Författare Jesper Juul
För en generation sedan var man styvfar eller styvmor när man bodde tillsammans med en partner som hade barn sedan tidigare. Benämningarna härstammar från den tid då äktenskapet var en social nödvändighet såväl moraliskt som ekonomiskt, och av många orsaker fick de en negativ klang. Sedan dess har samboskap och äktenskap i långt högre grad kommit att bli val som görs av känslomässiga och existentiella skäl, vilket gör de moderna benämningarna ”bonusmamma” och ”bonuspappa” både passande och lagom hoppfulla. Detta innebär inte att denna speciella roll i en familj alltid är idyllisk, men det är åtminstone en konstruktiv utgångspunkt.
Den tradition som numera är etablerad i de flesta europeiska länder och som innebär att de biologiska föräldrarna har delad vårdnad och gemensamt ansvar för barnens utveckling har medfört att allt fler barn bor växelvis hos föräldrarna, vilket betyder att föräldrar och bonusföräldrar på sätt och vis blir deltidsföräldrar. Det innebär bland annat att barn till skilda föräldrar ofta måste förhålla sig till tre eller fyra föräldrar, vilket inte alltid är så enkelt vare sig för dem eller för de vuxna.
Men här är jag alltså, man eller kvinna, och jag vill väldigt gärna leva tillsammans med den jag älskar. Han eller hon har ett eller flera barn som bor hos honom eller henne hela tiden eller kanske varannan vecka.
Upplever jag det som en bonus eller som ett nödvändigt pris för vårt vuxna kärleksförhållande?
Är jag redo att få barn för första gången eller att få fler utöver dem jag redan har själv?
Är jag inställd på att leva tillsammans med min partner trots stark konkurrens från ett barn som också vill ha hans närhet, hans uppmärksamhet och hans kärlek?
Eller är det kanske tvärtom så att detta skulle kunna vara min sista chans att få leva nära ett barn med all den glädje och tillfredsställelse det innebär att kunna bidra till en liten människas växande och utveckling? Och om det är så, betyder det att jag plötsligt måste förhålla mig till två romantiska relationer som riskerar att svalna när det blir vardag igen?
I båda händelseförloppen följer ett ansvar, men vad innebär detta egentligen? Hur ser jag på mitt ansvar? Vilka bilder och föreställningar finns i min partners huvud och överensstämmer de med mina? Förutom ansvaret måste jag också kunna känna mig trygg i relation till barnets andra biologiska förälder. Hur viktigt är det för mig att mitt bonusbarn integreras i min egen utvidgade familj och vad kan den tänkas tycka om det?
Det är riktigt att ha ett förhållningssätt till dessa och många andra frågeställningar, som för in ett allvar i förälskelsen som kanske kan verka lite främmande och möjligen störande. Men faktum är att inte ens den mest uppslukande förälskelse eller kärlek själv klarar allt.
Jag har under loppet av ett långt liv som familjerådgivare mött otaliga styvfamiljer, bonusfamiljer, plastfamiljer eller vad vi nu kallar dem. Och precis som den traditionella kärnfamiljen har även dessa familjer en tendens att stöta på samma svårigheter. I den här boken kommer jag att berätta om de riktigaste och presentera några förslag på hur man kan förebygga och hantera dem. Men eftersom det är livet självt vi talar om finns ingen manual, inga ”10 goda råd” som kan förhindra att det också blir besvärligt och ibland gör ont. Ta inte bara med dig din kärlek och ansvarskänsla till din nya familj – packa också ner din vilja till personlig utveckling, ditt intellekt och din mentala krisberedskap i resväskan.
Denna bok tar inte upp de många juridiska konflikter som ofta följer i kölvattnet på en skilsmässa. På ett par årtionden har skilsmässan kommit att bli en socialt accepterad företeelse och pappan har i allt högre grad kommit att bli en integrerad del av familjen. Nu har det också böljat gå upp för oss hur traumatisk en skilsmässa kan vara för de inblandade barnen.
Lagstiftningen försöker hålla jämna steg med utvecklingen och kunskapen, men det går långsamt och det lyckas inte alltid så bra. Det beror inte bara på konservatism, utan även på att uppgiften delris är olöslig. Vi kan inte delegera vårt föräldraansvar till staten och räkna med att våra barn eller vi själva ska klara oss undan ansvaret. När vi själva uppför oss barnsligt och ansvarslöst griper myndigheterna (ibland) in, men då är det ofta för sent och alltför onyanserat.
När juridiken och psykologin måste komma överens förlorar psykologin nästan alltid, och det blir dyrt för alla parter. Bonusföräldrar kan spela en mer eller mindre konstruktiv roll i dessa konflikter, men i realiteten begränsas deras
inflytande till ett slags nödhjälp.
Läs mer i boken Bonusföräldrar – möjligheter och fallgropar