Hur vet vi detta? Erfarenheten visar att barn som växer upp i familjer där ledarskapet aningen saknas eller är icke-fungerande hämmas i sin utveckling. Det verkar som om orsakerna är två.
• Trots att barn är mycket väl medvetna om vad de vill ha och önskar sig är de inte medvetet uppmärksamma på sina grundläggande behov.
• För att kunna anpassa sig till en kultur, såväl den inom familjen som samhällets, behövs sakkunnig vägledning.
Med andra ord, barn föds med en massa visdom men helt utan praktisk livserfarenhet, överblick eller förmåga att föreställa sig framtiden; den kompetensen behövs från oss vuxna.
Det är angeläget att vi förstår den avgörande skillnaden mellan ledarskap och utbildning/uppfostran även om dessa två hela tiden blandas ihop och till och med görs till synonymer i vårt vardagsspråk. Om vi skall kunna fostra och utbilda barn är det nödvändigt att ikläda sig ledarskapet. Om den vuxne är oförmögen eller ovillig att göra detta eller utövar ett destruktivt ledarskap kommer den vuxne inte att nå sina mål och barnet kommer inte kunna utvecklas och bli en person. Överskriften till detta kapitel skulle kunna vara:
Om det skall bli möjligt att bygga närande och trygga relationer mellan vuxna och barn krävs det att de vuxna tar ledningen.
I fyrtio år har jag arbetat som familjerådgivare/terapeut. Under de senaste tjugo åren har jag, lite förvånande, mött allt fler föräldrar från olika samhällsskikt som klagar över sådant som rör sovandet, ätandet, att komma upp på morgonen osv. Dessa områden är ju inte problematiska i sig men det faktum att så många föräldrar och barn har det kämpigt med dem är ett tydligt tecken på otillräckligt ledarskap. Det betyder inte att föräldraledarskapet avseende barnens välmående och hälsosamma utveckling var bättre förr, men dåtidens ledarskap var tydligare och mer konsekvent vilket i sig innebar färre öppna konflikter. Dagens allmänna rop på konsekvent och tydligt ledarskap låter ofta som om föräldrarna bara råkat trycka på fel knapp och att det nu bara gäller att hitta den rätta. Förmodligen vet ni redan att det inte låter sig göras så lätt.
Historiskt har ledarskapet inom familjen, liksom inom företagsvärlden, definierats som en relation mellan dem som leder och de som blir ledda, en subjekt-objekt-relation – med barnet eller arbetaren som objektet. Numera vet vi att subjekt-subjekt-relationer fungerar bättre för bägge parter och skapar en mer konstruktiv, ömsesidig och fruktbar relation vilket är fördelaktigt för ”utdelningen” av lycka, hälsa och produktivitet. Denna insikt öppnade dörren för ett nytt paradigm där ”likvärdighet” definierar relationens kvalitet såväl mellan man och kvinna som mellan vuxen och barn. Detta erbjuder en möjlighet att definiera det ideala vuxna ledarskapet som: förutseende, empatiskt, flexibelt, dialogbaserat och hänsynsfullt.
• Att vara förutseende, syftar på den vuxnes förmåga att agera utifrån sina egna värderingar och mål, snarare än att bara reagera på vad barnet gör eller säger.
• Att vara empatisk, syftar på förmågan att känna och uppleva den andra människans existens.
• Att vara flexibel syftar på förmågan och viljan att ta både barnets och sin egen förändring och utveckling i beaktande i motsats till att alltid vara ”konsekvent”.
• Att vara dialogbaserad och hänsynsfull innebär att ta barnets önskningar, behov, tankar, idéer och känslor i beaktande och på allvar – även om de står i motsättning till de egna.
Den enskilt mest betydelsefulla kvaliteten i nutida vuxet ledarskap är personlig auktoritet. Begreppet utvecklar jag i en annan artikel på denna sida.
Den övergripande idén om en familj är att varje familjemedlem ska få så mycket som möjligt av vad hen behöver för att utveckla maximal livskvalitet och så litet som möjligt av det som inte är bra. Att i en familj ta ett ledarskap som är baserat på likvärdighet innebär att försäkra sig om att det finns en inbördes balans mellan behoven hos familjen som helhet och behoven hos varje enskild medlem.
