Man bör vara försiktig med att sätta etiketter på folk.
Vi är föräldrar till tre barn. Den äldsta är 15. De andra barnen är ett och nio år gamla. 15-åringen har alltid varit annorlunda än de flesta andra barn. Hon har ingen diagnos, men har inte alltid haft det lätt – varken i förskolan eller på skolan. Hon är en underbar och kreativ person som tar livet som det kommer.
När mellanbarnet skulle börja på skolan – samma skola som sin storasyster – så kom läraren till oss med förväntansfulla ögon och sa något som vi aldrig kommer att glömma så länge vi lever, “Förskolan har tydligt visat att han är välfungerande! Det måste vara glädjande för er.” Vi lämnade mötet med läraren med blandade känslor.
Nu ska minsta barnet börja på förskolan. Han är helt annorlunda än sina syskon. Vi känner en växande motvilja mot att han också ska bli bedömd.
Kan du förklara vad man menar med uttrycket “välfungerande”?
Svar:
Jag önskar jag kunde förklara vad som menas med “välfungerande”, men “man” menar allt möjligt med det. Offentliga instanser började använda uttrycket för fullt i början av 1980-talet. Sedan dess har “välfungerande” och “inte välfungerande” blivit två av de mest vanliga kategorier som barn, föräldrar och familjer placeras i. Termen uppstod ur ett psykologiskt och samhällsvetenskapligt behov för att utveckla en måttstock som kunde bidra till att avgöra när en person behövde hjälp av den snabbt växande armén av specialister och experter.
Efter att ha läst många tidskrifter och deltagit på konferenser och möten i de nordiska länderna, är min iakttagelse att begreppet “välfungerande” nu är reducerat till byråkratisk terminologi och egentligen bara betyder att “brukaren, klienten eller patienten för ögonblicket inte kostar staten eller kommunen pengar utöver politikernas fastställda budget”. Följaktligen betyder “välfungerande” att “den här personen för närvarande inte belastar samhället ekonomiskt.”
Används uttrycken uteslutande i interna administrativa skrifter är det oproblematiskt. Men om vilken pedagog, lärare eller psykolog som helst använder begreppen efter eget godtycke – ofta utan att kunna förklara vad han menar med det, då innebär det att eleverna som på en skola definieras som ”inte välfungerande”, lika väl kan beskrivas som ”välfungerande” på en angränsande skola.
Oklokt
Problemet med detta avslöjas i yttrandet från sonens lärare, där han gjort sig skyldig till det som vi inom psykologi kallar projektion. Detta innebär att istället för att ta ansvar och äga sina egna känslor och tankar, överföra dem till den andra personen. Han kunde lika gärna ha sagt, “Förskolan beskriver er son som välfungerande, och det är en stor lättnad för mig. Jag har, som ni vet, alltid haft svårt att fungera tillsammans med er dotter. ”
När jag håller föredrag för föräldrar och professionella, använder jag ofta denna möjlighet till att säga att den mest stigmatiserande diagnosen en person kan få är “välfungerande” – och uppmanar båda parterna att avstå från att använda begreppet. Det finns tusentals välfungerande barn som egentligen har det mycket svårt. Men de blir inte sedda och hjälpte eftersom de lyckas vara välfungerande.
Utan värde
Att kalla en annan människa “välfungerande” eller det motsatta, säger ingenting om vem den människan är eller hur den har det med sig själv och andra människor. Det har inget sanningsvärde. Därför ska, särskilt inte yrkesmän prata så om andra människor. Alternativt bör de kunna sätta fingret på vad det är de lägger märke till, och kunna skilja på vad detta kan betyda för barnet – sett inifrån – och hur det påverkar deras eget sätt att förhålla sig till barnet.
Användningen och missbruket av uttrycket pekar på minst två andra problematiska frågor i det moderna samhället. För det första blir psykologiska och psykoterapeutiska kunskaper och erfarenheter ofta enkelt moraliska. Vi (terapeuter) vet till exempel att det är en fördel för individens psykiska hälsa och relationer till andra människor om man kan känna igen sina känslor och sätta ord på dem. Konsekvensen kan bli att människor som kan det – eller lär sig det – plötsligt ses som “mer korrekt” än de som inte kan eller vill. Innan vi vet ordet av har den personen blivit en bättre (mer välfungerande) människa. Då har psykologen gått utanför sin auktoritet, enligt min bedömning.
Läggas i en låda
Det andra problematiska förhållandet kan formuleras som en fråga: “Vem äger barnen – samhället eller föräldrarna?” Trycket har varit på föräldrarna i många år. De pedagogiska läroanstalterna besitter definitionsmakten – makten att definiera dessa barn och föräldrar som inte välfungerande. De kräver att föräldrarna gör en insats för att få barnen att passa in i den välfungerande mänskliga mallen, som existerar i fackfolks huvuden. De styrs med järnhand av politikernas budget.
Trots alla uttalade intentioner om samarbete, dialog och barns delaktighet, övertar institutioner och myndigheter mer och mer makt – knappast för att de enskilda medarbetarna faktiskt vill det, utan för att det är en naturlig konsekvens av systemets inre logik.
Det finns bara ett fenomen som byråkratisk tänkande människor inte kan hantera. Det är humor. När en lärare nästa gång kallar er son för välfungerande, kan du till exempel säga “Men har du överhuvudtaget inte alls något positivt att säga om honom?” Om ditt yngsta barn skulle stämplas som icke välfungerande, är svaret: “Gud ske lov! Vi var rädda för att få höra något negativt om honom!”
När den ene partens definitionsmakt på detta sätt blir neutraliserat, då kan dialogen starta. Detta kräver naturligtvis att ni som föräldrar kan avstå prestigen det trots allt medför att ha ett “välfungerande” barn. Om ni inte kan göra det, kan ni inte heller lösa upp systemets fastställda ordning.
