Fråga
Jag har en son som är fem år, och vi planerar att skaffa ett barn till. Hur kan jag förbereda honom på att bli storebror? Vad kan jag göra för att övergången från ensambarn till storebror ska bli så bra som möjligt?
Svar
Så här kort och precist kan en av de allra vanligaste frågorna ställas!
Bristen på upplysningar om din familj och om din son tvingar mig att svara mycket generellt, men förhoppningsvis så gör det inte någon större skillnad. Låt mig dock framhålla att delar av
mitt svar tar sin utgångspunkt i det faktum att er son nu är fem år gammal. Det första jag skulle vilja göra är att reflektera över, vem är er son? Hur trivs han med att vara ensambarn?
Hur ställer han sig i vanliga fall till förändringar? Har hans första fem i år familjen varit som familjens absoluta centrum och med ett överflöd av uppmärksamhet? Är han socialt aktiv och utåtriktat eller mer filosofisk och nöjd med sitt eget sällskap? Hur passar det nya barnets ankomst i tid till hans skolstart ? Svaren på dessa frågor vill hjälpa er att få en empatiskt förnimmelse av hur han (kanske) vill uppleva tillökningen i familjen.
Nästa steg är att prata om er egen situation som föräldrar.
Varför vill ni ha ett barn till? Vad är er egen erfarenhet av att ha syskon? Har ni önskningar,
förväntningar, visioner och drömmar kring hur relationen mellan era barn skall utvecklas eller tar ni det som det kommer? Det är t.ex helt okey att ha drömmar om ett nära och harmoniskt förhållande mellan sina barn, så länge som barnen inte tvingas att leva efter ert manuskript eller realisera era projekt.
Med en femåring som blivande storebror så ville jag involvera honom så tidigt som möjligt:
– Vi har bestämt oss för att att se om vi kan få ett barn till och vi vill gärna veta vad du tycker om den idén?
Det betyder inte att han ska bestämma, men hans reaktion kommer att berätta för er om var han står. Kanske är han helt avvisande, skeptisk eller omedelbart full av glädje. Om han t.ex är skeptisk så är det en god idé att prata med honom om de tankar och känslor som han har, allteftersom graviditeten fortskrider. Inte för att ändra skepticism till glädje utan för att visa honom att han är välkommen att vara som han är. Ju mer av den upplevelsen han kan känna, ju mer flexibel kan han själv vara när han möter sin nya syster eller bror. Inom hela traditionen av barnuppfostran så finns det en stark tendens till att framhäva den stores ålder.
Antingen som ett slags statusbringande konstaterande
”Nu är du ju den stora”
eller i form av tillrättavisande
”Nej, nu ska du komma ihåg att det är du som ska vara stor och förståndig!”
Båda varianterna är uttryck för en dålig idé, av den enkla orsaken att den förstfödde blir dömd till ett liv som bara ”stor och förnuftig” och den rollen har också en baksida. Håll ett diskret öga på honom under tiden som graviditeten forskrider. Är han mycket eller lite engagerad? Har han tankar och föreställningar om sin roll som storebror? Blir han lika fascinerad av det lilla barn som ligger i mammas mage som de vuxna, eller är han upptagen av sitt eget? Vad svarar han när andra vuxna frågar efter hans känslor och förväntningar? Och igen försök inte att ändra på hans sätt att vara. Lär av det och bli klokare på, vem han är. Om han duktig på och tycker om att prata så är det bra att tala med honom med jämna mellanrum. Då är det bäst att använda era egna tankar och känslor som utgångspunkt, så det inte blir ännu en ”vuxen-frågar-barn-intervju”. Om han inte pratar så mycket, så kan ni uppmuntra honom till att göra några teckningar om hur han föreställer sig att familjen ser ut när den lille har fötts.
De sista två – tre månaderna så är det en god idé att din man tar sig an honom mer och mer. Inte bara för att du själv är inåtvänd och baby fokuserad och härigenom in te lika närvarande i samma omfattning utan också för att han får användning av ett kamratskap, där han kan slappna av och suga i sig lite maskulin näring under resten av barndomen. Själv kommer du förmodligen att drabbas av mer eller mindre dåligt samvete för att du inte alltid kan finnas till hands för honom som du brukat. Detta leder ofta till att båda föräldrarna att försöka täcka över den förlust av tid, plats och uppmärksamhet som den store drabbas av, eller till att mammorna ställer orimliga krav på sig själv och då ersätts det dåliga samvetet av skuldkänslor. Denna skuldkänsla är ofta i själv tillräcklig för att det ska bli svårt för den store att anpassa sig till sin nya familj. Undvik därför uttryck som ”Vi försöker att ge honom lika mycket uppmärksamhet som förut”. Det är helt enkelt inte möjligt och inte heller nödvändigt. Barn kräver mycket uppmärksamhet men de behöver lyckligtvis inte fullt så mycket som de kräver. Ju mer de upplever känslan av att vara ”sedd” ju mindre uppmärksamhet kräver de.
I denna period – från sjätte graviditets månaden och ca två år framåt i tid – så är pappa den bästa kamraten. För det första så delar far och son öde: de har bägge tillfälligt mist sin sedvanliga kontakt med den viktigaste kvinnan i deras liv, hon har nu sin energi, omsorg och uppmärksamhet investerad i det nya barnet. Ju bättre relation mellan far och son (eller dotter) utvecklar sig, desto mer kan kvinnan och mamman göra det hon gör med gott samvete och desto enklare blir det för den nya familjen att inkludera allas behov.
Jag hoppas att ni bägge kan komma ihåg hur radikalt annorlunda livet blev när ni fick er son. Så blir det nu för honom. En hel mängd av det som han har varit van vid under HELA sitt liv, blir nu annorlunda. Låt honom anpassa sig till revolution på sitt eget sätt och i sin egen takt, oavsett om den ackompanjeras av kärleksfulla och fröjdefulla känslor eller en viss reservation.
Mycket av detta behöver han gå igenom själv men han skall helst inte göra det ensam. Han kommer att lägga all sin energi på att bli den storebror som ni önskar er och när det inte lyckas är det endast för att han anstränger sig för hårt och därmed förlorar sig själv.
Det är vid dessa tillfällen som han verkligen har användning för sina föräldrars empati, omsorg och erkänsla.
Kanske har er son under de första fem åren av sitt liv byggt upp så mycket självkänsla och så mycket tillit till sina föräldrar att han mest betraktar det nya barnet som deras projekt och därför lägger sin egen energi på allt möjligt annat.
Ta det som en komplimang och inte som ett uttryck för bristande engagemang. Kanske är han redan så mycket man att han för det mesta tänker konkret och förhåller sig till tingen som de efterhand visar sig och kanske kommer han först på allvar att engagera sig i sin lillasyster eller lillebror när han/hon är stor nog så att de kan leka tillsammans. Låt därför inte bekymren skugga nyfikenheten och glädjen.
Jesper Juul
