Personligt ansvar växer fram ur insikten om att jag är ansvarig för mina handlingar, mina val och det sätt på vilket jag väljer att ta hand om min familj och uppfostra mina barn. Min syster, min mamma eller min svärmor kanske försöker påverka eller till och med lära mig om rätt och fel, men när dagen är slut kommer de vare sig att ta eller dela ansvaret för de val jag gjort. Det måste jag göra själv och om jag har lite tur kan jag dela det med min partner.
Vänligen lägg märke till att jag talar om ansvar och inte om skuld. Vi är alla medansvariga för hur det går för våra nära och kära. Det finns liksom naturligt inbäddat i nära relationer. Vi är dock inte skyldiga till allt som händer dem men så länge våra barn bor tillsammans med oss är vi hundra procent ansvarig för sättet på vilket de trivs, växer och frodas. Den makten har vi föräldrar!
Du skall alltså inte känna dig skyldig för att du inte är perfekt eller för att du inte gör allting rätt från allra första början, men var uppmärksam på den feedback du får från dina barn, ta den på allvar och ta ditt ansvar när du blir varse dina misstag, tillkortakommanden och felaktiga handlingar. Då motar du skulden i grinden och så småningom förtvinar den och dör utan att förpesta ditt liv.
En av de äldsta och mest destruktiva traditionerna i förhållandet mellan vuxna och barn är att de vuxna konsekvent ger barnen skulden för sina egna misstag. Budskapet var och är: om jag har en god relation med mitt barn så är det jag som lyckats. Om jag inte lyckas är det barnets fel. Denna dubbelmoral har tjänat som ett allmänt accepterat alibi för föräldrar och lärare i över tvåhundra år och är fortfarande accepterat i vida kretsar trots att fakta om de mellanmänskliga relationernas natur, pekar i en helt annan riktning. Vårt enskilt mest kraftfulla bidrag i arbetet med att bygga personlig auktoritet är att rensa våra sinnen från denna missuppfattning och därmed förändra vårt beteende. Om vi å andra sidan, inte är villiga att göra detta, kommer vår auktoritet att bli ihålig eftersom vi definierar oss själva som offer och då endast kan ha tilltro till vår fysiska, emotionella, verbala, sociala och ekonomiska makt vilket får till följd att ingen kvalitativ förändring är möjlig.
I en långvarig relation mellan vuxna och barn är de vuxna alltid hundra procent ansvariga för relationens kvalitet (den interpersonella processen). Även om barn är kompetenta och har stort inflytande är de helt enkelt inte kapabla att ta det ansvaret och som jag nämnde tidigare så kan de inte trivas och frodas om de görs ansvariga och/eller skyldiga. Sättet på vilket de närmaste vuxna lyckas med detta är avgörande för barnets utveckling.
Personligt ansvar och personlig auktoritet gör det möjligt för oss att klart, tydligt och med gott samvete stå för vad vi vill och inte vill, vad vi tycker om och inte tycker om och det i sig, utgör femtio procent av vad vi måste kunna göra för att förtjäna barnens respekt och förtroende. De återstående femtio procenten består av vår empati och vår önskan att lära känna vem barnet är d.v.s. vad de vill och inte vill, tycker om och inte tycker om. Detta leder oss till möjligheten att bygga vår egen självkänsla och att bistå våra barn i att göra detsamma; bygga sin egen självkänsla.
