Det är intressant och lite nedslående att de flesta böcker och artiklar om föräldraskap och utbildning helt och hållet ägnas åt att beskriva barnens behov. De erbjuder väldigt lite insikt i de vuxnas behov.
Det är olyckligt då det mesta vi gör i relation till våra barn färgas av vilka vi är, vår personliga historia, personlighet och överlevnadsstrategier som vi utvecklade i våra ursprungsfamiljer. Några av de erfarenheterna visar sig vara konstruktiva i samvaron med våra barn medan andra inte är särskilt hjälpsamma. Jag vill inte påstå att vi alla borde gå i intensiv psykoterapi innan vi blir föräldrar eller lärare men jag menar att det ingår i vårt ledaransvar att vara medvetna om det är så det förhåller sig och vidta de åtgärder som behövs. En generation tillbaka hade detta uttalande betraktats som en skymf och ett försök att underminera auktoritet. Idag är det en självklarhet.
För två generationer sedan klev kvinnorna in i moderskapet med hyfsat självförtroende eftersom de hade tillbringat mycket tid med yngre syskon under sin mammas vägledning och dessutom ofta varit barnvakt i andra familjer. Det är inte så vanligt bland dagens unga kvinnor så när de blir mödrar känner de sig mindre säkra på sin egen kompetens och den ”fasta grunden” saknas också bland unga fäder.
Det karaktäristiska för självförtroende är att det utvecklas i praktisk handling, träning och utbildning och att det är intimt förknippat med speciella färdigheter. Unga föräldrar kan ha en stor portion självförtroende rörande praktiska eller akademiska färdigheter, sportaktiviteter, konst, dataspel eller förmåga att argumentera och ändå sakna självförtroende i sitt föräldraskap. Det här diskvalificerar dem på intet sätt som föräldrar men det gör det nödvändigt att få så mycket barnerfarenhet som möjligt under skinnet, så tidigt som möjligt. Då är de bättre förberedda när barn nummer två kommer, även om det barnet kommer att vara väldigt annorlunda och påkalla utvecklandet av nya färdigheter.
Självförtroende är kopplat till våra färdigheter och vad vi åstadkommer – vad vi kan göra och göra bra.
Självkänsla å andra sidan hör hemma i ett helt annat rike. Den hänger ihop med vem jag är och hur jag förhåller mig till det. Självkänslan är ett existentiellt fenomen som nästan helt och hållet är avhängigt våra föräldrars ledarskap. Om våra föräldrar intresserade sig för våra tankar och känslor och var nyfikna på våra reaktioner och vårt beteende vet vi en hel del om oss själva när vi blir vuxna och kommer att vara utrustade med en realistisk och nyanserad självkänsla. Den andra dimensionen av självkänsla – hur jag relaterar kognitivt och emotionellt till vem jag är – är också i princip totalt avhängig mina föräldrars sätt att uppföra sig, deras moraliska värderingar och perspektiv och, det viktigaste av allt, nivån på deras egen självkänsla och hur de hanterade den.
Att bygga upp självkänsla som vuxen kräver medveten ansträngning och det finns lika många vägar till Rom som det finns avreseorter. Min erfarenhet säger att det effektivaste, roligaste och mest fördelaktiga sättet för hela familjen är ömsesidigt lärande mellan partners, föräldrar och barn.
