Psykoanalysens upphovsman Sigmund Freud ansåg inte att barn föds empatiska utan att de tvärtom är egocentriska och styrs enbart av sina primitiva drifter. Sedan dess har detta varit ett centralt tema för både forskare och praktiker som intresserat sig för barn och deras utveckling.
Först då forskarna började studera spädbarns samspel med sina mödrar ändrades bilden på ett avgörande sätt. Man kunde då tydligt dokumentera att barn föds med förmågan till det Daniel Stern kallar ”intoning” – det vill säga förmågan att tona in sig på moderns känslor och stämningar och senare också på andra människors. Därmed är vi tillbaka till det grundläggande i människors empatiska förmåga – förmågan till inkännande, att förnimma och sätta sig in i den andras känslor. Barn föds som sagt med denna förmåga och en del av deras uppmärksamhet är nästan konstant inriktad på hur föräldrarna har det – både som individer och som par.
Förmågan till empati uppfattas ofta som förmågan att hysa medkänsla, men det är faktiskt något annat. Medkänsla kräver att man har haft liknande upplevelser och känslor som den som man har medkänsla med.
En fyraårig flicka hade flytt från krigets helvete tillsammans med sina föräldrar och det enda hon fått med sig var en fin liten lackväska. En dag försvann den och de vuxna försökte förgäves att lugna och trösta flickan, tills en annan fyraåring varsamt lade handen på hennes arm och sade: ”En gång försvann min nalle.” Häri låg både inkännande och medkänsla. En annan lekkamrat kunde kanske ha sagt: ”Äsch, strunta i den dumma väskan. Du får väl be din mamma om en ny.”
Eftersom man förr inte ansåg att barn hade denna förmåga bestod uppfostran i att lära barn ”hur man uppför sig” i olika situationer där andra till exempel är ledsna, har ont eller sprudlar av lycka. Man fastställde en social och kulturell norm som barn så att säga måste lära sig utantill innan de som unga eller vuxna kunde utveckla förmågan till empati.
Numera har det mesta av denna typ av uppfostran försvunnit och vi klagar då och då över att dagens barn och unga saknar empati, social kompetens och medkänsla eller att de är alltför självupptagna. Det anses ofta att de är ouppfostrade, och kravet på empati får därigenom en moralisk karaktär.
Det finns förvisso ett fåtal barn som med sitt beteende i tre- till fyraårsåldern avslöjar att deras medfödda empatiska förmåga inte utvecklats eller kanske gått förlorad. Dessa barn lägger inte märke till när de gör andra illa och inga moraliska förmaningar gör intryck på dem. Vi återkommer till dessa barn lite senare.
Först är det dock viktigt att skilja mellan förmågan till empati/inkännande och de konsekvenser man i olika kulturer menar att den ska ha, alltså hur man bör omsätta sin empati i handling i förhållande till andra. Detta måste läras, och det tar lång tid och kräver många goda exempel från föräldrar och andra som till vardags umgås med barn.
Lisa sitter i sandlådan och leker med en kakform. Mathias blir intresserad och försöker ta formen, men Lisa vägrar att låta honom få den. Mathias börjar gråta. Vad bör Lisa göra?
Det vanligaste svaret är att Lisa ska låta Mathias låna formen därför att han är så ledsen. Det heter att man måste lära sig att dela med sig, och de flesta vuxna kan prestera en lång utläggning om detta. Men är det verkligen sant? Är det en generell sanning om förhållandet mellan människor att vi alltid bör ge andra vad de vill ha för att de inte ska bli ledsna?
Ska fjortonåringen gå med på att ha sex med pojkvännen för att han annars blir ledsen? Ska den vuxna sonen bestämma sig för att besöka sina föräldrar när det passar dem för att de annars blir ledsna? Ska den studerande gå kvar på en utbildning som han inte trivs med för att inte göra sin far ledsen? Ska kvinnan dra sig ur den månatliga träffen med väninnorna för att hennes man saknar henne?
Nej absolut inte! Livet är inte så enkelt. Lisa fortsätter att leka med sin kakform fast hon märker att Mathias blir ledsen. Det Lisa eventuellt ska få hjälp med av en vuxen är att väga sina egna behov och gränser mot Mathias och sedan att fatta ett beslut som hon kan stå för och ta ansvar för. Det är verklig mänsklig samexistens. Det som ofta sker vid sådana konflikter mellan barn är att den vuxna upplever medkänsla med det olyckliga barnet och kräver att det andra barnet lever ut den vuxnas medkänsla i praktisk handling. Det är varken särskilt rimligt eller empatiskt.
Detta betyder inte att vi som människor inte ska lära oss att uppfatta och ta hänsyn till varandras känslor, men det är något som barn först och främst lär sig tillsammans med föräldrarna och med hjälp av den empati och medkänsla som föräldrarna visar dem. Vi är i varje fall många som anser att det går till så.
Andra anser till exempel att det är lika bra att barn, särskilt pojkar, får vänja sig vid att livet är hårt och orättvist och att empati och medkänsla hindrar dem från att bli tillräckligt härdade för att klara sig.
Nu tillbaka till de få barn som har förlorat förmågan till empati och som därför också är oförmögna till medkänsla. Den utvecklingen sker vanligen i två sorters familjer.
Den första är familjer där barnen utsätts för fysiskt och psykiskt våld och/eller sexuella övergrepp. De får sina egna gränser utplånade och mister samtidigt känslan för andra människors gränser. De behöver vuxna som är villiga att ge dem massor av värme, medkänsla, omsorg och stöd under de år det tar att återupprätta deras naturliga känslor och gränser.
Den andra sorten är familjer där föräldrarna uppfattar sin vuxenroll som en servicefunktion. De kan vara så kallade curlingföräldrar som satsar allt på att förskona sina barn från varje obehaglig känsla eller upplevelse och försöker göra familjen till ett slags miniparadis där inget gör ont och ingen är frustrerad eller olycklig. Dessa barn växer upp i en gemenskap där de stora och viktiga känslorna är förbjudna och där föräldrarna gör en dygd av att dölja sina egna känslor. Därmed utvecklas naturligtvis inte barnens förmåga att uppfatta andra människors känslor, vilket blir uppenbart när de börjar i förskolan eller skolan.
Ungefär detsamma sker i familjer där föräldrarna gör nästan allt för att undvika konflikter och för att uppfylla barnens minsta önskan. Föräldrarna blir själva gränslösa och döljer både sina logiska och sina irrationella, känslomässiga reaktioner. Dessa barn lär sig inte heller hur viktigt det är att uppmärksamma och respektera andra människor. De behöver inte vuxna som bara sätter gränser för att skydda dem, utan vuxna som törs vara tydliga, levande, varma och irrationella och som tål konflikter utan att mista tron på sin egen kärlek – eller på barnens.
För att barn ska kunna utveckla sin medfödda förmåga till empati, till medkänsla och hänsynsfullt socialt beteende är det alltså avgörande att
- deras inlevelseförmåga inte ödeläggs
- föräldrarna är tydliga och nyanserade vad gäller sina egna känslor och gränser
- föräldrarna möter barnet med empati och medkänsla
- barnet tillåts uppleva missräkningar, frustration och smärta utan att hindras eller få höra att det inte är något att bry sig om
- föräldrarna kan samarbeta och visa hjälpsamhet mot varandra
- familjen definieras som en plats där alla medlemmar ska ses, höras och tas på allvar och att detta inte gäller enbart barnen eller dem som skriker högst
- föräldrarna kommer med förslag till hur barnet kan uttrycka sin medkänsla gentemot andra barn i stället för att komma med moralpredikningar.
Empati och medkänsla bland vuxna kommer till uttryck på väldigt många olika sätt – även inom samma kultur. Vissa uttrycker dessa känslor verbalt. Vissa kroppsligt, vissa på båda sätten, medan andra uttrycker dem genom respektfull distans och tystnad. Barnen speglar de vuxna som betyder mest för dem och därför är det ingen mening med att beskriva det ena sättet som positivt och det andra som negativt. Att stämpla ett barn eller en ung person som en människa utan empati är ofta felaktigt och i varje fall inget uttryck för empati.
