Är det bra för barnet att ha lite kontakt med sin pappa?
Jag har en dotter som snart är två månader. Hennes pappa och jag lever inte tillsammans men han har henne två timmar två gånger i veckan. Vi har en god ton oss emellan och ett samarbetskontrakt som vi är nöjda med. Men när hon blir större och mer medveten om sin omgivning är jag rädd för att hon skall känna sig otrygg. Hur kan vi undvika att det blir så? Under de tre första veckorna besökte pappan henne en timme om dagen. Vi vill att hon skall vänja sig vid honom från allra första början. Men det är ju så många som vill gulla med henne. Kan hon skilja den ena personen från den andre? Kommer hon att känna igen sin pappa från gång till gång eller gör det här sättet att vänja in henne bara att hon får en otrygg start i livet?
SVAR
Det avgörande för om ett barn skall få en trygg start i livet är hur pass trygga föräldrarna är och om barnet får tillräcklig omsorg. Ett bra samarbetsteam, bestående av en mamma och pappa som bor ihop, ger idealt en möjlighet för omsorg i en omfattning som kan vara svårare att få till som ensamstående. Barnets pappa befinner sig i ett lite speciellt läge. Det skulle vara intressant att veta hur han trivs med att vara pappa på det här sättet. Täcker den här ”klippkortsvarianten” hans behov? Är den meningsfull för honom? Möter han sin dotter med alla sinnen öppna, redo att lära känna henne? Blir han berikad som människa av den här relationen till sin dotter?
Om svaren på ovanstående frågor är jakande så finns ingen anledning att oroa sig för dotterns trygghet. Pappan har samma roll som en farfar, grannfru eller moster kunde ha haft i dotterns liv, där centrum utgörs av mamma. En tvåmånaders baby känner igen en perifer person som pappan genom att hon återkommande hör hans röst, känner hans doft, känner hur han håller henne osv. Allt detta blir en del av hennes medvetande och känsloliv efter några månader och kommer att utgöra grunden för både igenkännande, glädje och saknad.
GRADVIS UTEVECKLING
Er dotter är, precis som alla barn, född utan historia och kännedom om vad det betyder att ha föräldrar. Efter ungefär ett halvår har hon vant sig vid det sätt som hennes pappa valt att vara pappa på. Så småningom kommer hon att ifrågasätta det. Hennes trygghetskänsla, välbefinnande, hur hon trivs här i livet och i sina nära relationer berörs inte direkt av ert upplägg. Men det har betydelse för vilken relation hon får till sin pappa på lång sikt, vilket i sin tur hänger ihop med hur nöjd han känner sig med sina val i det här läget. Långt upp i vuxenlivet kommer hon då och då att sakna sin pappa, bli arg för att ni valde den här typen av familjeliv åt henne eller börja idealisera sin pappa. Men det betyder inte att hon är otrygg. Idag kan ju ingen uttala sig om hur hennes familjeliv kommer att bli över tid. Kommer mamma att möta en ny kärlek och kanske flytta ihop? Kanske möter pappa en ny kvinna och får flera barn. Kommer ni föräldrar att kunna upprätthålla den goda tonen även i den situationen? Hennes trygghet som människa beror helt och hållet på om det lämnas utrymme för henne att uttrycka sina tankar och känslor och om ni föräldrar och era nya partners vill och kan låta dessa känslor ta plats istället för att låta er styras av dåligt samvete.
Om ni båda lyckas med att ge henne det utrymmet under hela uppväxten så är det mycket troligt att hon föredrar att bo hos pappa när hon kommer i puberteten. Flickor har behov av en manlig motsvarighet för att utvecklas optimalt på samma sätt som pojkar har behov av det feminina. Erfarenheten visar att det är mycket svårt att tillgodogöra sig det på deltid. Det kräver en relation som varar 24 timmar/dygn. Det är viktigt att hon upplever sig ha ett fritt val kring boendet även om relationen mellan dig och pappan inte är lika harmoniskt som nu. Kanske har jag fel men jag får för mig att det nuvarande upplägget är mest på dina premisser?
OBRUTEN MARK
Vi kan inte veta hur barn upplever det upplägg ni har valt. Vi vet att barns anknytning till båda föräldrarna är viktig – kanske det allra viktigaste. Vi saknar tillräcklig erfarenhet och forskning för att ha koll på vad som skall till ur barnets perspektiv. Historiskt har vi inte lagt någon större vikt vid relationen mellan pappor och barn. Ett fåtal pappor har varit medvetna om relationens betydelse och gjort omprioriteringar i sina liv. Historien är full av ”frånvarande pappor” med problematiska relationer till sina barn. Men än så länge har mänskligheten överlevt.
Ny forskning visar att spädbarn väljer en ”triad” när de ska knyta an och bygga relationer till sina föräldrar. Det klassiska påståendet om att spädbarnet föredrar mamman har visat sig vara felaktigt. När båda föräldrarna finns där närvarande och öppna, väljer spädbarnet att knyta an till båda två. Det upplägg som du och barnets pappa har ger knappast er dotter den möjligheten. Därför är det så viktigt att pappa ställer några viktiga frågor till sig själv, bland annat dem jag nämnde ovan. Det är också viktigt att han blir medveten om de nackdelar och förluster hans (ert) val medför.
Generellt kan det vara en bra idé att utgå ifrån att barn fungerar på samma sätt som vuxna. Tänk dig att du om ett år möter en man som du tycker mycket om och väljer till vän och älskare ett par gånger i veckan. Men du vill inte bo ihop med honom. Om ett sådant förhållande utvecklar sig till en kärleksrelation blir de flesta vuxna, under 40 år, frustrerade om det inte fungerar att flytta ihop. Ungefär så kommer din dotter ha det i relation till sin pappa. Det vill till att man är en modern och erfaren människa och inte blyg och lättsårad för att välja en kärleksrelation som innebär att man inte bor tillsammans. Det skulle inte förvåna mig om den typen av förhållanden blir vanligare i framtiden. Men det kommer att vara erfarna och medvetna vuxna som gör det valet och chansen att ändra sig finns ju alltid.
Barn är varken medvetna eller erfarna. Deras valfrihet begränsas av de vuxnas val.
Text Jesper Juul
Översättning Kerstin Svart Eriksson