”Ta fem” är den välkända signalen för en kort paus och egentligen borde titeln vara ”ge fem” eftersom detta är menat som ett råd till föräldrar och utbildare. När du önskar att ditt eget eller någon annans barn ska sluta göra något, eller övervinna motstånd, ge barnet fem sekunder, minuter, timmar, dagar eller till och med veckor för att överväga din önskan och du
kommer att bli belönad med mer samarbete än du drömt om. I tider då vuxna var väldigt auktoritära och beteendeinriktade skulle föräldrar ha sagt så här:
– Städa upp denna röran! Och jag menar NU!!!
– Häng din jacka där den skall vara……omedelbart!
– Ät upp din mat……med en gång!
Språket, kroppshållningen, rösten kommenderade absolut och omedelbar lydnad och varje försening skulle följas av en konsekvens. Förmågan att ge upp sina egna behov och vilja till en överlägsen auktoritet var en förutsättning för att kunna vara en framgångsrik familjeförsörjare eller fru likväl som ett ”fint” barn.
Att bli en familjeförsörjare eller make är inte längre de enda målen med barndomen. Även maktstrukturen i familjen och inom industrin har för ändrats radikalt under de senaste generationerna. Målen med barnuppfostran är tvåfaldiga: en är att göra barndomen till en lycklig och kreativ del av livet och den andra är att skapa maximal mental- och psykosocial hälsa för varje ung vuxen.
För att lyckas med detta så vet vi nu att vi måste ägna uppmärksamhet till varje barns personliga integritet. På ett sådant sätt så att barnen lär så mycket som möjligt om vilka de är som individer, sina behov, känslor och gränser och hur de skall skydda sin mänskliga likväl som sin moraliska integritet. Det finns fortfarande situationer och platser i livet där vi behöver
kunna anpassa oss till auktoriteter men vi måste vara så fria som möjligt att välja auktoritet och det måste vara möjligt att etablera en dialog mellan disciplin och vår egen inre röst – mellan samarbete och integritet.
Detta har alltid varit våra barns önskan och behov men när de auktoritära tiderna var överväldigande kraftfulla såg de flesta barn bara ett alternativ: att överge sin personliga integritet och värdighet. Ännu idag ser vi barn som beskrivs som trotsiga och rebeller när de egentligen bara försöker skydda sin egen personliga integritet med att säga ”nej” till disciplinering och direkta order. Eftersom barn föds med lite erfarenhet och medveten
kunskap om ”sitt eget bästa”, har de faktiskt inte så mycket invändningar till vad de vuxna vill ha eller inte vill ha av dem. De invänder endast mot förväntningar om att de skall lyda oavsett vad och till känslan att förlora sin värdighet.
Jag har just spenderat ett par veckor med mitt sexåriga barnbarn och två andra barn på två och fem år. Där har det varit många exempel på detta med att skydda sin integritet:
– Alex, jag skall och handla och skulle vilja att du följde med.
– Nej, jag leker!
– Jag ser det, men jag hoppades på lite tid ensam med dig.
Ingen kommentar men tio minuter senare när jag går mot bilen säger en
glad röst:
– Farfar, kan jag följa med?
– Visst! Jag är glad att du tar dig tid.
– Alex, jag vill borsta dina tänder innan vi går till stranden om en halvtimme.
– Jag vill inte borsta tänderna när jag är på semester!
– Det är en bra anledning, antar jag – men det måste ändå bli gjort. Låt mig
veta när.
Han springer iväg och leker utan vidare kommentar och fem minuter innan vi skall åka säger han:
– OK, om du måste, så vill jag att vi gör det nu.
Den tvååriga flickan får soppa av sin mamma, men avböjer.
– Men det är soppa. Du tycker ju om soppa. Kom igen, ät nu så att du inte blir hungrig sedan!
Hon skakar huvudet och vägrar och mamman flyttar sin uppmärksamhet till sin egen tallrik med soppa. Två minuter senare pekar flickan på soppan och säger ”jag jag jag”! Och avslutar tallriken med nöje.
De två pojkarna avnjuter privilegiet att stanna uppe sent och se på TV.
– Ok, pojkar – det börjar bli dags att gå och lägga sig.
– Å nej! Kan vi inte få se filmen igen från början. Den är så bra. Du kan
också få titta.
– Tack, men nej tack. Ni kan se 15 minuter till.
15 minuter senare är jag tillbaka. De tittar båda på mig och säger:
– Redan!?
– Ja, redan.
– OK… fem minuter till….snälla?
– Nej!
– OK då.
De stänger av DVD spelaren och planerar redan vad de skall göra då de
vaknar upp nästa morgon.
Ibland blir det ett nej – även efter fem minuter – och då måste du bestämma vad du skall göra härnäst. Du kan säga
– OK, jag hör dig, men jag vill inte vänta. Jag vill göra det nu.
– OK, jag hör dig, men vi har verkligen lite tid innan vi måste lämna huset.
Någon chans att du ändrar dig?
– OK, jag skulle vilja veta varför inte?
Principen handlar inte om demokrati eller barns rätt att välja om de skall borsta tänderna, gå till dagis eller till sängs. Det är en mycket mer existentiell princip för att skydda barns integritet och personliga värdighet och att lära dem att göra likadant i relation till andra människor. Denna princip är också baserad på gedigen erfarenhet som lär oss att barn likväl som våra
konkurrenter blir mycket mer kreativa och flexibla när de tas på allvar. Det motverkar helt enkelt maktkamp likväl som oändliga förhandlingar.
MEN – självklart finns det en hake(!) – det ”fungerar” bara om det kommer från en uppriktig respekt för integriteten och värdigheten av andra människor. Det fungerar inte som ytterligare en metod som du kan få allt du vill ifrån och inte heller som en politisk strategi med samma syfte. När barn behandlas som objekt tenderar de att bli så och när de blir manipulerad svarar de likadant.
Ett barn som växer upp med erfarenheten av att bli tagen på allvar, behandlas respektfullt och lär sig att lita på sina föräldrars och andra vuxnas visdom och erfarenhet blir hälsosamma barn med fri tillgång till sin egen kärna och essens likväl som självdisciplin. Detta betyder i korthet att det är osannolikt att de blir offer för någon eller något.
