ändamålsenlig med tanke på den negativa uppmärksamhet som konflikten kunde ha framkallat i ett offentligt rum med många människor. Svaret på denna invändning är en fråga: Vem ska vara ansvarig för kvaliteten i deras förhållande? Modern eller några människor som råkar befinna sig i köpcentret?
Exemplet handlar inte om vem som ska få sin vilja fram. Dottern inleder ingen maktkamp, hon ber bara om det som hon just nu har mest lust till. Samma mor kunde en annan dag, när hon själv var i bättre form, ha gjort precis det hon gjorde i verkligheten – bestämt sig för att bära barn och kassar på samma gång. Om det var överskottsenergi och omsorg som låg till grund för beslutet hade det varit i sin ordning. Och på så sätt hade dottern inte heller behövt konfronteras med moderns resignation och motvilliga uppoffring.
Dynamiken mellan människor i en familj är sådan att om man fattar defensiva beslut – det vill säga beslut som fattas för att undvika något – så kommer konsekvensen alltid att vara att man på sikt får mer av det man försöker undvika. Konflikter kan inte undvikas, de kan bara uppskjutas. Motsatsen till ett defensivt beslut är ett ansvarsfullt beslut.
Det är stor skillnad mellan att gå med på en kompromiss och att kompromissa med sig själv, och vi måste var och en för sig undersöka var gränsen mellan dessa båda går från gång till gång. Om den ena vill måla väggarna i vardagsrummet vita och den andra vill att de ska vara gröna kan det bli nödvändigt att den ena parten böjer sig eller att resultatet blir ett tredje som bägge kan leva med. Den som går med på en kompromiss måste känna efter ordentligt om det är en ansvarsfull kompromiss och tecknet på detta är att den inte skrivs upp på den andras skuldkonto. (Nu fick hon som hon ville med den gröna färgen så nu är det min tur när vi ska bestämma färgerna på kaklet i badrummet!) Det är inget fel med att ge avkall på ett behov, en önskan eller något man har lust till av hänsyn till gemenskapen, så länge vi är inställda på att ta ansvar för att ha gjort det och inte ger den andra skulden. På samma sätt är det inget fel med att tillmötesgå den andra partens önskningar eller behov om man kan ta ansvar för att man gör det.
Det förhåller sig annorlunda om den ena parten saknar både sympati och respekt för den andra partens vänner eller familj och därför har att välja mellan att hålla sig undan eller att spela teater, eller om den ena parten har lust till sexuella övningar som både gör fysiskt ont och kränker den andra partens moralföreställningar. När så mycket står på spel måste vi var för sig välja att vara trogen mot vår egen integritet. Därmed kräver vi inte att den andra ska samtycka, bara att han eller hon respekterar vårt beslut. Att kompromissa med sin egen integritet av hänsyn till harmonin i ett kärleksförhållande är ofta en tidsinställd bomb. Men eftersom det, som tidigare nämnts, kan ta lång tid innan vi kan skilja ens någorlunda säkert mellan ”jag” och ”icke-jag” undgår mycket få att göra det. Den tidsinställda bomben i förhållandet kan bara demonteras genom att vi tar det fulla personliga ansvaret för vår felbedömning – till och med om vi gjorde den under intellektuell och känslomässig press från den andra.
Utmaningarna är många och av mycket olika karaktär:
Ska jag flytta med min partner till hans hemland eftersom han längtar dit och har lättare att få arbete där?
Ska jag lämna återbud till den kurs som jag har anmält mig till och i stället passa barnen medan min man är på kurs?
Ska jag följa med på besök till min partners bästa väninna och hennes man även om de egentligen inte intresserar mig?
Ska jag göra slut med min älskade för att hon inte drar jämnt med mina barn?
Ska jag följa med min partner i kyrkan även om jag själv egentligen är ateist?
Nu har han slagit mig två gånger på en månad. Ska jag ta risken att utsättas för våld igen?
Min partner har varit otrogen. Ska jag fortsätta leva med henne eller ska jag göra slut?
Om svaret på dessa frågor är ”ja” lyder det i sin helhet: ”Ja, det ska jag och det kommer jag att ta ansvar för!” Om svaret är: ”Ja, men…” har man antingen inte känt efter tillräckligt eller också har man redan börja tänka i motprestationer. Om svaret är ”Nej!” är det klokt att ge sig själv tid att känna efter om det verkligen är det rätta svaret, vilket är något helt annat än att räkna ut vad som lönar sig bäst.
Poängen är att vi måste ta ansvar för oss själva, bland annat för att det alltid höjer förhållandets kvalitet. Att det samtidigt höjer kvaliteten på vår individuella tillvaro betyder inte att det är ett egoistiskt projekt.
Inflytandet på gemenskapen syns kanske tydligast i de förhållanden där den ena parten är uppenbart oansvarig i förhållande till sig själv, till exempel är missbrukare, men också mindre iögonfallande former av självdestruktivt beteende har en starkt negativ inverkan. Det kan vara den alltid duktiga, tillmötesgående och hjälpsamma som aldrig säger ifrån eller utmärker sig. Det kan vara den evigt småparanoida som ständigt uppfattar sig själv som offer eller den explosivt aggressiva som alltid kan hitta någon eller något som är skuld till hans utbrott.
På samma sätt som vi ofta måste hjälpa varandra med att säga nej (också till varandra) behöver vi stöd för att finna det hos oss själva som vi måste ta ansvar för och även för att våga ta ansvaret. Jag skriver ”vågar” eftersom många fortfarande växer upp i familjer där kärlek är lika med att inte ta personligt ansvar utan att alltid rätta sig efter majoriteten, de dominerande eller makthavarna. Detta betyder att de saknar övning i att ta personligt ansvar och samtidigt är rädda för att det ska upplevas som asocialt eller kärlekslöst om de gör det.
Det sistnämnda gäller i synnerhet barn som i grunden är inställda på att ge upp sig själva för att få föräldrarnas uppmärksamhet, kärlek och beröm – eller av rädsla för de konsekvenser eller det straff som skulle kunna följa.
Barns första tydliga försök att få det egna ansvar som föräldrarna har tagit på deras vägnar kommer vanligen i två-och-halvt-årsåldern – det som vi med en gammalmodig och felaktig term kallar ”trotsåldern”. Det är i den åldern som de plötsligt vill göra många saker själva som föräldrarna dittills antingen har gjort eller tagit ansvar för att de blivit gjorda vid rätt tidpunkt och på rätt sätt. Några av dessa ting kan de faktiskt både göra och ta ansvar för, medan andra efter några försök måste anstå ett tag. Man kan säga att barnen i denna ålder inte känner sina egna begränsningar, men man skulle också kunna säga att de hela tiden vill lite mer än de kan eftersom det är enda sättet att utvecklas på. Det finns fortfarande kulturer där föräldrarna uppfattar denna spirande förmåga att själva ta ansvar som en krigsförklaring – ett anslag mot deras makt – och därför vet vi att barnets vilja att ta eget ansvar kan knäckas inom loppet av bara några månader.
Det som i tvåårsåldern främst handlar om att lära sig bemästra dagliga sysslor som att ta på sig skorna, borsta tänderna, klä på sig och så vidare – barnets aktiva utforskande i förhållande till vardagen och föräldrarnas oumbärlighet som hjälpare och auktoriteter – handlar i nästa avgörande fas – puberteten – om långt mer existentiella frågor. Vem är jag? Vem vill jag vara? På vilka sätt liknar jag mina föräldrar och på vilka sätt är vi olika? Ska jag hitta nya förebilder, nya auktoriteter, eller har jag så dåliga erfarenheter att jag bara rättar mig efter mitt eget huvud?
Till och med mycket små barn kan ta ansvar för sig själva på vissa områden. Vi vet ännu inte hur många och när, men än så länge tyder allt på att det är mycket individuellt och – självklart – mycket avhängigt av om föräldrarna har blick för denna kvalitet eller mest är upptagna av sitt eget nyttovärde som totalleverantörer av omsorg och ansvar.
Om vi gör några snabba nedslag i olika åldrar har barn till exempel förmåga att ta ansvar för sin egen person på följande punkter:
De kan från födseln ta ansvar för sin aptit och vilka olika smaker de tycker om.
De kan ta ansvar för sin relation till vuxna utanför den närmaste familjen.
De kan lära sig att ta ansvar för sitt sömnbehov och klara det på egen hand ungefär när de börjar skolan.
De kan ta ansvar för sina läxor.
För valet av vänner.
För utseende och påklädning.
För vad de gör med sina fickpengar.
För sina känslor och handlingar.
För sin egen mat, tvätt och hygien.
Allt detta plus ytterligare en del saker kan vanliga barn ta ansvar för innan de är cirka tolv år. Förutsättningen är ett riktigt ledarskap från föräldrarna och att dessa i vardagen bemödar sig om att visa att de tar personligt ansvar i samspelet med varandra och barnen. Jag återkommer till ledarskapet i ett senare kapitel och ska nu titta närmare på de vuxnas egenansvar i mötet med barn.
När vi ska försöka vara så autentiska och ansvarskännande som möjligt innebär det, som jag tidigare var inne på, att vi också av och till måste säga nej till andra. Mycket tyder på att det vi minst av allt vill är att säga nej till våra barn. Jag kan inte förklara detta fenomen, men det är lätt att konstatera hur olika generationer och kulturer försöker tackla obehaget. Mina föräldrar och deras jämnåriga sade alltid nej, så att säga ”för säkerhets skull”. Känslan av obehag visade sig i att deras nej ofta var ovänliga, aggressiva eller klandrande och att de ofta använde ordspråksliknande formuleringar som ”Ett nej är ett nej och därmed basta!”, ”Det ska räcka med att man säger nej en gång!” De senaste tiofemton åren har föräldrar, särskilt i Nordeuropa, valt något som liknar en motsatt strategi – att alltid säga ja för säkerhets skull. Båda strategierna är lika olämpliga för båda parter och deras inbördes förhållande. Dåtidens barn växte upp med en klar upplevelse av att det är ett brott mot kärlekens lagar att be om det man gärna vill ha. Nutidens barn växer upp i illusionen att de har rätt att få allt som de har lust till.
Efterkrigstidens föräldrar kunde för det mesta motivera sina nej antingen med dålig ekonomi eller med hänvisning till den moraliska och värdemässiga konsensus som rådde i samhället. Merparten av dagens föräldrar har inget av dessa argument att stödja sig på – alltså argument utanför sig själva – och dem de finner inom sig själva vågar de sällan lita på. Det sistnämnda hänger samman med att om barnuppfostran för femtio år sedan byggde på åttio procent moral och tjugo procent kunskap så är förhållandet nu det motsatta. Vår kunskap om barn har helt enkelt exploderat under de senaste trettio åren eftersom vi har intresserat oss mer för dem än någon annan generation tidigare har gjort.
Därför söker många föräldrar klokt nog kunskap när de känner sig villrådiga.
Hur många timmar får barn se på TV?
Tar barn skada av att spela dataspel i sex-sju timmar varje dag?
Behöver barn gränser – och vilka?
Det är inte lätt att samla in kunskap som kan hjälpa en att besvara dessa och alla andra frågor. Även om vi lever i en värld som tycks ha större respekt för ”undersökningar” än erfarenheter är absolut inte alla undersökningar lika trovärdiga, och i förhållande till många av de frågor vi ställer saknar vi helt enkelt erfarenhet. Föräldrarna är därför hänvisade till att stödja sig på några få människor som de litar på. En förskollärare på dagis, skolsköterskan, en familjemedlem, en god vän, läkaren eller några av de många böcker som finns. Utifrån detta måste föräldrarna bestämma sig för vad de själva tycker och kan stå för och i övrigt får de känna sig fram i samspel med barnen och företa de korrigeringar som behövs allteftersom. Dagens föräldrar är i ordets sanna mening pionjärer och experterna kommer ofta linkande efter.
Det tycks vara särskilt en faktor som ständigt lägger krokben för en del barnfamiljers trivsel. Egentligen är det ett mål som de har ställt upp, men det kommer att fungera som ett slags överordnat värde. Det rör sig om föräldrars universella önskan att ge sina barn en bättre uppväxt än de själva haft. Problemet är inte denna ambition i sig utan att vi så att säga tänker primitivt eller oreflekterat när vi ska omsätta den i praktiken. Vi är benägna att tänka i motsatser i stället för alternativ – något som för övrigt präglar hela debatten om barn, föräldrar, uppfostran och pedagogik.
Somliga i min egen generation som uppfostrades med mängder av förbud, påbud och plikter reagerade med att försöka sig på en så kallad ”fri uppfostran” som medförde att många föräldrar var rädda för att överhuvudtaget leda eller påverka barnen. Barnen gladdes över friheten men saknade de vuxnas närvaro och engagemang. Dagens föräldrageneration i Norden tycks vilja kompensera för detta genom att ständigt ha barnen i fokus och i varje fall försäkra sig om att de får tillräckligt med ”uppmärksamhet” och ”kärlek”. I stora delar av det forna Östeuropa minns föräldrarna i första hand sin egen barndom som präglad av hårt arbete och ekonomisk fattigdom och är därför fast beslutna att deras barn inte ska sakna något i materiellt avseende och framför allt slippa fysiskt arbete – både som barn, unga och vuxna. Barn och ungdomar samarbetar som alltid, låter sig betjänas och är extremt krävande och till synes blinda för att deras föräldrar ofta måste ha flera jobb eller dra på sig stora skulder för att uppfylla deras krav. Problemet är att föräldrarna inte ser barnen som de är utan satsar på ett i grunden självupptaget projekt, där de helt bokstavligen investerar allt i en barndom som bara har mening i deras egen fantasi. I stället för att uppfostra glada, harmoniska barn som värdesätter föräldrarnas uppoffringar, får de till sin stora besvikelse krävande, missnöjda och egocentriska barn som alltid är missnöjda eftersom de aldrig får det de verkligen behöver.
I bägge kulturerna ser vi familjer där förhållandet mellan barn och vuxna är allt annat än likvärdigt och där man i stället för att kasta ut patriarkens tron ur huset har placerat barnen i den – till stor skada för bägge parter. Man har valt det motsatta i stället för att tänka igenom möjliga alternativ. Utan en stabil värdegrund är det stor risk att det om några år händer samma sak men med motsatta förtecken där vi som reaktion får se exempelvis en antimaterialistisk våg. Man kommer att stirra sig blind på ”tingen” och inte på det som egentligen är problemet: tingens funktion som kärlekssymboler i förhållandet mellan föräldrar och barn. Och så börjar det hela om från början igen.
Vi har bakom oss en lång tradition som innebar att konflikter mellan barn och vuxna mycket ofta ”löstes” genom att de vuxna använde sin enväldiga makt både till att göra processen kort med barns önskningar och till att genomdriva sin egen dagordning. Och vad är egentligen alternativet till detta, om det inte är vare sig demokrati eller barnamakt som är motsatsen?
En del av denna fråga ska jag som nämnts försöka besvara i kapitel 6 (se De vuxnas ledarskap) och nöjer mig här med att koncentrera mig på den roll som de hittills beskrivna värdena spelar när det uppstår konflikter mellan föräldrar och barn. Eftersom definitionen på en konflikt är en situation där två människor vill olika saker utgörs minst hälften av barns och föräldrars samvaro av konflikter.
Det korta svaret lyder: man säger ja när man menar ja och nej när man menar nej och när man är villrådig ser man till att man får en tankepaus. Är det verkligen så enkelt? Ja, det är det faktiskt, om man verkligen vet vad man tycker – eller kan ta reda på det – och inte låter sig förledas av alla möjliga sekundära hänsyn, till exempel:
– Jag uppfattar konflikter som ett tecken på att vi har en dålig relation och gör allt jag kan för att undvika dem, och därför säger jag ofta ja när kanske egentligen borde säga nej.
Dålig idé! I en sund familj finns det hela tiden stora och små konflikter och det enda du uppnår är att de växer sig större och större och att ert förhållande tar bestående skada.
– Jag har bara mina barn två veckoslut i månaden och en vecka på sommarlovet och då tycker jag att vi ska ha det trevligt tillsammans.
Dålig ide – av samma skäl som ovanstående. Du kan inte kompensera barnen för vare sig den smärta er skilsmässa vållade dem eller för att ni har så kort tid tillsammans. Dina barn kommer att sakna din autentiska, personliga närvaro också när ni är tillsammans och därigenom har de förlorat sin far/mor på två sätt.
– Vi har det så jäktigt och jag har ständigt skuldkänslor för att jag har för lite tid för barnen.
Om du verkligen har skuldkänslor måste du ta reda på om det är befogat. Om det är det kan du antingen ändra ditt liv eller ta ansvar för det som det är. Skuldkänslan bryter ner din självrespekt, förhindrar likvärdighet och får dina barn att känna sig som en belastning i ditt liv.
– Jag klarar inte att mina barn blir så olyckliga.
Dina barn blir inte olyckliga över att få ett nej – de blir frusterade och det är något helt annat. Barndomen är en lång läroprocess, och frustration och inlärning är oupplösligt förknippade. Dina barn behöver lyhörda och känsliga föräldrar – inte sentimentala.
– Ibland har jag mest lust att säga nej, det är bara det att jag inte alltid kan argumentera för det.
Det är bra att ge barn en förklaring, men ibland har vi helt enkelt ingen och det är inget fel med att fatta instinktiva eller intuitiva beslut.
– Det är alltid svårt att säga nej till något när de andra i klassen får lov att göra det.
Föreställ dig ett dokument där det står: Jag, Mathildes mor, överlåter härmed ansvaret för Mathildes uppfostran på de andra föräldrarna i klassen. Är du beredd att skriva under det?
– Barnens far är fullständigt ansvarslös och när de är hos honom får de allt de pekar på. Därför måste jag ju säga nej.
Nu är det ju inte så att det finns en bestämd kvot av nej som barn behöver. Jag föreslår att du säger ja och nej som det passar dig och inte låter din exmake bestämma det.
Har barn överhuvudtaget behov av att få nej? Både ja och nej! Barn har utan tvivel behov av att vi säger ja med eftertryck till dem: till deras ankomst i familjen, till deras existens och till de upplevelser och den utveckling som de erbjuder oss. Men har de också behov av att vi säger nej?
Jag tror att frågan är fel ställd. Realiteten är att barn har behov av sina föräldrars autentiska närvaro. De har behov av att leva tillsammans med och lära av människor av kött och blod. Det finns fortfarande folk som använder ett något föråldrat uttryck om utmanande barn – att de ”testar gränser” eller ”söker gränser”. Om man tittar noga efter kommer man att upptäcka att detta alltid sker i relationer där den vuxna ”spelar” förälder eller vilken annan roll den vuxne nu har i barnets liv. Enligt min erfarenhet är barnets syfte ett annat, nämligen att undersöka om det finns en människa bakom rollen. De utmanar vår förmåga och vilja att vara autentiska, närvarande och trovärdiga.
Om vi vill sträva efter att vara autentiska i förhållande till de människor som vi älskar och har familj tillsammans med måste vi med jämna mellanrum säga nej till dem av en enkel anledning: vårt behov av att säga ja till oss själva, till vår personliga integritet. Vi måste av och till säga nej till de andra för att känna oss hela, för att inte kompromissa med oss själva, för att inte bli offer för dem och för att därmed kunna bevara och stärka likvärdigheten i familjen. Inte bara nej utan nej med gott samvete (!) och vi måste också lära oss att skilja på det kärleksfulla, det kärlekslösa och det ansvarslösa nejet.
Det kärlekslösa nejet är det där vi söker stöd, rättfärdigande eller förklaringar utanför oss själva:
– Nej, för att du inte ska få för dig att du kan be om något sådant.
– Nej, för att du har varit oartig.
– Nej, för att du tjatar hela tiden.
– Nej, för att du också säger nej till mig.
– Nej, för att det är orimligt.
– Nej, för att du är alltför trött.
– Nej, du har själv hört vad din lärare sagt.
Det kärleksfulla nejet är personligt och behöver inte alltid förklaras:
– Nej, för att jag inte vill.
– Nej, för att jag hellre vill göra något annat.
– Nej, för att jag inte kan ansvara för det.
Det ansvarslösa nejet är ett nej som vi försöker mjuka upp med löften eller ursäkter:
– Nej, lilla älskling – kanske senare.
– Mamma är så trött nu… kan du inte leka lite själv?
Låt mig illustrera detta med en klassisk scen där pappa (eller mamma) sitter i soffan och läser tidningen. Familjens tvååring kommer tultande med en bilderbok under armen och vill att han ska läsa högt. Pappa sänker tidningen, ser kärleksfullt på den lilla och säger: ”Nej, Sophie. Jag vill inte läsa för dig nu” och återgår till tidningen.
Samma scen för fyrtio år sedan: Pappa sänker tidningen ett ögonblick och ser strängt på barnet med en blick som säger: ”Ser du inte att jag läser tidningen? Du borde veta att man inte avbryter sin far då.” Eller också ignorerar pappan helt enkelt barnet, vänder huvudet i riktning mot köket och säger sin hustrus namn med ett tonfall som mer än antyder att hon inte har levt upp till sin plikt att upptäcka vad barnet är i färd att göra tillräckligt snabbt för att hindra det, ta med det ut i köket och säga: ”Sshh, pappa läser tidningen. Du får inte störa honom!”
En generation senare uppträder föräldrarna precis lika konformt men gör bara tvärtom. Ve den pappa som föredrar tidningen framför sitt barn – särskilt om barnets mamma upptäcker det. Alternativet är det personliga, situationsbetingade nejet eller jaet, där den vuxna tar sig tid att överväga barnets önskan och svara utifrån sig själv. Det är precis samma sak som att ta ställning till om man ska acceptera en vuxen partners sexuella inviter eller önskan om en gemensam långpromenad i stället för att titta på TV.
En nyttig övning består i att se tvååringen för sin inre blick och föreställa sig hennes reaktion. De stora oskyldiga ögonen som frågar: ”Menar du verkligen det? Menar du verkligen att du föredrar en dum tidning framför din högt älskade och oemotståndliga dotter?” och höra sig själv svara: ”Ja, ungen min. Det gör jag just nu.” Varje sund tvååring kommer att reagera med något vars andemening är: ”Dumma pappa!” och svaret är: ”Ja, så är det!” När man så småningom lär sig att göra detta med gott samvete höjs kvaliteten i den inbördes relationen (förutsatt att svaret inte alltid är nej naturligtvis).
Men kan barn överhuvudtaget förstå sådana saker? Nej, det kan de inte. Men det är ju i stort sett vad barns uppväxt består av: att konfronteras med saker som de inte förstår så ofta att de börjar se meningen.
Men hur är det då med deras besvikelse över att bli avvisade? Det är en sund och naturlig reaktion som det ska finnas tid och utrymme för. Inte tid för att förklara eller bortförklara och inte för att lugna eller trösta utan tid för tvååringen att uttrycka sina känslor och gå vidare när hon är färdig. Just i stunden kan det vara svårt att bära ett barns besvikelse och tårar, men på sikt uppvägs det rikligt av alla de fördelar som finns med att växa upp i en familj där det är i sin ordning att man tar eget ansvar. Det får hon alldeles säkert användning för senast i tonåren när hon själv ska ta ställning till om hon ska säga ja eller nej till alkohol, narkotika, sex, pornografi, närgångna vuxna eller gränsöverskridande pojkvänner. Det är helt enkelt viktigt att barn lär sig att nej är en nödvändig del av goda relationer oavsett om det handlar om familjen, vänner, kolleger eller sociala kontakter.
Problemet är ofta att göra det med gott samvete vilket särskilt mödrar tycks ha svårt med. Jag träffar mycket ofta mödrar som tycker att det känns som om de bara säger nej och nej, men aldrig blir hörda eller respekterade. Förklaringen visar sig ofta vara att deras nej är så kallade villkorliga nej. Det betyder att de säger nej med en liten underton som betyder: ”Om du inte blir alltför ledsen eller tycker att jag är en dålig mor?” De säger alltså två saker på en gång och slutar som offer eftersom både barn och vuxna omkring dem naturligtvis hör det de helst vill höra.
När de vuxna efterhand lär sig att ta ansvar för sina egna känslor, tankar och värden blir balansen mellan barns och vuxnas ansvar i och för familjen sund. Det har under några decennier varit svårt för föräldrar att se detta eftersom deras stora och sympatiska vilja att tillämpa demokratiska värderingar i familjen på ett sätt har överröstat deras egenansvar. Till de demokratiska värdena hör exempelvis att ”barn har rätt till en förklaring” och detta har medfört att många barn har blivit ihjälpratade och att föräldrarna ständigt har velat ha harmoni – det vill säga att barnen inte bara skulle acceptera ett nej utan också se det förnuftiga i det och till sist helst vara eniga med föräldrarna i att det nog var det bästa. I praktiken har detta betytt att många föräldrar har blivit beroende av barnens accepterande och förståelse och därmed har det plötsligt varit barnen som haft ansvaret för familjens välbefinnande, till stor skada för alla parter. Motsatsen till vuxendiktatur är barndiktatur. Alternativet är likvärdighet och personligt ansvar.
Det faktum att barn är i stånd till att ta ansvar för sin egen person på en lång rad områden utmanar både vår traditionella förståelse av vad omsorg och vuxenansvar är och vår maktposition.
Trots våra ideal är fysisk och psykisk omsorg fortfarande i huvudsak en kvinnlig specialitet och servicefunktion och till och med en service som har blivit så idealiserad och idylliserad genom historien att det närmast är ett helgerån att sätta frågetecken för dess kvalitet eller rikta uppmärksamheten mot dess mindre smickrande sidor. Jag kommer att göra båda delarna här nedan och ska försöka att göra det så varsamt som möjligt.
I generationer har vi betraktat omsorg om barn som ett alltomfattande ansvar för hela deras liv och person. Vi har talat om för dem när de är hungriga, när de är mätta, när de ska borsta tänderna, när de ska sova, stiga upp, kissa, göra läxor, komma ihåg gymnastikkläder, byta underkläder och så vidare. Vi har talat om för dem hur de ska handskas med sina pengar, sin fritid och sina vänner och vad som är bäst för dem just nu och i framtiden. Vi har inte bara introducerat och väglett dem när något nytt har dykt upp utan sett till att omsorgen kommit dem till del i en jämn ström från det de föddes tills de flyttade hemifrån – och gärna mycket längre. Samtidigt har vi beklagat oss över att de varit osjälvständiga och ansvarslösa och bekymrat oss för hur det skulle gå för dem när de själva skulle bilda familj. Men ingen skulle få en chans att antyda att det berodde på ansvarslöshet från vår sida. Vi har alltid gjort allt för dem!
I stora delar av Europa har det varit och är fortfarande en markant skillnad på hur mycket omsorg pojkar och flickor får av sina mödrar. Flickorna får större personligt och socialt ansvar tidigare. Detta betyder förstås att flickorna blir bättre på att klara sig själva, mer självständiga och mer ansvarskännande, särskilt nu när de också får utbildning och arbetar på (nästan) samma villkor som pojkar och män. Till skillnad mot detta uppfostrar mödrarna fortfarande sina söner till män som de själva ogärna skulle gifta sig med eftersom de är beroende (av kvinnlig service), ansvarslösa och omogna. Resultatet har hittills varit att flickorna går om pojkarna på nästan alla områden och har svårt att hitta en manlig partner som de kan ha ett likvärdigt förhållande till.
I Norden försökte vi under några år utan särskilt stor framgång att utjämna eller likställa könsrollerna i barnuppfostran. Pojkarna skulle också diska, lära sig att sticka och så vidare och flickorna fick möjlighet att göra flera av de saker som pojkar gör. Försöket var logiskt ur ett visst könspolitiskt perspektiv, men också ännu ett exempel på att man försöker avhjälpa ett problem genom att göra det motsatta. Alternativet är att stötta både pojkar och flickor i att lära sig ta eget ansvar. Det kan man bara göra om man själv är beredd att släppa ansvaret (inte det överordnade föräldraansvaret för dem, men de sidor av deras personliga ansvar som man har tagit hand om på deras vägnar) och bäst genom att helt enkelt förvänta sig att barn före tolv-fjortonårsåldern självklart kan sköta sin personliga hygien, sin klädtvätt och sina inköp, laga mat till sig själva och sköta skola och utbildning. Om vi undantar gravt utvecklings- och funktionshämmade barn finns det inget hos vare sig pojkar eller flickor som hindrar att detta ska lyckas. Hindret sitter mellan öronen på föräldrarna och – ursäkta – särskilt mödrarna.
Vanan att ha makt eller lusten till direkt maktutövning sitter däremot fortfarande oftast mellan öronen på fäder som är mer benägna att blåsa upp sig och kräva sanktioner och konsekvenser, medan mödrarna blir mjuka i rösten och vädjar om förståelse. Makt, föräldraansvar och omsorg har varit så hoptrasslade begrepp i så många generationer att det blir ett av de nya familjernas viktigaste projekt att reda ut härvan.
Vad är relevant omsorg till skillnad från kvävande omsorg? Vad är nödvändig maktutövning och när är det fråga om maktmissbruk?
Var går gränserna mellan mitt föräldraansvar och barnens personliga ansvar? Var går de mellan min benägenhet till överdrivet ansvarstagande och mitt personliga ansvar?
När utövar jag omsorg, makt och föräldraansvar för att tillmötesgå barnens reella behov och när är det mest för att jag själv ska känna mig nyttig eller mest av hänsyn till min bild av mig själv som pappa eller mamma?
Vi talar om ett kulturellt och existentiellt arv som man inte utan vidare kan göra sig fri från, men det bästa motgiftet heter personligt ansvar, det vill säga förmågan och viljan att reflektera över sina handlingar och sortera dem i förhållande till vad man själv kan svara för. Denna utmaning kan det vara nästan oöverkomligt att ta konsekvenserna av om man lever i en mycket entydig kultur där människor i generationer har gjort likadant och där utveckling och nyskapande väcker misstro och fördömanden. I dagens mångkulturella Europa är möjligheterna att fatta sina egna, personliga beslut nästan optimala. Vi har förlorat den entydiga kulturens trygghet och är hänvisade till att finna den inom oss själva och varandra samt den religiösa eller andliga förankring som vi eventuellt har. I gengäld har vi fått frihet och med den följer ansvar.
De fyra värdeföreställningar som jag nu har gått igenom är på många sätt motföreställningar till de värden som omfattas av marknaden och det beror inte på att detta varit min tanke från början. Det bara är så. Detta har fått föräldrar att fråga om man överhuvudtaget kan praktisera dem inom familjen när de nu är så olika dem som präglar samhället. Den frågan kan jag naturligtvis inte besvara på den enskilda familjens vägnar. Jag kan bara påpeka att de värden som beskrivs i denna bok speglar en människosyn som man kan tycka bra eller illa om, men redan det att den innehåller en del erfarenheter och idéer om vad som är bra för den enskilda individen och för förhållandet mellan människor väcker naturligtvis motföreställningar till en verklighet där människors värde bestäms av deras roller som affärsmän respektive konsumenter.
I en trängre krets inom USA:s ekonomiska elit har man under en tid försökt reglera parförhållandet med hjälp av kontrakt som detaljerat bestämmer bland annat hur många timmar i veckan parterna ska tillbinga tillsammans, hur ofta de ska ha sex, vad som ska ske i fall det uppstår en oönskad graviditet och så vidare. Det enda man uppnår genom att tillämpa näringslivets värden och metoder på detta sätt är att man rent begreppsmässigt gör om separationer och skilsmässor till kontraktsbrott.
Jag har också mött föräldrar som har försökt sig på att tillämpa marknadens sätt att fungera i relation till barns bidrag till gemenskapen. De har helt enkelt satt pris på alla uppgifter i hemmet – fem kronor för att diska, sex kronor för att gå ut med hunden och så vidare. Förhoppningen är givetvis att man ska kunna ersätta grälen med reglerade avtalsförhandlingar och villkoret är att man har en ekonomi som tillåter att man om så krävs tar in arbetskraft utifrån: familjen som harmonisk, rofylld fritidssysselsättning där bara positiva och glada känslor är tillåtna.
Båda dessa lite extrema exempel försöker att utestänga eller begränsa det irrationella och känslomässiga i och mellan människor och ligger därmed långt ifrån denna boks grundsyn som framhåller vikten av att skapa gemenskaper som kan och vill rymma hela människan.