FRÅGA: Vi har tre pojkar som är 15, 12 och 8 år gamla och har gjort samma fel som ”mamma till tre” i föregående nummer av A-magasinet . Brevet från henne kunde lika gärna ha kommit ifrån oss, för vi upplever ungefär det samma som henne efter att ha handlat i god tro.
Vi vill gärna pröva den lösningen som du föreslår. Men trots att vi har haft möte med
pojkarna och gjort klart för dem vad de hädanefter själva ska ta ansvar för, så bidrar de
fortfarande inte till gemenskapen.
SVAR: Det är en gammal o(vana) att föräldrar tänker, ”vad var det jag sa?” – en ovana som avslöjar deras inställning, genom tonfallet, mimiken och kroppsspråket och låter bakdörren stå öppen för barnen. Genomför alltså inte detta samtal förrän ni båda två är helt säkra på att ni önskar en förändring – inte bara för om det skulle fungera. Tänk att det inte uteslutande handlar om ifall barnen skall bidra till gemenskapen. Det handlar om att deras föräldrars kärlek plötsligt visas på ett helt annat sätt, efter att de tidigare har blivit översköljda av uppassning hela sitt liv. Moralen här handlar alltså inte om att barnen ska hjälpa till hemma.
Jag vill föreslå att ni introducerar ert nya upplägg för det första ”mötet” och avslutar med att
säga, ”Vi är beredda att förhandla om vad var och en ska ha ansvar för, men inte om att ni ska
ta på er mer ansvar. Vi är helt klara över att det är en helt ny situation för er. Därför har vi ett
nytt möte om en vecka och då lyssnar vi gärna på vad ni vill och kan bidra till gemenskapen
med”. Det är möjligt att ett av barnen reagerar med att fråga: ”Och om vi inte vill?” Då kan ni
svara ”Det har jag svårt att föreställa mig. Om så skulle ske så har vi större problem än vad vi
hade räknat med. Då behöver vi tillfälle till att utvärdera vad vi skall göra”.
FRÅGA: Vad gör man till exempel när en av pojkarna har ansvar för att ta ur diskmaskinen –och inte gör det? Eller när den äldste stannar hemma från skolan för att han inte kommer upp på morgonen utan att bli till tjatad på? Och då ingen heller tjatade på honom så gick han inte heller och la sig i rimligt tid kvällen innan.
SVAR. Du lyfter fram två vitt skilda typer av ansvar som kräver olika svar från min sida. Eftersom diskmaskinen inte blir tömd så reagerar du först med att säga: ”Jag räknar med att du kommer ihåg att du ska tömma diskmaskinen och jag vill gärna veta när du har tänkt att göra det?” Om svaret då är; ”Det vet jag inte.” så svarar du ”Det fungerar dåligt för mig. Jag vill veta när — och det måste ske inom ……. timmar”
.
Det här är ett socialt ansvar — ett ansvar som gemenskapen är beroende av att det tas. Skulle
det vara så att diskmaskinen inte blir tömd, så måste ni utrusta er med tålamod och vänta —
även om familjen får slut på tallrikar och glas. Det lönar sig inte att insistera. Vänta — även om det inte är lätt och att det känns oansvarigt. Det är förbjudet för de vuxna att göra det
själva ”av hänsyn till familjen”. När det gäller den äldstes behov av att bli väckt på morgonen, så är det hög tid att den unge mannen lär sig att ta ansvar för sig själv. Detta g
äller även de konsekvenser som det innebär i förhållande till hans skola.
FRÅGA: Vad gör man när en av pojkarna använder 20 minuter i duschen i stället för de uträknade 10 minuterna som gäller för att det ska finnas varmvatten kvar till de andra i familjen som ska duscha samma dag.
SVAR: Stäng av varmvattnet!
FRÅGA: Hur reagerar man de gånger som man blir ignorerad när man försöker att få barnen att ta ansvar själva.?
SVAR: Man «försöker» inte att få barn till att ta ansvar. Man överlåter ansvar till en annan part utan att vänta på att den ska förklara sig villig till det. Så är det också mellan vuxna när det råder konflikt omkring den enskildes ansvar.
FRÅGA: Vi är på det klara med att det inte existerar något facit och att många barn och föräldrar är olika. Men några råd från dig vore gott att få.
SVAR: Det stämmer att det inte existerar facit, men det finns viktiga principer:
— Föräldrarna måste börja med att ta det fulla ansvaret för den kultur som de själva har infört
i familjen. Inte bara inom sig själva, utan högt och tydligt så att barnen kan höra det. Om inte,
så kan de inte förvänta sig att barnen visar en nytt slags ansvar. Det är inte tillåtet att ge
barnen skulden för status quo.
— Barn utvecklas och trivs bäst när de får möjlighet till att gradvis ta ansvar för sig själva. Det
innebär bland annat att alla 12-åringar som inte är direkt funktionshindrade, kan göra inköp,
laga mat och sköta sina egna kläder, och vara ansvarig för sin skola och sin egen transport.
Föräldrarna får gärna hjälpa till, men ansvaret är barnets.
— Barns bidrag till gemenskapen är lustbetonat fram till femårs åldern och övergår gradvis till
att bli mer en nödvändig dygd. Barnens uppgifter skall vara nödvändiga för att gemenskapen
ska fungera.
— Ansvaret för gemenskapen börjar paradoxalt med att de vuxna tar ansvar för sig själva –
sina misstag, gränser, värderingar och känslor. Människor som inte tar ansvar för sig själva,
belastar varje gemenskap – oavsett om de är barn eller vuxna.
— När barn och unga inte bidrar till sin gemenskaps bästa så mister de sin självaktning och får
svårigheter med att utveckla en sund självkänsla. Istället utvecklar de ett osunt ”ego”. Allt blir
naturligtvis lättare om denna livsstil är en del av familjens kultur från början. Men föräldrarna kan vid vilken tidpunkt som helst förändra en ogynnsam kultur. De ska inte förvänta sig
applåder från barnen i den första omgången. Men devill nog komma. Som senast när barnen
själva blir föräldrar. När barn inte bidrar, så mister de sin självaktning.
