Att betrakta barn och unga som likvärdiga har visat sig vara både välkommet och starkt provocerande. När jag beskriver den ideala relationen mellan föräldrar och barn, och mellan vuxna behandlare och deras unga klienter, som likvärdig brukar det väcka mycken oro, vrede och oenighet hos vissa experter, och hopp och glädje hos andra.
Första gången professor Magne Raundalen nämnde mig som upphovsman till ett nytt moraliskt paradigm inom barnuppfostran blev jag överraskad. Jag hade aldrig tänkt på begreppet likvärdighet som moraliskt och när jag omkring 1980 började skriva och tala om det var orsaken en helt annan.
Jag hade då sedan flera år arbetat som familjeterapeut – först på behandlingshem, sedan med grupper med socialt utsatta ensamstående mödrar – och som lärare vid Kemplerinstitutet i Danmark lär vi träffade en stor mängd familjer med mycket olika problematik från alla samhällsskikt.
Det gemensamma för alla dessa familjer var att föräldrarna var frustrerade över hur deras barn uppförde sig och över barnens relation till dem, vilken de vuxna ansåg präglades av brist på lyhördhet, samarbetsvilja, respekt och lydnad.
Som de flesta av mina kolleger ingick jag i en utvecklingspsykologisk tradition som nästan
på att förändra barns och ungas uppträdande och en uppfostrings- tradition som byggde på åttio procent moral och tjugo procent kunskap.
Vi tyckte att vi med denna utgångspunkt alltför ofta kom till korta på samma sätt som föräldrarna och socialpedagogerna, nämligen i ungefär två tredjedelar av ärendena. Det tog tid för oss att lära oss att bortse från en del av de rådande professionella och moraliska sanningarna så att det skapades utrymme för nya tillvägagångssätt och nya perspektiv.
Vi lärde oss att en viss relationell kvalitet mellan vuxna och barn kunde förvandla destruktiva relationer till konstruktiva. Denna kvalitet var till en början svår att konkretisera och få grepp om, eftersom den så att säga befann sig mellan raderna – alltså i den interpersonella processen.
Detta skedde under ett decennium när en väldig demokratisering av relationerna mellan vuxna och barn ägde rum överallt i samhället och när terminologin ofta var politisk eller hade politisk-ideologiska rötter. Det var därför inte alldeles enkelt att definiera denna kvalitet psykologiskt och existentiellt som ett professionellt begrepp, men så småningom enades vi om att likvärdighet var både exakt och användbart.
Det är således stor skillnad mellan likvärdighet och jämlikhet med mitt sätt att förstå och använda begreppen. Som människa i takt med tiden har jag uppfattningen att barn och unga måste ha något att säga till om, och att det är bra för alla parter om de får stort (politiskt) inflytande och kan vara med och bestämma i alla sammanhang.
Jag menar alltså att vuxensamhället bör dela sin makt med de yngre. Men denna uppfattning har inget att göra med min yrkesmässiga insikt om att likvärdighet är en kvalitativt avgörande faktor i familjens relationer lika väl som i professionella relationer mellan barn och vuxna.
Likvärdighet som relationell kvalitet har två aspekter:
- Att samma respekt visas för båda parters värdighet och personliga integritet.
- Att barnets spontana livsyttringar, åsikter och önskningar tillskrivs samma värde i relationen som den vuxnas.
Jag tror inte att det gagnar oss som terapeuter om vi börjar tala om detta som en ”rättighet” i politisk eller juridisk mening, men vi måste stå fast vid att det är en nödvändig kvalitet som det åligger de vuxna att ge uttryck åt om de vill ha fruktbara respektive terapeutiska relationer med barn och unga. Bland terapeuter finns det såvitt jag vet ingen tvekan om att barn behöver vuxnas ledning om de ska utvecklas på ett bra sätt och undvika självdestruktiva beteenden. Likvärdigheten ifrågasätter inte detta utan betonar en bestämd kvalitet i ledarskapet.
På nittiotalet kom flera nya forskningsrapporter som stöder vår kliniska erfarenhet. En stor amerikansk undersökning som omfattade flera tusen familjer hade syftet att ta reda på vad det är som gör glada och välfungerande familjer just glada och välfungerande.
Flera faktorer beskrevs och även om likvärdighet nämndes (begreppet har först senare fått sin amerikanska benämning: equal dignity) talar man föräldrarnas förmåga och vilja att ta barn på allvar, att vara flexibla och ta hänsyn till barns olikheter och låta deras önskemål och behov ingå som viktiga faktorer i föräldrarnas beslutsprocess.
Från familjeterapeutiskt håll kan vi naturligtvis inte dra slutsatsen att bristande likvärdighet är orsaken till problem mellan föräldrar och barn, men vi kan konstatera att likvärdighet sällan finns i problematiska relationer.
Dessutom gäller att införande av denna kvalitet i stort sett alltid minskar antalet konflikter och stärker föräldrarnas upplevelse av att lyckas och barnens upplevelse av att föräldrarna bryr sig om dem. (Det motsatta sker när barnen får makten.)
Ungefär samtidigt kom Daniel Stern, Peter Fonagy med flera med sina forskningsresultat som bland annat slog fast att barns reaktioner alltid är relationellt meningsfulla. Detta inte bara bekräftade våra kliniska erfarenheter, utan hjälpte oss också att sätta ord på den allt avgörande ömsesidigheten mellan föräldrar och barn.
Likvärdighet i det konkreta beteendet är fortfarande något som de flesta vuxna måste lära sig, men enligt våra erfarenheter går denna inlärning relativt fort och smärtfritt eftersom resultaten nästan alltid visar sig omedelbart och belöningen i form av tillfredsställande relationer är så stor.
