Det råder inget tvivel om att vi föds med olika temperament. En del av oss är filosofiska och tillbakadragna, vissa är sprudlande och initiativrika och andra är aggressiva – jag kallar dem krigare. De tycks betrakta varje utmaning och varje hinder som något som ska hanteras med all den kraft som krigaren besitter.
Vissa barn gråter stilla när de lär de blir besvikna eller inte kan få leksaken att fungera som den ska, men krigarna skriker högt och kastar iväg den långt bort eller sparkar till den. De kommer ofta att göra på samma sätt långt upp i vuxen ålder och det lönar sig inte att försöka ändra på dem. Vi vet inte så mycket om varför de blir sådana, men vi vet att det ofta är slitsamt att vara funtad på det viset. Det kräver massor av energi och gör förhållandet till andra människor komplicerat.
Om vi bortser från krigarna härstammar vår aggressivitet – det vill säga irritation, vrede, raseri och hat – från olika källor. Ångest är en av dessa källor. Ångest för övermakten, ångest för att bli övergiven, ångest för att dö. Skuld ger ofta aggressivt beteende. När vi inte längre kan bära skuldkänslan och självkritiken, börjar vi kritisera andra och lägga skulden på dem.
Men den vanligaste källan till aggressivitet är nog vår upplevelse av att inte vara så viktiga för våra närmaste som vi helst skulle vilja vara.
Att känna sig viktig
Behovet att känna att vi är viktiga och uppskattade av dem vi älskar och håller av är djupt allmänmänskligt, och denna känsla är själva grunden för vår självkänsla.
I en familj händer det oundvikligen att kommunikationen då och då blockeras. Vi uttrycker oss oklart och känner oss missförstådda. Vi upplever saker så olika och tänker så olika att det kan vara Vi förmår inte vara närvarande och den andra känner sig övergiven eller avvisad. Så skulle vi kunna fortsatta, för det finns otaliga saker som för en tid blockerar kontakten och gör oss ensamma.
När det sker mister vi samtidigt känslan av att vara viktiga för vår partner eller för våra föräldrar – kanske bara delvis och för en kort stund, men andra gånger är det nästan som om någon ryckt undan mattan under oss.
Först reagerar vi aggressivt. Vi blir lite retlig, irriterade, arga eller rasande. Dessa känslor tar sig uttryck på många olika sätt. Kvinnor har av tradition inte fått lov att bli arga på samma direkta, utåtvända, högljudda sätt som män, och därför gråter de i stället.
Det har länge varit så att barn inte fått lov att säga ifrån när de blivit kränkta av föräldrarna, så de har i stället utvecklat så kallade psykosomatiska symtom – huvudvärk, magont, feber och kronisk trötthet, för att bara nämna de allra vanligaste. Män blir ofta tysta och söker sin tillflykt i tidningen, teven, jaktgeväret eller metspöet.
Men allt detta är bara stilarter – det vill säga olika kulturellt acceptabla sätt att visa sin aggressivitet. Detsamma gäller dem som konsekvent vänder aggressiviteten inåt, mot sig själva, i form av sådant som självförebråelser, depression, skuldkänslor.
När en medlem av en familj plötsligt blir aggressiv betyder det alltså: Jag upplever inte att jag är så viktig för er som jag skulle vilja. Det känns som om det är något fel på mig. Jag känner mig utanför och till besvär.
Det är därför viktigt att välkomna aggressiviteten till familjen. Den är inte kärlekens och omsorgens fiende. Den är ett av kärlekens många uttryck. Om den ignoreras eller undertrycks växer den och når med tiden vulkanisk styrka eller fryser till ett isberg.
Egentligen är det ologiskt! Varför blir vi aggressiva, kritiska och förebrående när vi inte känner oss uppskattade av vår omgivning? Varför reagerar vi inte logiskt genom att till exempel bli ledsna? Det är ju ledsamt!
Känslan av att inte vara uppskattad och viktig tar sig hos vuxna ofta uttryck i att man går omkring och är lite på sin vakt; man bär på en latent irritation som gör att det ofta känns som om man grälar om ingenting. När detta händer är det hög tid att sätta sig ner och tillsammans granska förhållandet, sig själva och varandra.
Faktum är nämligen att upplevelsen av att inte vara viktig för våra närmaste nästan alltid hänger ihop med att vi egentligen inte är så viktiga som vi tror eller hoppas. Låt oss ta ett klassiskt exempel:
Sedan urminnes tider har mäns viktigaste roll familjen varit att stå för försörjningen. Arbete har bara undantagsvis varit förbundet med lust eller intresse. Detta har i den rika delen av världen långsamt förändrats under de senaste generationerna. Men det är ändå inte ovanligt att en man som har familj drivs först och främst av sin urgamla plikt att försörja familjen och förbättra dess situation.
Även om kvinnorna nu också kommit ut på arbetsmarknaden, är det ofta de som innerst inne
prioriterar samvaron och närheten i parförhållandet och i relationen till barnen. Och så blir det konflikt: Han arbetar hårt för att klara familjens behov och förbättra ekonomin och hon, som ofta är den som är hemma mest, tycker att han nedprioriterar henne och barnen. Bägge parter lägger ner massor av energi på att bli uppskattade av den andra, men känner inte att de räknas.
Därför är det viktigt att emellanåt reda ut på vilka sätt vi var och en för sig försöker att vara viktiga för varandra och om det överhuvudtaget lyckas. Den enas eller bådas aggressivitet är signalen till att sätta upp detta tema på dagordningen.
Som föräldrar märker vi kanske sambandet mellan uppskattning och aggressivitet allra tydligast i relationen till våra barn. Det finns knappast någon annan relation där en vuxen människa lika snabbt och lätt mister upplevelsen av att vara bra nog, räcka till eller vara viktig. Så fort detta sker börjar många av oss att skälla på barnen eller rentav att straffa eller till och med slå dem. Denna form av aggressivitet är den vanligaste och även den uppstår ur maktlöshet, ångest och känslan av att inte räcka till.
Om föräldrarna verkligen slår barnen eller om de slåss med tungan, som barn ibland kallar det när de vuxna skäller på dem, har ingen avgörande betydelse för hur barnen upplever situationen. De förlorar i båda fallen blixtsnabbt sin upplevelse av att vara viktiga för sina föräldrar och reagerar – just det: aggressivt. Antingen svarar de emot eller slår tillbaka, bankar lillasyster i huvudet eller vänder alltihop inåt och blir nedstämda och skuldtyngda.
Föräldrarna har alltid ansvaret för sin aggressivitet. Den kan aldrig skyllas på barnen.
Vi människor är alltså konstruerade på detta sätt och vi måste därför vara på vår vakt så att aggressiviteten inte utvecklas i en ond spiral, där aggressivitet bara föder mer aggressivitet. Som vuxna kan vi prata med varandra och reda ut orsakerna. Barn och ungdomar behöver vår empati och vilja att förstå vad som rör sig inom dem. Det är aldrig deras kärlek till föräldrarna som står på spel, utan deras självaktning.
