Historiskt har uppfostran och utbildandet av barn definierats som en enkelriktad gata där allt (värdefullt och viktigt) går från den vuxne till barnet. Nu har denna gata förvandlats till en återvändsgränd där alla fastnar. När jag nämner konceptet ömsesidigt lärande i relation till föräldraskap är det alltid en del föräldrar som blir upprörda och frågar: ”Allvarligt talat! Menar du att barn kan lära föräldrar hur de ska vara föräldrar? Har du fullkomligt tappat fattningen?” Frågan ställs därför att de helt enkelt tänker sig att den gamla enkelriktade gatan har ändrat riktning och nu är det barnen som har blivit lärare och de är eleverna. Det var inte riktigt det som var tanken.
Alla föräldrar som har en ett-åring vet vad ömsesidigt lärande är och hur det går till. Från ögonblicket då babyn föds är vi fokuserade, intresserade och nyfikna på: Vad babyn behöver just nu? Vad betyder just den där gråten? Är det för varmt/kallt, är hen hungrig, arg, sömnig eller är det dags att byta blöjor?
Babyn verkar inte tycka om moster Kajsa men är fullkomligt charmerande så fort farbror Sven dyker upp. En hel massa frågor varje dag och så sakteliga lär vi oss, genom denna trial-and-error process vem babyn är. Utan babyns energi och förmåga att förse oss med feedback skulle vi gå vilse.
Men sen – oftast när babyn är i ettårsåldern – blir vi plötsligt dömande och i tvåårsåldern förefaller många föräldrars intresse och nyfikenhet kring vem denna lilla flicka/pojke är och hur han/hon utvecklas, ersättas med egna idéer om vem han/hon borde vara och vem han/hon ska bli. De börjar gå från att lära sig till att undervisa, från att vägleda och bli vägledda till att instruera och korrigera. Från dialoger till monologer och från lärande-processer till maktkamper. Från lyckan över barnets själva varande och skapande till att göra det hela till ett projekt, från här-och-nu till någonstans i framtiden.
Det finns många anledningar till att det blir så här men bara några av dem äger någon slags giltighet. Många bygger på tradition och missuppfattning, exempelvis ”trotsåldern” medan andra handlar om trycket från omvärlden. Inom barnomsorgen kan det exempelvis hända att man har fräckheten att kräva att barnen är pottränade vid en viss ålder, för att underlätta det egna arbetet. Kraven kan också handla om att barnen ska ta sin eftermiddags-lur vid en viss tidpunkt på dagen och upphöra med den vid en viss ålder eller att alla barn, samtidigt och endast då, skall gå på toaletten.
Allt detta är förfärligt men skulle kanske kunna vara uthärdligt om det stannade mellan barn och professionella. Men så är det inte! En utifrånkommande press på föräldrar tvingar dem in i ett ledarskap som de egentligen motsätter sig; de blir därmed opålitliga och cirkusen är igång. Det förekommer att man inom samhällets barnomsorg uppför sig som industriägare som instruerar sina underleverantörer. De kommer undan med det eftersom så många föräldrar är drabbade av rädsla för att deras barn inte lever upp till någon slags normalstandard. Om du är en av dessa föräldrar: Stanna upp och tänk! Det är helt OK att lämna dina barn till professionella några timmar varje dag, men lämna aldrig över din föräldraauktoritet och integritet till främlingar.
Den ömsesidiga läroprocessen är livslång och mest framgångsrik om relationen betraktas som likvärdig. Relationen mellan föräldrar och barn kan aldrig vara jämlik eftersom makten är så oerhört ojämnt fördelad. Det är just den ojämna maktbalansen som är anledningen till att introducera termen likvärdighet; en term som beskriver vuxenledarskapets Etos. (Begrepp inom retoriken som handlar om talarens trovärdighet. Översättarens anm.)
Exempel:
Max är tre år och hans pappa säger:
– Kom igen Max, dags att borsta tänderna.
– Men varför pappa? Jag vill inte borsta tänderna!
– Vet du varför du inte vill?
– Nä – jag vill bara inte!
– Det var tråkigt för jag skulle gärna vilja veta varför.
– Jag vet inte!
– OK. Fundera på det och berätta när du vet. Låt oss borsta tänderna under tiden.
– Men, jag sa ju att jag inte vill!
– Ja, jag hörde det men så länge du är barn har jag ansvar för din hälsa – så låt oss få det överstökat.
– OK då, men gör mig inte illa i munnen.
Enligt det gamla paradigmet vore den här dialogen bortkastad tid. Pappan vet ju ändå att han kommer att borsta sonens tänder så varför lägga ner så mycket tid och energi? Därför att när den enda möjligheten för ett barn (och en vuxen också för den delen) är att slå ihop klackarna och säga:
”JA KAPTEN”, förlorar barnet sin värdighet. De flesta barn reagerar med att kämpa emot pappan genom att springa sin väg eller stänga igen munnen eller hålla händerna för ansiktet och så har maktkampen börjat.
Allt detta därför att pojken inte är tillräckligt vältalig för att säga: Hör här pappa! Jag kan gå med på att du borstar mina tänder men aldrig i livet att jag låter dig köra över min personliga värdighet – aldrig i livet! När barn försöker skydda sin personliga integritet finns det, enligt deras syn på saken, alltid en god anledning. Precis som för vuxna. Så när du hamnar i maktkamp med ett barn så beror det oftast på att du vill ha makten medan barnet försöker skydda sin personliga integritet; sin värdighet. Barn är inte intresserade av att ha makt över sina föräldrar men de värdesätter sin autonomi och sina personliga gränser och är beredda att kämpa för dem in i det sista och inte ge sig förrän slaget är förlorat och de blir överkörda och förödmjukade. För femtio år sedan permanentades ofta den skadan och förlamade barn för hela livet. Idag tycks många ta chansen att göra comeback som tonåringar.
Alla barn, liksom deras föräldrar, är unika och var och en är en unik källa till inspiration och insikter.
Barn har ingen aning om att deras föräldrar har personliga gränser och att de dessutom är olika. Följaktligen kliver de, hela tiden, på och över dessa gränser och de lär sig med hjälp av den feedback de får, vare sig den är verbal eller icke-verbal. Just här gör ditt ledarskap i form av vägledare entré.
När din 1 ½- åring klättrar upp i ditt knä och börjar härma dina rörelser på laptoppens tangentbord tar du hans händer i dina, tittar honom vänligt i ögonen säger ”Hörru, jag vill inte att du rör min laptop. Kan du låta bli det för min skull?” I det ögonblicket kanske han får lust att leka med dig så han skakar på huvudet och säger ”Nej”, med glimten i ögat. Krama och pussa honom och sätt ner honom på golvet och säg ”Tack ska du ha”. Kommer han att göra om det? Självklart! Varje dag är han så upptagen med att lära sig en miljon saker om sig själv, sina föräldrar och världen att alla erfarenheter måste göras om och om igen för att kunna integreras i honom. Om du är rädd om din laptop, stäng locket och ställ den på behörigt avstånd innan du tar upp honom.
Er son älskar sina föräldrar villkorslöst, han litar på er till 150 % och enligt honom har han fått de bästa föräldrarna i hela världen. När han fyller fem har han samlat på sig tusentals egna erfarenheter rörande sina föräldrars gränser, regler, värderingar rutiner och vanor plus de från förskolan, sina fyra eller sex mor/farföräldrar, några mostrar och morbröder och bästa kompisens föräldrar – allt detta har han integrerat i sitt varande och i sitt beteende. Detta är, utan tvekan, en fantastisk prestation av ett förskolebarn och allt han behöver från dig är sakkunnig vägledning. Han behöver din personliga auktoritet för att kunna känna tillit till dig, inte för att han skall ge sig och samarbeta. Tillit till att du vet vad du gör och att du gör det för allas bästa.
