Vi känner alla igen ett eller flera av följande påståenden:
- Barn behöver mycket uppmärksamhet.
- Hon vill säkert bara ha uppmärksamhet.
- Han gör det bara för att få uppmärksamhet
- Barn får alldeles för mycket uppmärksamhet nu för tiden.
- Dagens barn vill synas och höras hela tiden.
Ibland använder vi ordet uppmärksamhet i positiv mening och andra gånger i negativ – som ett nästan primadonneaktigt behov av att vara i centrum och inte kunna tåla att andra också får vår uppmärksamhet. Men vi talar också om barns (och alla människors) helt grundläggande behov av att bli ”sedda” som vi brukar uttrycka det.
Vad är det egentligen vi menar? När är ett barns vädjan om uppmärksamhet uttryck för ett välgrundat existentiellt behov och när är det ett osunt uttryck för att det vill få applåder och vara i centrum?
Vi har alla mycket olika behov av ”uppmärksamhet” i betydelsen ”intresse” från andra människor. Några trivs bäst när de får vara ensamma mest hela tiden och andra när de har många människor runt omkring sig.
Det gemensamma är att vi behöver andra människor som ”vittnen” till vårt liv. Någon som märker när vi bytt frisyr, har en vacker klänning, är glada eller ledsna, helst vill vara i fred eller gärna vill dras med i samtalet eller leken.
Vi har alla samma behov av att bli ”sedda” av åtminstone en människa – och gärna flera. Att känna sig ”sedd” betyder att man upplever att man blir sedd ”bakom fasaden” eller ”så som jag verkligen är”. Det betyder att någon måste intressera sig så mycket för oss att de gör sig omaket att ”se” oss bakom vårt självutplånande, framfusiga, muntra, överdrivet uppspelta eller aggressiva beteende.
Behovet av att bli ”sedd” är lika gammalt som människan, men det är relativt nytt att vi också lägger vikt vid det i barnuppfostran och pedagogiken. Det gör vi bland annat för att vi under de senaste fyrtio till femtio åren har lärt oss att många av de barn och vuxna som ägnar mycket kraft åt att skaffa sig ”uppmärksamhet” egentligen bara saknar att bli ”sedda”.
Dagens många dokusåpor på teve, där både barn och vuxna uppträder, leker och tävlar har för vissa bekräftat den moderna människans behov av ”femton minuters berömmelse”. Det råder inget tvivel om att många av deltagarna har anmält sig på grund av stark önskan om att bli ”sedda” och därför blir väldigt besvikna när det går upp för dem att de bara blir sedda på, och att berömmelse och kändisstatus är ett otillfredsställande surrogat.
I dagens barnfamilj, där alla har mer eller mindre fullt upp med olika aktiviteter utanför hemmet, är det ofta en hård kamp om uppmärksamheten. Både barn och vuxna kan gå till ytterligheter och ta till extrema handlingar om de inte upplever sig vara ”sedda” och inte förmår formulera sina behov.
Barn kan bland mycket annat reagera med att bli aggressiva, krävande, självdestruktiva eller klängiga om deras behov av att bli ”sedda” inte uppfattas och tillgodoses, eller om föräldrarna tror att behovet av att bli ”sedd” kan tillgodoses med ett ytligt intresse eller genom att man uppfyller alla barnets önskningar.
Det är bland annat därför det är så viktigt att ge sig tid att leka med barnen. Det är nämligen i leken som barnen har möjlighet att visa sig själva på sina egna premisser och därmed ger leken också föräldrarna möjlighet att lära känna sina barn.
En del föräldrar går nästan ständigt omkring med dåligt samvete eller skuldkänslor för att de tycker att de inte tillbringar tillräckligt mycket tid tillsammans med barnen. Det händer att den känslan inte är befogad, men ofta är den det. De försöker då på olika sätt kompensera för bristen på tid genom att antingen ge barnet överdriven service eller tillmötesgå alla barnets önskemål om till exempel leksaker, pengar eller nya kläder.
Denna strategi leder alltid till besvikelse hos bägge parter eftersom barns behov av att bli ”sedda” är precis likadant som de vuxnas. De flesta vuxna vet instinktivt eller har kanske själva upplevt att detta räknestycke inte går ihop.
Om en kvinna saknar sin mans närvaro och intresse hjälper det inte att han ger henne blommor och smycken. På samma sätt är det för barn även om de inte kan säga det med ord. De kan bara uttrycka sin saknad och besvikelse genom att uppföra sig på ett ”ouppfostrat”, ”krävande”, ”bortskämt” eller liknande sätt.
Barn har i likhet med vuxna behov av att berätta om vad de gör, vad de har tänkt på och vad de har upplevt. Detta betyder inte att föräldrarna nödvändigtvis måste tycka att allt är lika spännande, men det är viktigt att de lyssnar och får en förnimmelse av vad barnet berättar om sig själv – bakom historien om den orättvisa kompisen eller mellan raderna i skildringen av drömmen att bli stridsflygare eller modedesigner. Det kräver tid, det vill säga sådan tid som inte ägnas åt att uppfostra eller undervisa utan åt att de vuxna lyssnar och intresserar sig. Detta är ”kvalitetstid” mätt med barnens måttstock.
Barn och unga, som konstant söker eller kräver uppmärksamhet på ett sätt som antingen är irriterande för omgivningen eller som upplevs som förödmjukande för dem själva, är nästan alltid små människor som saknar upplevelsen av att ha blivit sedda och uppskattade som de verkligen är. ]u mer av ytlig eller irriterad uppmärksamhet de får, desto större blir saknaden.
Det finns en tredje form av uppmärksamhet, som är viktig för familjens och den enskilda familjemedlemmens trivsel. Den kan bäst liknas vid radarn på ett fartyg som registrerar allt som sker inom en viss radie.
Barn är födda med denna förmåga och de flesta mammor utvecklar den i sin relation till alla sina barn. Mammorna vet i stort sett i varje ögonblick hur barnen har det, vad de är upptagna av, vad de brottas med och så vidare.
Papporna utvecklar ofta denna förmåga bara om de får, eller skaffar sig, möjlighet att ensamma ha hand om barnet i minst en vecka eller två. Det är en konst att som förälder registrera allt men bara fokusera på det väsentliga. Också det kräver att man tillbringar tid tillsammans.
Det är en av vår tids mediefabricerade myter att dagens föräldrar inte ”har tid” för sina barn eller sitt parförhållande. Vi kommer nog sanningen närmare genom att konstatera att även gårdagens barn i hög grad saknade upplevelsen att bli sedda och att många par var tvungna att tillbringa en del innehållslös tid i varandras sällskap.
Kraven på det känslomässiga innehållet i familjen har vuxit oerhört under de senaste tjugo åren och det tar självfallet tid att lära sig hur vi kan intressera oss för och engagera oss i varandra på sätt som verkligen är fruktbara och inte bara uttryck för dåligt samvete eller paniklösningar.
Det känns bra att få erkännande, beröm och uppmärksamhet på jobbet eller i skolan, men det gör inte att vårt behov av att bli sedda av dem vi älskar blir mindre. Ibland tvärtom, eftersom vi på jobbet och i skolan i hög grad blir uppmärksammade i kraft av våra prestationer och därmed får bekräftat hur bra dessa är. Vi har ett minst lika stort behov av att få erkännande för vårt sätt att vara och vårt värde som medmänniskor, och det sker nästan bara i kärleksförhållandet till barn och andra vuxna.